Läsarnas julkalender: Lucka 9

Program från UR:

Hur är det att vara troende i ett land där det sekulariserade är normen? Sverige beskrivs som ett av världens mest sekulära länder. Forskaren Karin Kittelmann Flensner konstaterar att det finns svenska föreställningar om att kollektiv religiositet tillhör andra kulturer. I studier på svensk religionsundervisning framkom fördomar mot religiösa personer emedan ateism beskrevs som normalt. Samtidigt visade individuella undersökningar på att många studenter hade en privat tro som de inte gärna skyltade med framför klasskamraterna.

Läsarnas julkalender: Lucka 6

Egon Schiele, Fyra träd. 1917.

Advent Calendar

He will come like last leaf’s fall.
One night when the November wind
has flayed the trees to the bone, and earth
wakes choking on the mould,
the soft shroud’s folding.

He will come like frost.
One morning when the shrinking earth
opens on mist, to find itself
arrested in the net
of alien, sword-set beauty.

He will come like dark.
One evening when the bursting red
December sun draws up the sheet
and penny-masks its eye to yield
the star-snowed fields of sky.

He will come, will come,
will come like crying in the night,
like blood, like breaking,
as the earth writhes to toss him free.
He will come like child.

Rowan Williams, ur After Silent Centuries (1994).

Var hälsad / Det är fullbordat

img_0931
Mattias Grünewald, Korsfästelsen, ca 1515. Isenheimaltaret. Vid Kristi vänstra sida står Johannes Döparen och pekar: ”han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)


Förlåten har fallit och tabernaklets dörrar gapar vidöppna. Människosonen hänger inför allas åsyn, men själv är Han dold i sin Faders famn, de mäktiga armar som håller upp korset. Likt Jona vilar Jesus i fiskens buk, men denna gång är det frivilligt; i dödsriket gästar Livet självt, predikande nåd och sanning. Kyrkan vördar tillsammans med Maria ömt Kristi brutna lekamen.

I år infaller långfredagen – Herrens Lidande och Död – den 25:e mars. Det är ett datum som med sitt exakt nio månader långa försprång till Kristi födelse vanligen utmärker Jungfru Marie bebådelse. I väst flyttas denna Annunciata-högtid till efter påskoktaven, medan östkyrkorna som regel alltid har en särskild liturgi förberedd för såna här sammanträffanden, till och med på den annars helt stilla långfredagen. Oavsett praxis ger detta relativt ovanliga tillfälle (senast hände det 2005 och nästa gång blir först 2156) ändå möjlighet till begrundan över de båda mysterierna.

Viss hjälp finns att tillgå här. Englands kanske främste teolog genom tiderna, Anselm och Julian av Norwich undantagna, nämligen John Donne, komponerade på förekommen anledning följande rader år 1608 med titeln ”Upon the Annunciation and Passion Falling upon One Day”:

Tamely, frail body, abstain today; today
My soul eats twice, Christ hither and away.
She sees Him man, so like God made in this,
That of them both a circle emblem is,
Whose first and last concur; this doubtful day
Of feast or fast, Christ came and went away;
She sees Him nothing twice at once, who’s all;
She sees a Cedar plant itself and fall,
Her Maker put to making, and the head
Of life at once not yet alive yet dead;
She sees at once the virgin mother stay
Reclused at home, public at Golgotha;
Sad and rejoiced she’s seen at once, and seen
At almost fifty and at scarce fifteen;
At once a Son is promised her, and gone;
Gabriel gives Christ to her, He her to John;
Not fully a mother, she’s in orbity,
At once receiver and the legacy;
All this, and all between, this day hath shown,
The abridgement of Christ’s story, which makes one
(As in plain maps, the furthest west is east)
Of the Angels’ Ave and Consummatum est.
How well the Church, God’s court of faculties,
Deals in some times and seldom joining these!
As by the self-fixed Pole we never do
Direct our course, but the next star thereto,
Which shows where the other is and which we say
(Because it strays not far) doth never stray,
So God by His Church, nearest to Him, we know
And stand firm, if we by her motion go;
His Spirit, as His fiery pillar doth
Lead, and His Church, as cloud, to one end both.
This Church, by letting these days join, hath shown
Death and conception in mankind is one:
Or ‘twas in Him the same humility
That He would be a man and leave to be:
Or as creation He had made, as God,
With the last judgment but one period,
His imitating Spouse would join in one
Manhood’s extremes: He shall come, He is gone:
Or as though the least of His pains, deeds, or words,
Would busy a life, she all this day affords;
This treasure then, in gross, my soul uplay,
And in my life retail it every day.

 

 

Inte svaghet, men helande

img_9435-1
Sieger Köder, ”Kristi födelse”

Gregorios av Nazianz (Orationes 38) om skälet till att kristna firar Kristi födelses fest, Guds framträdande i en trasig värld för att läka och omdana den:

The name of the feast, then, is ‘Theophany’ because he has appeared, but ‘Nativity’ because he has been born. This is our feast, this is what we celebrate today: God’s coming to the human race, so that we might make our way to him, or return to him (to put it more precisely), so that as we have died in Adam so we might live in Christ, being born with Christ and crucified with him and buried with him and raised with him. For I must experience the lovely reversal: as pain came out of happiness, so happiness must return from pain. ‘Where sin has abounded, grace has abounded all the more,’ and if the taste of the fruit brought judgment upon us, how much more have Christ’s sufferings brought us righteousness? Let us celebrate, then: not like a public festival, but in a divine way; not like the world, but above the world; not celebrating weakness, but healing; not celebrating this creation, but our re-creation. 

Skäl för själen: Ordet i orden

Odilon Redon, "Sankt Johannes (Den blå tunikan)"
Odilon Redon, ”Sankt Johannes (Den blå tunikan)”

Marilynne Robinson skriver i sin nya essäsamling The Givenness of Things om det sofistikerade självbedrägeri som heter fysikalism, det vill säga reduktionen av själen till rena materiella orsakssamband:

”The physicality enshrined by the neuroscientists as the measure of all things is not objectivity but instead a pure artifact of the scale at which and the means by which we and our devices perceive. So to invoke it as the test and standard of reality is quintessentially anthropocentric.”

Vilken olycklig begivenhet att ha definierat bort sig själv! Och är det inte så att det egentligen inte finns någon formlös materia, ett fysiskt universum som inte redan betecknar något bortom sig självt – och detta just i de själar som erfar det? Vi är små ord, logikoi i det Ord som är Logos, det som fanns hos Gud och var Gud före allting, och som drar oss till sig. Men vi stretar så ofta emot. T. S. Eliots ”Ash Wednesday” målar nog den kampen allra bäst:

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.