Prästen Eva Cronsioe har skrivit en angelägen och läsvärd bok, Gud i verkligheten (Artos 2016), där K E Løgstrup, Emilia Fogelklou och Ignatius av Loyola får mötas. I slutkapitlet skriver hon:

Upplysningsfilosoferna ville leda människan ut ur hennes ”omyndighet” – och den ”myndiga människan” har blivit ett viktigt ledord i nutida teologi. Men vad antyder ordet myndighet, om inte just den föreställning om det totala oberoendet där förståelsen till sist måste uppfatta sin ohållbara belägenhet och vända? ”Nu är jag 18 och kan göra precis vad jag vill”, säger den unga människan som nyss uppnått myndighetsåldern. Den mogna människan har med tiden fått erfara att den totala friheten att agera inte existerar. Verkligheten sätter gränser. Detta gör oss inte omyndiga, men ansvariga.

Den ansvariga människan inser att hon behöver svara an mot det tilltal som verkligheten möter henne med. Hon vet att hon gång på gång kommer till korta inför det etiska krav som både nästan och skapelse på väg mot utarmning riktar emot henne. Hon vet att hon står vanmäktig inför dödens faktum. En tung insikt som kan få vem som helst att vilja fly från verkligheten. Men om Gud är verkligheten och Jesus avslöjar vem Gud i verkligheten är – då finns det nåd, då finns det förlåtelse och hopp om upprättelse för både människan och skapelsen. Då kommer evigheten nära i varje ögonblick och vanmakten kan vändas i tillit.

Løgstrup talar om denna tro som ett kors för tanken. En ”skandal” för såväl den antika som den moderna människan. Men att inte tro, fortsätter han, är när det kommer till kritan, också ett kors för tanken. Man betalar alltid ett pris. Jesus säger det tydligare än någon annan: Den som finner sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull skall finna det.

Så märkvärdigt lätt det är att fastna för ordet ”mista”, när budskapet handlar om ett liv som står att finna! Ett liv i en ny enkelhet, i den ”andra naivitet” där det sårade jaget kan återfinna sig självt som buret av en stor, barmhärtig Närvaro. Ett liv där jaget träder tillbaka som kunskapsteoretiskt centrum och människan förankrar sig i själva Verkligheten.

 

 

I slutet av november var jag på en konferens i Texas. Där lyssnade jag bland annat till Valarie Kaur. Hon är filmare, advokat, sikhisk aktivist och interreligiös ledare. Hon talade på temat revolutionary love mot bakgrund av valresultatet i USA. Det var starkt och det var viktigt. Här är en sikhisk bön från hennes blogg.

A SIKH PRAYER FOR AMERICA ON NOV 9, 2016

Waheguru Ji Ka Khalsa Waheguru Ji Ki Fateh

In our tears and agony, we hold our children close and confront the truth: The future is dark.

But my faith dares me to ask:

What if this darkness is not the darkness of the tomb, but the darkness of the womb?

What if our America is not dead but a country still waiting to be born? What if the story of America is one long labor?

What if all the mothers who came before us, who survived genocide and occupation, slavery and Jim Crow, racism and xenophobia and Islamophobia, political oppression and sexual assault, are standing behind us now, whispering in our ear: You are brave? What if this is our Great Contraction before we birth a new future?

Remember the wisdom of the midwife: “Breathe,” she says. Then: “Push.”

Now it is time to breathe. But soon it will be time to push; soon it will be time to fight — for those we love — Muslim father, Sikh son, trans daughter, indigenous brother, immigrant sister, white worker, the poor and forgotten, and the ones who cast their vote out of resentment and fear.

Let us make an oath to fight for the soul of America — “The land that never has been yet— And yet must be” (Langston Hughes) — with Revolutionary Love and relentless optimism. And so I pray this Sikh prayer:

Nanak Naam Chardi Kala,
Tere Bane Sarbat Da Bhalla

“In the name of the Divine within us and around us, we find everlasting optimism.
Within your will, may there be grace for all of humanity.”

Waheguru Ji Ka Khalsa Waheguru Ji Ki Fateh

http://valariekaur.com/2016/11/a-sikh-prayer-for-america-on-november-9th-2016/

Sommaren går mot sitt slut. Det blev en sommar med mycket tid för läsning. Många ord. Många berättelser. Sid upp och sida ner. Men nu när sommaren har mognat är det två röster och ett fåtal ord som träder fram ur myllret av bokstäver och ord. Den isländska sångerskan Emiliana Torrini och Dag Hammarsköld. Hammarskölds Vägmärken fick följa med i ryggsäcken när jag vandrade i de Jämtländska fjällen. De korta och något karga reflektionerna blev goda följeslagare på kalfjället. Och jag kommer att tänka på några av dem när jag hemma i Stockholm igen lyssnar på Torrini.

Hon sjunger i låten To be free:

It shouldn’t hurt me to be free, it’s what I really need.

To pull myself together.

But if it’s so good being free, you might be telling me, why I don’t know what to do with myself.

To pull myself together.

Torrini fångar i sin låt ett mänskligt dilemma i vår tid. Längtan och strävan efter frihet och samtidigt upplevelser av vilsenhet och tomhet. Någon kanske avvisar Torrinis prosa som banal, som ännu ett uttryck för en förvirrad postmodern generation. Jag hör något annat. En skildring från en punkt i livet som få av oss inte känner igen. Den inneboende frågan i ett liv i ständig rörelse: Vart går jag nu? Vad vill jag? Men när frågorna erövrar vårt jag, när de får röra vid våra djup, då kan också andra frågor komma till oss: Vart leder vägen mig? Vilka vägar kommer mig till mötes? Hur kan jag urskilja Guds röst och närvaro? Och där vid platsen eller punkten där frågorna möter varandra, där är Hammarsköld en god medvandrare.

Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala. Går här vägen till en förening av de två drömmarna: att i klarhet få spegla livet – att i renhet få gestalta liv?

Och han varnar oss som ibland tenderar att tala om kristen tro och tradition som en lösning på detta dilemma (och poängen att beskriva det som ett dilemma är ju just att det inte har någon lösning utan att det är något man tvingas leva med och förhålla sig till).

Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.

Och så ger han oss några reflektioner att bära med sig på den fortsatta vandringen.

Vad som måste komma bör komma. Innanför måstes gränser är du därför osårbar.

…

Det finns en punkt där allt blir enkelt, där det inte längre finns något val därför att allt du satsat är förlorat om du ser dig tillbaka. Livets egen point of no return.

…

Att säga ja till livet är att säga ja också till sig själv. Ja – även till den egenskap som motvilligast låter sig förvandlas från frestelse till styrka.

…

Frukt av det förflutna, havande med framtiden är nuet likväl alltid i evigheten – alltid i evigheten som en skärningspunkt mellan tiden och trons tidlöshet i frihet mot förflutet och framtid.

Vandringar i fjällen ger tankarna och frågorna rum och rymd. Själv fann jag mig själv om och om igen nynna en sång och bön: Visa mig Herre din väg. Visa mig Herre din väg. Jag vill vandra i din sanning. Jag vill vandra i din sanning.

Vidare drives jag, in i ett okänt land. Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. Rörda av vinden från mitt okända mål skälva strängarna i väntan. Alltjämt frågande skall jag vara framme, där livet klingar ut – en klar enkel ton i tystnaden.

 

 

I boken Cross-Shattered Christ har Stanley Hauerwas skrivit meditationer över Jesu sju ord på korset. Jag återvänder ofta till boken på långfredagen och påskafton. Meditationerna hjälper mig att öppna mina sinnen för Gud som kommer oss till mötes på korset; att bli delaktig i den tystnad som omger korset. Hauerwas skriver:

The silence surrounding Jesus’s words on the cross annoys and threatens us. Engulfed by this death-determined silence, we find these words too enigmatic. How can we be expected to know what they mean? We long for more of the story so that we can better understand what is going on. […]

We think if we only knew more about what Jesus was really like, what he really thought he was doing, that would surely make believing in God, at least the God of Jesus Christ, more intelligible. […]

Yet I believe the reticence of the Gospels as well as these spare words from the cross is not accidental. Instead, that reticence is a discipline given us by God to draw us into, to make us participants in, the silence of a redemption wrought by the cross. In the world as we find it – a world that seems to make belief in God some desperate irrationality, Christians are tempted to say more about what we believe than we can or should say. This is a particular temptation for theologians. […]

In his Christ on Trial: How the Gospel Unsettles Our Judgement, Rowan Williams observes that “God is in the connections we cannot make,” a wonderful remark that reminds us that our desire to say and know more than the silence scripture forces on us manifests our uneasiness with the mystery of a God who would be known through crucifixion.

 

I inledningen till boken Uncommon Gratitude berättar Joan Chittister att hon vid ett tillfälle frågade Rowan Williams, dåvarande ärkebiskopen av Canterbury:

”What really interests you most about spiritual life?” He paused for a moment. “I find myself coming back again and again,” he said, “to the meaning of ‘alleluia’”. And then we were off. It took two days of thinking together in the archbishop’s London office at Lambeth Palace to find our way through to what we were both saying in slightly different accents: Life itself is an exercise in learning to sing alleleuia here in order to recognize the face of God hidden in the recesses of time.

Tillsammans skrev de sedan en bok om att sjunga halleluja till allt som är. I bokens första kapitel skriver de om reaktionerna i USA efter attacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001. De konstaterar att det var tydligt att den chauvinistiska religionen fick företräde framför tron (faith). ”Religion had managed to eclipse faith.”

Och de frågar sig varför det blev så. Varför blev religion så mycket viktigare än tro? Frågan är naturligtvis fortsatt aktuell. Likaså deras försök till svar.

The answer to the question cuts to the core of the spiritual life. The fact is that it might well be that deep down we are still substituting a kind of magic for faith. God we make a cornucopia of human desires, a vending machine of human delights. We coax God to be on our side and call it faith. We cajole God to save us from ourselves and call it devotion. For those things there is little room for alleluia.

Och så följer vägledande ord om att låta sig vägledas av trons förhållningssätt. Ord att meditera över i fastan. Låter vi Gud vara Gud?

The truth is that faith requires the awareness that God is and that God is holding all of us responsible for the other. Being a card-carrying member of a religious tradition does not give us the right to consume the world for our ends and in the name of God. […] It is giving ourselves for the welfare of the rest of the world to which we are called. […] Faith is belief that God is leading us to become in tune with the universe, however different we see ourselves to be. Faith is trust in the unknown goodness of life without demand for certainty in the science of it. […] faith is not about understanding the ways of God. It is not about maneuvering God into a position of human subjugation, making a God who is a benign deity who exists to see life as we do.

Faith, in fact, is not about understanding at all. It is about awe in the face of the God of all. And it is awe that inspires an alleluia in the human soul. […] We take our very lack of control as a sign of God’s presence in the world. It is precisely because of our smallness that we can come to see and trust the greatness of God that surrounds us. It is only then that we can really come to see the face of God in the face of the other.

Chittister, Joan och Williams, Rowan, Uncommon Gratitude. Alleluia For All That Is (Liturgical Press: Collegeville, 2010).