Tänk dig att du läser någonting som du vet inte är sant, men som du ändå känner igen. Tänk dig att du läser en saga, en bibeltext, eller skönlitterär bok. Det måste inte ens vara något du läser, det kan lika gärna vara en film eller ett musikstycke. Även om du vet att den som skapat verket inte håller sig strikt till sanningen, att den tar sig poetiska friheter eller väljer att presentera en begränsad tolkning av ett fenomen, så kan du ändå känna att det är sant. Att det du ser, läser eller hör faktiskt är sant på ett djupare plan. Det är myten som talar till dig. En djupare sanning som ofta döljs i de faktiska sanningarna.
Texten ”Killarna” av skribenten Sofia Lilly Jönsson läser jag just som en sådan myt. Ett verk av en person, utifrån hennes plats i tillvaron, som berättar något sant om det vår kultur står i. Delvis för att jag känner igen mig: när jag läser hennes text så vet jag att det hon skriver är sant. För att det gör ont. Det är jobbigt när någon pekar på bjälken i ögat som man lyckats undvika. Det är jobbigt när Sofia pekar på de små osynliga delarna som bildar en större helhet. Hur man delar texter, hur man omedvetet tänker kring kön och kompetens och hur man kategoriserar in manliga och kvinnliga teologer, exempelvis, i olika fack.
Jag skriver ”man” och inte ”jag” för det finns en poäng i det. Det Sofia pekar på är strukturen, som vi alla är en del av. Eller arvssynden som hon skriver i sin efterföljande kommentar till texten. Jag tror det är viktigt att man faktiskt inte ser texten som en personlig kränkning. Sofia är kritiker. Jag har skickat in texter till henne i hennes roll som redaktör och fått vad som kan upplevas som hård kritik tillbaks. Men det är texten, inte mig, hon kritiserat då. Nu är det mitt beteende och strukturen det ingår i, inte mig, hon kritiserar.
”Man skall inte använda gamla jasminer”, säger Ingmar Bergman i en kommentar till Vilgot Sjöman under inspelningen av Nattvardsgästerna apropå en lång scen som han strukit ur samtalet mellan prästen Tomas och fiskaren Jonas. Nästan samma mening användes enligt Bergman nämligen i ”Mordet i Barjärna” också. Det är så lätt att man faller tillbaks i gamla mönster och beteenden om man inte tänker till, eller lyssnar till kritik.
Dessutom är texten en personlig redogörelse, inte en allmän utsaga. Som Sofia själv skriver: ” Jag tror att alla människor är intrasslade i synden. Det vill säga, för den som inte är van vid den sortens språk, att ingen gör allt rätt. Männen som var med i texten är inte utpekade för att de är sämre än andra män och jag är en ängel, utan för att de helt enkelt befolkar min värld. För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”
Även myten måste ta kropp. Det vet alla som är någotsånär intresserade av religion och framförallt kristendom. Inkarnationens mysterium, att Gud tog mänsklig gestalt, att ordet blev kött, är en förutsättning för den kristna tron. Den är också en förutsättning för att vi skall kunna placera in tron i våra egna liv. För utan kropp, utan en fysisk gestalt finns det ingenting att ha en relation till. Vi kan inte subjektivt, utifrån våra egna skruttiga liv, ha en relation till något objektivt, en transcendent gud eller abstrakt idé. Inkarnationen är viktig. På samma sätt här, att det är just jag som nämns blir viktigt, även för de som inte nämns, eftersom det är lättare att identifiera sig med en fysisk person som man kanske har en större bild av än det som presenteras här.
Om kritiken är allmän är det lätt att man tänker att det handlar om ”någon annan”. Om kritiken är personligt riktad är det lättare att tänka ”det kunde varit jag” och ta till sig av den.
Jag vill inte försvara texten. Jag vill inte heller kritisera den. Jag vill försöka lyssna till det jag kan ta till mig av den och se det som kritik av en struktur vi alla är nedsänkta i. En arvssynd som vi kan bryta med.
