Att föreställa sig det större

Över fikabordet sa min vän, ”Våra drömmar är så små.” Vad hon menade är att vi ”vågar” drömma om förändrade kök, karriärer eller kanske relationer, men inte förändrade samhällen. Jag tror inte själv på den heroiska individen eller geniet som genom sitt hjältemod eller genialitet får igenom ett paradigmskifte. Jag tror snarare att det behövs gemenskaper där det finns utrymme för att föreställa sig det större, andra samhällen istället för andra kök, andra gemenskaper istället för ”en ny relation”.

Den styrande agendan, neoliberalism eller konsumtionssamhället, underminerar förstås våra möjligheter att drömma bortom konsumtionen. Fast i att förvandla allting till ekonomi blir tankar om alternativa sätt att förhålla oss till varor och varandra något samhällsfarligt. Robert W. McChesney skriver något tänkvärt i sitt förord till Noam Chomskys bok om neoliberalism.

…democracy requires that people feel a connection to their fellow citizens, and that this connection manifests itself through a variety of nonmarket organizations and institutions. A vibrant political culture needs community groups, libraries, public schools, neighborhood organizations, cooperatives, public meeting places, voluntary associations, and trade unions to provide ways for citizens to meet, communicate, and interact with their fellow citizens. Neoliberal democracy, with its notion of the market über alles, takes dead aim at this sector. Instead of citizens, it produces consumers. Instead of communities, it produces shopping malls. The net result is an atomized society of disengaged individuals who feel demoralized and socially powerless.

McChesney ser neoliberalismen som det största hotet mot genuin medborgerlig demokrati. Om detta är sant låter jag vara osagt, men nog känner jag igen det samhälle som målas upp i citatet.

Inför påsken berättas en annan berättelse; Gud själv är helt och fullt människa, dör på ett kors och uppstår. Innan detta sker har Jesus instruerad och exemplifierad i nattvarden vad som ska ligga till grund till den nya gemenskapen som ska formas i ljuset av korsfästelsen och uppståndelsen – ett nytt liv med gemenskap i Kristus och genom den helige Ande. Detta nya liv är radikalt pekar både bakåt till skapelsetanken samt framåt till det fullkomliga upprättandet av Guds rike grundad i försoning och upprättelse.

Den gemenskapen kan, men är troligen för sällan, precis en sådan gemenskap som McChesney efterfrågar. Korset och uppståndelsen är radikalt inte för att den går emot våra föreställningar om vad som är naturvetenskapligt möjligt utan eftersom den ger möjligheten till helt nytt liv, helt ny gemenskap, en helt ny mänsklighet. Föreställningen om Guds rike borde få kristna att se inte enbart bortom neoliberalism utan kunna avslöja alla paradigm som förminskar vad det är att vara verklig människa. Korset och uppståndelsen ger vision, verklighet och möjlighet att se kritiskt på det samhälle i vilket vi lever – och föreslår dessutom ett alternativ. Inte undra på att religiösa friskolor är farliga.

Var Jesus feminist?

Det är alltid välkomnat med personer som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta det som har tagits för givet. Det är väl inte för mycket att tänka sig att Jesus var just en sådan person. Men jag blev tipsad om en text av bibelvetaren Cecilia Wassén som just ifrågasätter om Jesus var feminist – något som är mer eller mindre ett självklart antagande i många kyrkokretsar.

Var då Jesus feminist? Nej, verkar Cecilia Wassén säga. Hon öppnar sin text med att definiera feminism.

I klassisk bemärkelse är feminism en ideologi som verkar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, vilket bygger på upplysningstidens jämlikhetsideal. Den idésfären fanns inte på Jesus tid inom Romarriket där slaveriet var utbrett och allmänt accepterat.

Feminism görs till ett upplysningsfenomen med andra ord. På många sätt får jag intrycket av Wasséns argument är: Jesus kan inte ha varit feminist eftersom feminismen ännu inte var påkommen. Mycket betoning ligger på det faktum att Jesus levde i en patriarkal kultur och att han därför inte bemötte (kunde bemöta?) frågan om jämställdhet mellan könen. Wassén skriver,

Det vore märkligt om han hade verkat för att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män nästan 1800 år före den tidiga feministiska rörelsen i västvärlden.

