Lancelot Andrewes

Lancelot Andrewes (1555-1626), engelsk präst och biskop under Elizabeth I och James I, för litteraturstudenter känd som den där predikanten T.S. Eliot felciterade i Four Quartets. Jag stötte på honom för första gången i Oxford, vad jag vill minnas som en lagom kylig vår för många år sedan. Kanske var det i själva verket vinter, men Andrewes passar så bra om våren. Hans predikningar handlar ofta om Guds nyskapande kraft, hans väckelse av våra slumrande hjärtan, särskilt som denna kraft tar sig uttryck i språket. Andrewes illustrerade gärna med ordvitsar, i brist på ett bättre ord:

This Immanu is a Compound againe: we may take it, in sunder, into Nobis, and cum: And so then have we three peeces. 1. El, the mighty God: 2. and Anu, we, poore we [. . .]; And Im, which is cum, And that cum, in the midst betweene nobis and Deus, God and Vs [. . .] For, if this child be Immanuel, God with us; then, without this child, this Immanuel, we be without God. Without Him, in this world (saith the Apostle;) And, if without Him, in this, without Him, in the next: And, if without Him there, if it be not Immanu-el, it will be Immanu-hell [. . .] Why, if we have Him; and God, by Him; we need no more: Immanu-el, and Immanu-all.

Det var inte alltid en uppskattad predikostil; en skotsk lord anmärkte att han lite väl glatt jonglerade med koncept: ”Here’s a pretty thing, there’s a pretty thing.”Men liksom litteraturvetaren Sophie Read anmärker är ordleken ett instrument i Guds tjänst: ”his puns should … be regarded as themselves miniature acts of imitative worship.” Språket är ofullständigt liksom människan, men Gud kan förena den trasiga människan med sig själv. På samma sätt kan två disparata koncept föras samman och bilda en ny fantastisk helhet. Vissa menade istället, skriver Read, att ordleken i grunden är splittrande; den försöker undergräva språket, visa att det inte riktigt hänger samman. För Andrewes var ordleken istället ett sätt att peka på en ur-språklig enhet, innan syndafallet, innan Babels torn. Homofoner, ord som låter likadana men betyder olika saker, pekar mot en högre gudomlig verklighet. Allt är där för att upptäckas. Det finns ingenting i tillvaron som inte genomströmmas av Guds kraft.

På samma sätt talar naturligtvis naturen om Gud. På askonsdagen 1619 predikade Lancelot Andrewes om omvändelse:

The earth and all her plants, after a dead Winter, returne to the first and best season of the yeare. The creatures, the Fowles of the Aire, the Swallow and the Turtle, the Crane and the Storke know their seasons, and make their just returne at this time, every yeare. Every thing now turning, that we also would make it our time to turne to God in.

Är det inte en vacker och talande bild? Naturen lever i cykler, och så även vi. Varje säsong, varje dag, kräver förnyelse, omvändelse, en cirkelrörelse tillbaka till Gud. Det är nästan som om en högre intelligens lämnat spår för oss att upptäcka och dechiffrera…

Om tro och vetande

Ett av mina stora intresseområden är förhållandet mellan kristendomen och den moderna vetskapen. I tidiga tjugoårsåldern tyckte jag att det var besvärligt att försöka hålla båda två i huvudet samtidigt. Hur ska man få ihop Bibelns skapelseberättelse med vetenskapens påståenden om människans uppkomst? Är det där med Big Bang sant? (Faktum är att jag fick höra för ett tag sedan att Nature en gång refuserade en artikel om Big Bang eftersom den ansågs ge för mycket ammunition till de kristna!) Det kunde leda till mycket ångest. Men ju mer jag tänkt på det här, och ju längre jag vandrat med Jesus, desto mindre oroad har jag blivit. En medkristen som jag har stort förtroende för sade en dag: Tänk på det som något spännande. Jag vet att Gud skapade världen. Jag är övertygad om det. Då blir Första Mosebok en utmaning istället för något att vara rädd för. Och faktum är att min tro visade sig hålla.

Jag läser gärna populärvetenskapliga böcker om kosmologi och teoretisk fysik. När jag bodde hemma hade jag dessutom ett teleskop, med vilket jag betraktade stjärnhimlen klara nätter. Det är en aktivitet som jag tycker att fler kristna borde ägna sig åt:

Himlarna vittnar
        om Guds härlighet,
    himlavalvet förkunnar
        hans händers verk.

som det står i Ps 19:2. Jag förundras nu över hur sinnrikt konstruerad vår jord är, hur vacker och märklig och rik. Gud är skapare, arkitekt, fysiker och byggmästare, trädgårdsmästare och såningsman, allt på en och samma gång.

