En penna, ensam i mörkret

”Det första Gud skapade var en penna.”

”En penna?”

Hon nickade och hennes leende giorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns.

Yani, hennes själ syntes.

”En penna, ensam i mörkret” , sa hon. ”Och den frågade Gud vad den skulle skriva.”

”Vad svarade Gud?”

”Skriv ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände.”

”Giorde pennan det?”

”Ja”, sa hon och rörde vid min nacke, på sitt ömsint tankspridda sätt. ”Det var alltings början. En penna som beskrev det här. Att jag finns, och du, och att vi rör vid varandra. Sandkornen som skiftar i färg när solen går ner över stränderna i Algeriet. Historien och framtiden.”

(ur ”Och de skall drunkna i sina mödrars tårar”, Johannes Anyuru, Norstedts, 2017)

Vittnesmålets epistemologiska skörhet (om ”Killarna”)

Tänk dig att du läser någonting som du vet inte är sant, men som du ändå känner igen. Tänk dig att du läser en saga, en bibeltext, eller skönlitterär bok. Det måste inte ens vara något du läser, det kan lika gärna vara en film eller ett musikstycke. Även om du vet att den som skapat verket inte håller sig strikt till sanningen, att den tar sig poetiska friheter eller väljer att presentera en begränsad tolkning av ett fenomen, så kan du ändå känna att det är sant. Att det du ser, läser eller hör faktiskt är sant på ett djupare plan. Det är myten som talar till dig. En djupare sanning som ofta döljs i de faktiska sanningarna.

Texten ”Killarna” av skribenten Sofia Lilly Jönsson läser jag just som en sådan myt. Ett verk av en person, utifrån hennes plats i tillvaron, som berättar något sant om det vår kultur står i. Delvis för att jag känner igen mig: när jag läser hennes text så vet jag att det hon skriver är sant. För att det gör ont. Det är jobbigt när någon pekar på bjälken i ögat som man lyckats undvika. Det är jobbigt när Sofia pekar på de små osynliga delarna som bildar en större helhet. Hur man delar texter, hur man omedvetet tänker kring kön och kompetens och hur man kategoriserar in manliga och kvinnliga teologer, exempelvis, i olika fack.

Jag skriver ”man” och inte ”jag” för det finns en poäng i det. Det Sofia pekar på är strukturen, som vi alla är en del av. Eller arvssynden som hon skriver i sin efterföljande kommentar till texten. Jag tror det är viktigt att man faktiskt inte ser texten som en personlig kränkning. Sofia är kritiker. Jag har skickat in texter till henne i hennes roll som redaktör och fått vad som kan upplevas som hård kritik tillbaks. Men det är texten, inte mig, hon kritiserat då. Nu är det mitt beteende och strukturen det ingår i, inte mig, hon kritiserar.

Man skall inte använda gamla jasminer”, säger Ingmar Bergman i en kommentar till Vilgot Sjöman under inspelningen av Nattvardsgästerna apropå en lång scen som han strukit ur samtalet mellan prästen Tomas och fiskaren Jonas. Nästan samma mening användes enligt Bergman nämligen i ”Mordet i Barjärna” också. Det är så lätt att man faller tillbaks i gamla mönster och beteenden om man inte tänker till, eller lyssnar till kritik.

Dessutom är texten en personlig redogörelse, inte en allmän utsaga. Som Sofia själv skriver: ” Jag tror att alla människor är intrasslade i synden. Det vill säga, för den som inte är van vid den sortens språk, att ingen gör allt rätt. Männen som var med i texten är inte utpekade för att de är sämre än andra män och jag är en ängel, utan för att de helt enkelt befolkar min värld. För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”

Även myten måste ta kropp. Det vet alla som är någotsånär intresserade av religion och framförallt kristendom. Inkarnationens mysterium, att Gud tog mänsklig gestalt, att ordet blev kött, är en förutsättning för den kristna tron. Den är också en förutsättning för att vi skall kunna placera in tron i våra egna liv. För utan kropp, utan en fysisk gestalt finns det ingenting att ha en relation till. Vi kan inte subjektivt, utifrån våra egna skruttiga liv, ha en relation till något objektivt, en transcendent gud eller abstrakt idé. Inkarnationen är viktig. På samma sätt här, att det är just jag som nämns blir viktigt, även för de som inte nämns, eftersom det är lättare att identifiera sig med en fysisk person som man kanske har en större bild av än det som presenteras här.