Vi kan återkomma till det här med att myten är sann på ett djupare plan även om de faktiska detaljerna inte är sanna. I avsnitt 171 av podden ”Lilla Drevet” diskuterar Liv Strömquist med Ola Söderholm forskaren Marie Hållanders avhandling, ”Det omöjliga vittnandet” (Eskaton, 2017) . Framförallt diskuterar de ”vittnesmålets epistemologiska skörhet”. Alltså att ett vittnesmål, till skillnad från en större undersökning eller en presentation av fakta kring en händelse inte bidrar med hela bilden. Vittnesmålet är ”epistemologiskt skört”, det är kunskapsmässigt svajigt om man så vill, eftersom det visar hur världen ser ut betraktad från en utvald vinkel. Vittnesmålets styrka, och svaghet, är att det kan bidra med ”situerad kunskap utifrån en särskild subjektsposition” som inte annars får plats i redogörelser av fakta och undersökningar. Det är en mer känslomässig kunskap som förs fram i ett vittnesmål, en personlig redogörelse. Eller för att återkomma till Sofias egna ord: ”För att beskriva min situation måste jag beskriva hur de hänger ihop med mig.”
Det vi får presenterat i ”Killarna” är ett vittnesmål som väcker känslor. Uppenbarligen. För det är en berättelse som delas av många. Det är en redogörelse av den situerade kunskapen att vara kvinna i en kultur som styrs av patriarkala strukturer, om det så är kyrkan, akademien eller något annat. Samtidigt är det inte helt sant. Det kan inte vara helt sant, för då är det inget vittnesmål. Det finns andra positioner och andra vittnesmål som inte kommer fram i ”Killarna”. Det finns andra maktstrukturer som kan belysas med hjälp av andra vittnesmål.
Och här försvårar texten sitt ärende när den går in på den mer konkreta kyrkokritiken. Om vi ser texten som ett vittnesmål, som en utsaga från en utvald vinkel så måste också den mer allmänna kritiken mot kyrkan förklaras. Vilken ”subjektsposition” är det som kritiken mot Visby, Svenska kyrkans sociala medier-konto och processen med Kyrkohandboken yttras ifrån? Det är inte helt klart. Och eftersom texten håller formen av ett vittnesmål, en mer känslomässigt engagerande utsaga som inte kan kritiseras på samma sätt som en annan form av text, så blir det svårt att gå i svaromål eller fortsatt diskussion.
Jag skall verkligen inte låtsas som om allt är bra i Svenska kyrkan, långt ifrån, men jag kan inte heller komma ifrån det faktum att det finns olika sätt att förhålla sig till kyrkan. Det finns olika vittnesmål, alla lika epistemologiskt sköra som det vittnesmål Sofia presenterar. Detta är svårigheten med en stor kyrka. Och den tycks försvåras av en sorts inneboende otydlighet som verkar finnas i Svenska kyrkan. Ett försök att ”tilltala alla” mynnar sällan ut i något bra. Ett försök att hitta en form som passar för alla likaså.
Det finns inget ”rätt sätt” att vara kyrka. Det finns dom i och kring kyrkan som tror det, det finns dom som är rädda för det. Det finns de som kritiserar utifrån sin egen subjektsposition och tror att den är allmän och gäller för alla. Så är det inte. Hade det varit så hade vi haft bara ett, inte fyra evangelier. Men det är samtidigt också detta som är inkarnationens mysterium och paradox, att vi behöver dessa olika vittnesmål, dessa epistemologiskt sköra berättelser om hur det är att vara människa. För det är i vittnesmålet det bränner till, det är där vi kan hitta den eld som Eric Schüldt sökte efter i sin nu så omtalade text. I det personliga mötet. Den platsen där våra liv möter myten.
Texten om ”Killarna” har visat på detta med stor tydlighet. Det är jag tacksam för.