Absolut, formulerat i de orden så vore det märkligt. Men, om alla ord enbart får användas utifrån sin egen tidshorisont så är det dock frågan om vi kan säga någonting alls om dåtidens människa. Formulerar man istället Jesu relation till kvinnor i termer av lärjungaskap och inte rättigheter så är det kanske mer sannolikt. Och som kyrkohistoriker vill jag nog invända att den tidiga feministiska rörelsen skulle ha tagit sin början först på 1800-talet. Men det finns även, som jag ser det, bibelvetenskapliga problem med Wasséns artikel.

Det ska sägas på en gång att jag inte är bibelvetare till professionen så det kanske är vanskligt att säga sig ha bibelvetenskapliga invändningar när Wassén uppenbarligen forskar i ämnet. Men Wassén avskriver framförallt två tillfällen när Jesus möter kvinnor som ohistoriskt eftersom de tillhör Johannesevangeliet. Det är Jesus samtal med den samariska kvinnan samt mötet med äktenskapsbryterskan som enligt Wassén är ”sent material som knappast härrör från Jesus tid.”

Jag förstår att det inte fanns utrymme till en lång utläggning från hennes sida om historicitet och urvalskriterier o s v för detta, men när Wassén vill utesluta just dessa två tillfällen verkar det implicit betyda att hon anser att om man tar med dessa så blir argumentet för att Jesus var ”feminist” starkare. Varför skulle hon annars omnämna dem alls? Dessa två episoder har i varje fall används för att just lyfta fram Jesus unika relation och erkännande av kvinnan.

Jag tror inte att det är enbart dessa texter som kan understöda ett argument för att Jesus kan sägas agerat emot sitt patriarkala samhälle i frågan om relation till kvinnan. Jag skulle vilja hävda att Wassén avvisar dessa två episoder alldeles för snabbt och hon till och med underminerar uteslutningen med sin egen artikel.

Wassén betonar rakt igenom just hur patriarkal den kultur var som Jesus befann sig i. Så patriarkal till och med att Jesus inte kunde ha menat hantera frågan om könsmaktsordning. Men, om så var fallet, var kommer då dessa två berättelser från? Wassén menar att det är episoder som traderats och förändrats genom den muntliga traditionen fram till att Johannesevangeliet slutligen skrevs ned. Men detta låter mindre trovärdigt i mina öron. Utifrån vad vi vet sociologiskt om radikala religiösa rörelser så är de (om de alls är det) öppna för kvinnligt ledarskap och kvinnligt inflytande i början av sin verksamhet för att sedan bli mer och mer patriarkalt styrda.

Om nu Johannesevangeliet är från det sena första århundradet så är det anmärkningsvärt att det senast skrivna evangeliet skulle innehålla den mest radikala texten i frågan om Jesu relation till kvinnor – om det nu inte går tillbaka till just Jesus själv. Det är inte heller sannolikt att texterna kommer från den judiska kulturen med tanke på Wasséns argument om den genomträngande patriarkala strukturen på den tiden. Om man då ska använda sig av Jesus-seminariets dubbla dissimilaritetskriterium (vilket jag ställer mig tveksam till i vanlig fall, men det har trots allt används flitigt för att just visa på vad som inte kan knytas till historiska Jesus) – där enbart det som varken kan härledas till den judiska kulturen innan Jesus eller till den tidiga församlingen kan med säkerhet härledas till Jesus – ja då verkar ju just precis episoden när Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn samt mötet med äktenskapbryterskan just precis vara sådana episoder.

Utifrån Wasséns egen artikel finns det alltså goda argument för att de episoder som hon vill utesluta varken hör till tiden innan Jesus eller till tiden efter Jesus och bör därför mycket kunna vara bevarade av den tidiga kyrkan i den formen ända tills evangelisten skriver ned dem just eftersom de går tillbaka till Jesus. Wassén bör alltså räkna in dessa två episoder i sin fråga om Jesus var feminist eller ej, och vad får vi då? Jo, bland annat en Jesus som möter en kvinna med och i en teologisk argumentation. Finns det exempel på andra rabbiner som gör detta? Wassén nämner att detta inte skulle vara något exceptionellt – så här kan det säkert finnas böcker skrivna och forskning gjord och min fråga speglar då enbart min okunskap i just bibelforskningen, men jag skulle gärna bli hänvisad till något exempel på en judisk rabbin som hade den sortens relation till sitt kvinnliga följa som Jesus hade. Men, jag skulle vilja säga att det är upp till de som argumenterar att Jesus inte var feminist att visa att det finns andra exempel på när en judisk rabbin samtalar med en kvinna på det här sättet. Och om det finns det, betyder då inte det att det finns sprickor i argumentet för att den tiden skulle vara så cementerat patriarkal? Som jag ser det finns det goda anledningar att ifrågasätta ifrågasättandet av Jesu feminism.