Om kritiken är allmän är det lätt att man tänker att det handlar om ”någon annan”. Om kritiken är personligt riktad är det lättare att tänka ”det kunde varit jag” och ta till sig av den.

Jag vill inte försvara texten. Jag vill inte heller kritisera den. Jag vill försöka lyssna till det jag kan ta till mig av den och se det som kritik av en struktur vi alla är nedsänkta i. En arvssynd som vi kan bryta med.

Vi kan återkomma till det här med att myten är sann på ett djupare plan även om de faktiska detaljerna inte är sanna. I avsnitt 171 av podden ”Lilla Drevet”  diskuterar Liv Strömquist med Ola Söderholm forskaren Marie Hållanders avhandling, ”Det omöjliga vittnandet” (Eskaton, 2017) . Framförallt diskuterar de ”vittnesmålets epistemologiska skörhet”. Alltså att ett vittnesmål, till skillnad från en större undersökning eller en presentation av fakta kring en händelse inte bidrar med hela bilden. Vittnesmålet är ”epistemologiskt skört”, det är kunskapsmässigt svajigt om man så vill, eftersom det visar hur världen ser ut betraktad från en utvald vinkel. Vittnesmålets styrka, och svaghet, är att det kan bidra med ”situerad kunskap utifrån en särskild subjektsposition” som inte annars får plats i redogörelser av fakta och undersökningar. Det är en mer känslomässig kunskap som förs fram i ett vittnesmål, en personlig redogörelse. Eller för att återkomma till Sofias egna ord: ”För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”

Det vi får presenterat i ”Killarna” är ett vittnesmål som väcker känslor. Uppenbarligen. För det är en berättelse som delas av många. Det är en redogörelse av den situerade kunskapen att vara kvinna i en kultur som styrs av patriarkala strukturer, om det så är kyrkan, akademien eller något annat. Samtidigt är det inte helt sant. Det kan inte vara helt sant, för då är det inget vittnesmål. Det finns andra positioner och andra vittnesmål som inte kommer fram i ”Killarna”. Det finns andra maktstrukturer som kan belysas med hjälp av andra vittnesmål.

Och här försvårar texten sitt ärende när den går in på den mer konkreta kyrkokritiken. Om vi ser texten som ett vittnesmål, som en utsaga från en utvald vinkel så måste också den mer allmänna kritiken mot kyrkan förklaras. Vilken ”subjektsposition” är det som kritiken mot Visby, Svenska kyrkans sociala medier-konto och processen med Kyrkohandboken yttras ifrån? Det är inte helt klart. Och eftersom texten håller formen av ett vittnesmål, en mer känslomässigt engagerande utsaga som inte kan kritiseras på samma sätt som en annan form av text, så blir det svårt att gå i svaromål eller fortsatt diskussion.

Jag skall verkligen inte låtsas som om allt är bra i Svenska kyrkan, långt ifrån, men jag kan inte heller komma ifrån det faktum att det finns olika sätt att förhålla sig till kyrkan. Det finns olika vittnesmål, alla lika epistemologiskt sköra som det vittnesmål Sofia presenterar. Detta är svårigheten med en stor kyrka. Och den tycks försvåras av en sorts inneboende otydlighet som verkar finnas i Svenska kyrkan. Ett försök att ”tilltala alla” mynnar sällan ut i något bra. Ett försök att hitta en form som passar för alla likaså.