På senare år har kristen apologetik dessutom riktat in sig på att bemöta vetenskaplig kritik och visa att det inte finns någon motsättning mellan vetenskap och tro. Jag har själv uppmuntrats av fysikern John Polkinghorne och ledaren för Human Genome Project Francis Collins, samt av Oxfordmatematikern John Lennox, vars föreläsning om mirakel jag gästade förra året. Jag vill även rekommendera filosofen William Lane Craig som driver sajten Reasonable Faith med tillhörande podcast. De har alla hjälpt mig att förundras över och uppskatta Guds skapelse på ett djupare plan.

Naturen ska väcka glädje hos oss – och vi ska inte låta de militanta ateisterna stjäla den glädjen. Inte heller ska de få något slags sanningsmonopol vad avser forskning. Bibeln talar om de som tillber det skapade istället för Skaparen, och sådan kan vetenskapen utan Gud bli. Med Gud blir den å andra sidan oändligt mycket mer fascinerande.

Den stora osäkerheten

Jag vet inte vad man ska säga om 2015. Det liksom både började och slutade i terror: attackerna mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris i januari, attackerna på flera platser i samma stad i november. Däremellan ofattbara massmord av Boko Haram i Nigeria, Islamska Statens (eller Daesh) halshuggning av 21 kristna kopter i Libyen, alla de andra terrormorden och kidnappningarna. ISIS var (och är) en till synes ohejdbar dödskult som förmörkat världen och drivit miljontals människor på flykt.

Och i Sverige skolmorden i Trollhättan. Lisa Holm och Ida Johansson. Unga liv som släckts innan de knappt börjat.

Men ett särskilt svart år har det varit för mellanösterns kristna. Det som händer dem kan inte beskrivas som något annat än ett folkmord.

Så hur ska vi då reagera? Jag menar inte bara praktiskt, utan mentalt, psykologiskt, framförallt andligt. Ilskan ligger ju så nära till hands. Men ilska är en farlig känsla, farlig om den får makt över oss. Bibeln är tydlig med att vi ska be och överlämna domen till Gud som en dag kommer att skipa rättvisa. Det måste finnas ett sätt att känna avsky för våldsdåd utan att börja hata andra människor. Ett sätt att göra motstånd mot mörkrets krafter men samtidigt hoppas på och framför allt be om att Islamska Statens medlemmar ska omvända sig och tro på Kristus, den ende som kan skapa fred.

Det är sannerligen en utmaning.

Jag tänker på ett citat av Augustinus, som ofta sade kloka saker. Det här är kanske något av det bästa han skrivit, riktat till Herren i överlåtelse:

Light of my heart, do not let my darkness speak to me.

Jag tänker i alla fall försöka hålla fast vid det nästa år.

George Herbert och kärleken

LOVE bade me welcome; yet my soul drew back,
Guilty of dust and sin.
But quick-eyed Love, observing me grow slack
From my first entrance in,
Drew nearer to me, sweetly questioning
If I lack’d anything.

’A guest,’ I answer’d, ’worthy to be here:’
Love said, ’You shall be he.’
’I, the unkind, ungrateful? Ah, my dear,
I cannot look on Thee.’
Love took my hand and smiling did reply,
’Who made the eyes but I?’

’Truth, Lord; but I have marr’d them: let my shame
Go where it doth deserve.’
’And know you not,’ says Love, ’Who bore the blame?’
’My dear, then I will serve.’
’You must sit down,’ says Love, ’and taste my meat.’
So I did sit and eat.

(George Herbert)

 

Det är kanske en enkel dikt, denna ’Love’ av den anglikanske prästen och poeten George Herbert, men det är likväl en dikt som hållit mig samma många gånger. Evangeliet är ju enkelt. Vem som helst kan förstå det: man behöver inte vara teolog, man behöver inte kunna grekiska, arameiska eller hebreiska. Kristi inbjudan är precis så generös som Herbert beskriver här ovan: ”You must sit down and taste my meat”.

George Herbert studerade vid Trinity College i Cambridge, en gata bort från mig. Om jag lutar mig ut genom fönstret kan jag nästan se spirorna ovanför hustaken. Jag undrar om han gick här, regniga novemberkvällar som denna, kanske runt första advent, kanske med frusna händer i fickorna. Han var god vän med Nicholas Ferrar, mannen som grundade en anglikansk kommunitet i Little Gidding, känd från T.S. Eliots dikt med samma namn. Det var Ferrar som såg till att Herberts poesi publicerades efter hans tidiga död 1633, vid 39 års ålder.