Var då Jesus feminist? Nej, självklart inte, om man med det är tvungen att vara född efter 1789. Jesus var inte heller kristen eller trodde för den delen inte på treenighetsläran; lika lite som han förespråkade representativ demokrati eller FNs mänskliga rättigheter. Mitt intryck är att om begreppet feminism enbart kan innefatta de som är födda under eller efter upplysningen så har man förstås skrivit bort all möjlighet till feminism i Nya testamentet redan från början.

Finns det goda skäl för Jesu lärjungar att vara feminister? Det vet jag inte vad Wassén skulle svara på, men jag antar att hon skulle svara ja till det, men inte eftersom Jesu gärningar borgade för en jämställdhet mellan könen. Men för min del är detta ett ja eftersom kristna ska följa i sin mästares fotspår där kvinnor och män är jämställda som lärjungar till honom. Detta går direkt tillbaka till Jesus som jag ser det. Och om det inte får kallas feminism att kvinna som man blir jämställda som lärjungar inför Kristus, vad ska det då kallas? Även om varken ordet eller begreppet fanns att tillgå för 2000 år sedan. Alla är ni ett i Kristus osv. osv.

En liten reflektion om naturlagar

Det finns gott om resonemang och argument berörande naturlagarna och vilken koppling som kan eller inte kan göras till Guds existens. Det s k ”fine tune”-argumentet menar att, väldigt förenklat sammanfattat, om parametrarna i universum bara skulle ha varit infinitesimalt annorlunda så skulle inte universum ha existerat. En sådan omsorg och precision bör leda till att tro att det finns en intention med universum och en Gud som är skapare.

Waitomogrottorna, Nya Zeeland

I en formulering som han sedan har ångrat många gånger om, ateist som han är, så avslutade Stephen Hawking sin bok A Brief History of Time med,

However, if we do discover a complete theory, it should in time be understandable in broad principle by everyone, not just a few scientists. Then we shall all, philosophers, scientists, and just ordinary people, be able to take part in the discussion of the question of why it is that we and the universe exist. If we find the answer to that, it would be the ultimate triumph of human reason – for then we would know the mind of God.

Vad den sista meningen, eller bisatsen, antyder är att om vi skulle lyckas avslöja naturens lagar så skulle vi även kunna förstå Guds intention med skapelsen. På många sätt är det ett klassiskt sätt att argumentera från naturen till Guds existens. Men är det så? Fysikern Lee Smolin har på senare tid utmanat Albert Einsteins teori om tid som en fjärde dimension. Istället för att tid är en aspekt av universums materialitet så ställer Smolin tiden som en egen verklighet. Utan att gå in på detalj i det, eller ens antyda att jag verkligen förstår det hela, menar Smolin att en av slutsatserna är att t ex naturlagar som gravitationen inte är konstant. Även gravitationen tärs av tidens tand skulle man kunna säga. Vad gör det med kopplingen mellan naturlagar och Gud? Vad gör det med argumentet för fine-tuning?

En ytterligare intressant iakttagelse om naturen och de lagar och mönster vi finner i den kommer från paleontologen Stephen Jay Gould. När han skulle undersöka lysande maskar i ett grottak, vilket därför var slående likt en stjärnhimmel, upptäckte han att han inte kunde se några konstellationer. Steven Pinker beskriver Jay Goulds upptäckt väl i sin The Better Angels of Our Nature.

My favorite example was discovered by the biologist Stephen Jay Gould when he toured the famous glowworm caves in Waitomo, New Zealand. The worms’ pinpricks of light on the dark ceiling made the grotto look like a planetarium, but with one difference: there were no constellations. Gould deduced the reason. Glowworms are gluttonous and will eat anything that comes within snatching distance, so each worm gives the others a wide berth when it stakes out a patch of ceiling. As a result, they are more evenly spaced than stars, which from our vantage point are randomly spattered across the sky. Yet it is the stars that seem to fall into shapes, including the ram, bull, twins, and so on, that for millennia have served as portents to pattern-hungry brains.