Det finns inget ”rätt sätt” att vara kyrka. Det finns dom i och kring kyrkan som tror det, det finns dom som är rädda för det. Det finns de som kritiserar utifrån sin egen subjektsposition och tror att den är allmän och gäller för alla. Så är det inte. Hade det varit så hade vi haft bara ett, inte fyra evangelier. Men det är samtidigt också detta som är inkarnationens mysterium och paradox, att vi behöver dessa olika vittnesmål, dessa epistemologiskt sköra berättelser om hur det är att vara människa. För det är i vittnesmålet det bränner till, det är där vi kan hitta den eld som Eric Schüldt sökte efter i sin nu så omtalade text. I det personliga mötet. Den platsen där våra liv möter myten.

Texten om ”Killarna” har visat på detta med stor tydlighet. Det är jag tacksam för.

Skapelsen är inte färdig än

Kedjan

Jag var bygdens snille
som de skrattade åt på kyrkbacken,
dessa kloka som sitter så bredbent i livet.
Men att tro sig ha ett grepp om verkligheten
är som att skära en skåra i relingen
för att markera var gäddan höll till.

Jag var slängd i latin. Och mitt i hånet
skramlade byn ihop till en tid
för mig vid universitetet i Jena.
Där tilläts jag rent av disputera
och försvara tesen att människan finns
trots alla tecken på motsatsen.
Möjligen blev jag underkänd.
Jag vill inte minnas, ett år av förtvivlan
som sa att människan är människans varg.

Men så kom jag att höra en filosof,
hette Schelling, och jag förstod med ens
vår uppgift i världen. Bibeln har fel –
Skapelsen är inte färdig än. Måste få hjälp.
Den är full av spår som väntar på steg,
banor för tankar som ännu inte tänkts.
Och historien, lärde jag mig, är en kedja
där vi väntas foga länk till länk.

Också här i byn kan vi hjälpa smeden
att smida en länk med vår kärlek i
att fogas till det som börjar i diset.
Med min kunskap är jag ett slags sekreterare
med en hemmagjord snabbskrift
för att fånga molnens mångtydigheter,
fågelflyktens förebud
och det växande ljuset i människors ögon.
Mina valna bondska händer
har bara svårt att hinna med –

 

– Kjell Espmark (ur diktsamlingen ”Skapelsen”, Norstedts, 2017)

 

 

Rastlös sökare och troende tvivlare

”Solljuset hade gjort att furupanelen i arbetsrummet i det långa huset på Fårö hade mörknat. När Linn Ullman efter faderns död tog bort två post-it-lappar från väggen i hans arbetsrum blev det två ljusa fläckar. Lapparna hade suttit där länge. På den ena lappen stod det:

Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer.
Men det är bara då som människan finner försoning.

 

Så inleds Caroline Krooks bok ”Rastlös sökare och troende tvivlare” (Verbum, 2017), en bok som undersöker existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman. Första meningen i citatet kommer från Hebréerbrevet 10:31, den andra meningen verkar vara uppdiktad. Citatet inleder och sätter tonen för ett av bokens många huvudspår, nämligen Ingmar Bergmans förhållande till Gud. Ett förhållande som är ångestfyllt, men också nödvändigt för människan att ha enligt citatet. Det är mellan dessa båda poler som Ingmar Bergmans filmer, och kanske alla våra liv, pendlar. Mellan ångest, förtvivlan och fruktan å ena sidan och försoning, frid och glädje å andra sidan.

Caroline Krook har delat upp sin bok som korta essäer kring olika teman och frågeställningar: musiken, döden, ondskan, ”Finns Gud?”, ”Varför är Gud så tyst?”, ”Vem är jag egentligen?”. Det finns dessutom en genomgående jämförelse med Strindberg, både som person men också tematiska likheter deras verk emellan.