Om man bara lämnade efter sig en dikt, så kunde man vara glad om den bara var hälften så bra, så direkt och vacker, som ’Love’. Det sades om George Herbert att han var en omtänksam präst och människa, att han älskade sin församling. Jag har inte svårt att föreställa mig det. Det är just den här skriftens klara enkelhet som kyrkan behöver. George Herbert skriver berättelsen om kärleken som räddar undan döden.

De odödliga

I den nyutkomna romanen “De odödliga” (2015) beskriver Lars Jakobson en värld där en liten skara människor genom exponering för radioaktiv strålning förlänats (eller om det är dömts till) odödlighet. En av dem är den olycksalige Mark, en amerikansk arbetarklass-Everyman som skjuts ihjäl efter att ha förlorat sin älskade Mary Anne i en droghärva. Mark vaknar upp i ett underjordiskt militärsjukhus där han får förklarat för sig att han aldrig kommer dö. Sekler kommer och går, presidenter byts ut, en ny istid kryper över jorden, rymdskepp skickas till Mars, och alltsammans ska bevittnas av Marks och hans olycksbröder- och systrar. Eftersom de äger förmågan att regenerera, det vill säga läka sig själva, används de som försöksdjur och reservdelsmänniskor. Deras armar huggs av, deras njurar och hjärtan slits ut. Kroppen skapar nya och såren växer igen. Men samtidigt är de odödliga barnlösa: naturen har lagt in en slags kill switch som gör dem infertila. Deras skara kan aldrig bli oändlig, även om deras liv är det.

Jakobson låter oss följa Mark genom sekel efter otröstligt sekel. Jorden blir en alltmer dyster plats där matriarker tar patriarkernas plats och mänskligheten halkar ner på en särskilt bestialisk stenåldersnivå igen. Mark utsätts för brutala offeritualer och får tjäna som slav. Ibland har han sällskap av de andra odödliga som alla misshandlats på liknande sätt. Till slut flyr han med ett rymdskepp och söker sig mot ett svart hål ur vilka märkliga farkoster kallade ”Elefanter” strömmar. Där nere på hålets botten samexisterar nutid, dåtid och framtid. Tidsramarna som vi känner dem löses upp. Men universum fortsätter ändå ticka.

”De odödliga” utger sig inte för att vara en dystopi, eller något alls egentligen. Den bara är. Men det var länge sedan en roman fyllde mig med sådan… ja, vad är det? Skräck? Iskyla? Förundran? Lars Jakobson har målat upp ett universum till synes utan Gud, en plats som bara fortgår och fortgår. Kanske är det en effektiv bild av helvetet: Mark är oförmögen att dö men fullt förmögen att känna smärta, lidande och saknad. Även när resten av hans minnen vittrar sönder i tidsvindarna består saknaden efter Mary Anne; till slut är det kanske det enda som definierar Mark. Hans kropp har bytts ut så många gånger att hans händer bara i rent filosofisk mening kan sägas vara hans egna. Om ens det. Härur springer många frågor om vad ett jag är, vad en själ är. Förlagan är Jorge Luis Borges novell ”Den odödlige”, en novell som inleds med ett Baconcitat som refererar till Bibeln: ”Salomo säger: Det finns inget nytt under solen”. (”Den odödliges” romerske soldat Marcus Rufus blir Jakobsons Mark Rufus.) Borges tolkar detta om inget nytt under solen på värsta möjliga vis: han beskriver en fruktansvärd de odödligas stad som helt består av labyrinter och återvändsgränder.

Borges och Jakobsons odödlighet är en skuggbild eller inversion av Nya testamentets bild av den himmelska odödligheten, evigheten i Guds närvaro. På så vis blir de också illustrationer av helvetet, ett helvete som delvis är avsaknad av mening. Här råder inget annat än människan och hennes nycker, girighet och ofullkomliga fantasiliv. Kroppar är produkter och det enda mål och syfte som finns med existensen är ett ständigt fortsättande framåt, Dylans ”keep on keeping on” i bokstavlig mening. ”De odödliga” är antingen en mycket ateistisk eller mycket biblisk bok – det beror på läsaren. Det är hursomhelst en roman som borde läsas på teologihögskolor landet runt.