Tack vare att lysmaskarna placering i taket följde en slags regel så alltså inte Jay Gould några ”stjärnbilder” i taket. Jay Gould och hans kollega Ed Purcell gjorde en datorsimulering av detta och upptäckte att de prickar som ”slängs ut” slumpmässigt verkar ha mönster och figurera i sig när vi observerar dem, medan de prickar som följde lysmaskens lagar inte verkar ha mönster. Om jag tillåts att filosofera något från detta så skulle en slutsats kunna vara den att vi människor upptäcker mönster och ”lagar” när det ”egentligen” är slump medan när vi upplever något som slump och utan mönster och lagar så kan det mycket väl vinnas en lag där. Med andra ord, som Pinker formulerar det, vi har en ”mönstersökande” hjärna. Även vetenskapsteoretikern Michael Polanyi är inne på detta spår. Jay Goulds upptäckt tycker jag visar ganska väl på att så kan vara fallet och om det är en rimlig slutsats utmanar det förstås teologer såväl som vetenskapsmän. Nog för att Jay Gould upptäckte lysmaskens ”lagar”, men rent filosofiskt är frågan den gamla skeptiska frågan sedan Kant och längre tillbaka ändå värd att ställa – vad är det vi upptäcker när vi tror oss utforska världen? Är det världen i sig, eller är det hur vi tänker om världen, alltså våra kategorier med vilken vår hjärna försöker att förstå världen som vi upptäcker? För teologer verkar det i varje fall vara svårt att dra direkta kopplingar mellan naturlagar och Guds intention.

Men kanske att jag ändå tycker att resonemanget borde vara mer utmanande för naturvetenskapen än teologen eller den troende. För som Karl Barth en gång skrev i Dogmatik i Grunddrag,

Det ligger inte närmre till för oss att tro på Gud som Skaparen än att tro på att Jesus Kristus är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria. Det förhåller sig inte så, att sanningen om Gud Skaparen är direkt tillgänglig för oss och att endast den andra trosartikelns sanning [tron på Jesus Kristus] skulle kräva en uppenbarelse. Utan i det ena fallet som i det andra står vi i samma mening inför Guds och hans verks hemlighet, och även vägen till kunskap kan blott vara en och densamma.

Som teologer, menar Barth, är vi alltså i såväl tron på Gud som skapare som tron på inkarnationen hänvisade till Guds uppenbarande av sig själv. Troligen är Barth trogen sin reformerta bakgrund här. Jean Calvin menade nämligen inte att vad man skulle kunna kalla allmän uppenbarelse (naturen) är separerat från den specifika uppenbarelsen (inkarnationen). För Calvin finns det en uppenbarelse och den tar sig i uttryck som Guds försyn och Guds frälsningsgärning. Det är alltså teoretiskt möjligt (och här skulle kanske Barth protestera) att upptäcka Guds försyn i skapelsen, men vår synd, enligt Calvin, gör det praktiskt omöjligt att från någon sorts allmän uppenbarelse få kunskap om Gud. För det behövs Guds specifika uppenbarelse. Med andra ord, Kristus.

Som människor har vi alltså inte förmågan att någonsin känna Guds intention även om vi finner en GUT (Grand Unified Theory). För vägen till Gud går inte genom naturlagarna utan genom uppenbarelse. Och frågan är om det inte är Guds försyn vi måste lita på för att kunna ha tilltro till att vårt utforskande av världen är kunskap om världen alls?

Läsarnas julkalender: Lucka 5

Tre träd i Judalandet

Till nattens stjärnor vände sig
tre träd i Judalandet.
»O, se till mig och tyd för mig
mitt öde, vem som kan det!»
»Säg kommer väl en yxa hit
och hugger mig till bräder?»
»Skall jag som gammal eremit
stå kvar i vind och väder?»

De lyfte på så reslig stam
som sällan återfinnes
tre kronor där ett sus gick fram
som gick dem djupt till sinnes.
De hörde ord och förebud,
de skälvde in i märgen.
De kände att de valts av Gud
bland alla träd på bergen.

Ett fick till svar: »En herde skall
dig från din ställning rubba
för att i ett av sina stall
använda dig som krubba.
Av fästmön till en timmerman
skall du till vagga väljas.
Att hennes barn du tog dig an,
skall vitt omkring förtäljas.»

Det andra hörde: »Till ett bord
skall man ditt timmer bruka.
Den största måltid på vår jord
skall där en främling duka.
Han vet hans gäster i hans nöd
snart honom fegt bedra men
han bjuder dem: Tag vin och bröd,
mitt blod och min lekamen!»

Om sin mission det tredje nu,
då stunden blivit mogen,
fick höra: »Ärat vare du
bland alla träd i skogen!
Snart formas av en mänskohand
du till det kors som bär den
störste av konungar! Hans land
är ej av denna världen!»

-Hjalmar Gullberg, ur Sonat, 1929