Det är på det stora hela en väldigt fin bok, tillgänglig och en bra sammanfattning av några av de röda trådar som präglat Ingmar Bergmans filmer. Vill man ha en större fördjupning är detta förstås inte boken man skall läsa, men som en gedigen grundkurs eller ett återbesök i Bergmans värld är den utmärkt. Och den största förtjänsten står Caroline Krooks egna funderingar och erfarenheter för. Hennes stora teaterintresse ger henne inblickar i tiden kring Bergman och Stockholms teaterscener som få ju har samtidigt som hennes inblick i kyrkans liv, dess strider och personligheter, under samma tid ger en mycket intressant historisk förståelse även av den världen. Blanda sen detta med hennes själavårdskunskaper och breda teologiska förståelse och du lämnas efter läsningen med en gedigen förståelse av många av de teman som rör sig i Bergmans filmer.

Hur var det då med Bergman och Gud? I sin recension av boken skriver kulturskribenten John Sjögren att ”Bergman slarvade med religionen”, att han har en alltför ”emotionell ensidighet” och saknar den filosofiska reflektionen. Krook är av en annan åsikt och jag är böjd att hålla med henne. Det är just denna ”ensidighet” som är hans styrka, hans förmåga att uttrycka i film det som inte kan uttryckas i ord.  I kapitel efter kapitel lägger hon fram Bergmans förhållande till sina föräldrar, till sig själv, sina dämoner, sin barndom och sin barnslighet, sina rädslor och sina drömmar. Ibland kläs det i trons språk och metaforer, ibland inte. Men det är alltid samma djuplodande grävande i sitt inre, i det som man skulle kunna kalla den djupaste mystika erfarenheten av att vara främling för sig själv och att försöka försonas med detta. Krook visar på hur Bergman hela tiden, i film, efter film återvänder till ett och samma grundläggande tema: att gestalta den ordlösa erfarenheten av att vara människa.

Eller som det stod den andra post-it-lappen som satt på Bergmans vägg:

 

Det är kanske detta vi söker genom hela livet:
Den största möjliga sorgen för att äntligen bli oss själva
innan vi dör.

Den blå epoken

Jag läser Rebecca Solnits ”Gå vilse – en fälthandbok (Daidalos, 2012) och slås återigen av hur tunn gränsen mellan galenskap och genialitet är. Eller, som i konstnären Yves Kleins (1928 – 1962) fall, hur tunn gränsen är mellan djupaste mystik och rent nonsens är. Yves Klein (eller Yves le monochrome, den monokroma, som han också kallade sig) kan på håll verka vara en nonsenskonstnär, men bakom hans upptåg och hans evigt upprepande blå dukar finns en längtan efter mystiken, efter en upplösning av det materiella i det transcendenta.

Rebecca Solnit skriver:

”Även om han till en början täckte sina dukar med orange färg likaväl som blå och så småningom fastnade för en treenighet av bladguld, djuprosa och intensivt blått var det den blå färg som återfinns på de allra flesta av hans målningar. En blå färg som representerar anden, himlen och vattnet, det immateriella och det avlägsna, och som oavsett hur förnimbar och nära den är alltid handlar om avstånd och kroppslighet. Från och med 1957 använde han enbart den här färgen, ett rent ultramarint pigment blandat med syntetisk harts, som till skillnad från de flesta andra bindemedel inte förminskade färgens djupa intensitet.

Han tog så småningom patent på denna färgblandning under namnet IKB, International Klein Blue (och han bejakade och firade sin monomani med hundratals målningar i samma färg, skrev en symfoni som bestod av endast en enda ton, återgav en parabel om en flöjtist som år efter år spelade en och samma ton – men den rätta tonen, den vackra tonen, den som öppnade dörren till mysterierna. ‘Med denna blå färg’, skriver en kritiker, ‘kände Klein till sist att han kunde ge konstnärligt uttryck åt sin personliga livskänsla, som en autonom värld vars motpoler var oändligt avstånd och omedelbar närhet’. Han hävdade att hans blå verk utgjorde början på l’epoque bleu, den blå epoken, och hans första utställning fick detta namn. Den hölls i Milano 1957 och bestod av elva blå målningar, alla utan motiv, alla lika stora och alla med olika pris – hans konst verkade alltså i den himmelska idévärlden och var en subversiv kraft i den kommersiella världen. När samma utställning visades i Paris släpptes 1001 blå ballonger upp på kvällshimlen.”