Julklappsutdelning till Kd-politiker

En julklapp går i år till de tre KD riksdagsmännen Andreas Carlson, Magnus Oscarsson och Mikael Oskarsson för deras försvar för det ”kristna kulturarvet”. Säkrare än tomten i svenskens hem är att några ansvariga kristna höjer sina röster till försvar för julavslutningen i skolan. De vill med sina politiska ämbeten hålla kvar den förra regeringens formulering om att kyrkan skall ha rätt till ”enstaka konfessionella inslag”. Tack! Det känns skönt att staten hjälper kyrkan med vad den skall göra – ex. be och läsa välsignelsen – i den händelse kyrkan själv skulle glömma det!

Till dessa ”kulturarvets försvarare” skulle jag vilja ge en bok som kanske kunde bidra med ett lite annat perspektiv på förhållandet mellan kristen tro och stat. Revolutionary Christian Citizenship av John Howard Yoder överlämnas med varm hand till Carlsson, Oskarsson och Oscarsson. Boken är skriven av en teolog som kommer från en liten annan tradition. En tradition som staten inte alltid varit så snäll emot och som därför lärt sig att leva som kristna utan hjälp av ”enstaka konfessionella inslag”. Den visar därför på ett annat sätt att vara kyrka: ett som bidrar till det goda samhället, men inte genom att värna ett ”kristet kulturarv” utan genom att kalla den kyrkan till efterföljelse. Låt mig avsluta med ett citat från boken.

Our basic message is the call to repentance and faith. Christ judges us, calls us to return, and gives us power of the Spirit to walk in the newness of life. This message is so clear that even those who reject the message he brought generally agree about what it meant. But what we need to tell the state cannot be this clear. For the state, insofar as it bears the sword, exists only ’outside the perfection of Christ’.* The state exists because of sin and its agents are people who have decided, at least for the present, not to act in the non-resistant, self-giving way we call discipleship. If all we say to agents of the state is that they should follow Christ, they may well understand the evangelistic appeal, but they will not see how this applies to their work. If they understand anything, it will be that their office as agents of the state should no longer exist, which is not, on the basis of the Bible, exactly what we want to say.

* Yoder citerar här Schleitheim-bekännelsen från 1527.

Symposium: en eftersläntrare…

At this point Europe’s cultural heritage ought to come to our assistance. The conviction that there is a Creator God is what gave rise to the idea of human rights, the idea of the equality of all people before the law, the recognition of the inviolability of human dignity in every single person and the awareness of people’s responsibility for their actions. Our cultural memory is shaped by these rational insights.

Jag befinner mig i slutet av mitt avhandlingsarbete. Det handlar om frikyrklig interaktion med samhället. I den absolut sista delen relaterar jag frikyrklig ecklesiologi med Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och det politiska. Politiken refererar till de praktiker, institutioner och arrangemang i samhället där det politiska arbetet sker. I det arbetet förutsätts i den deliberativa demokratin en gemensam rationalitet och konsensus. Men det politiska handlar om politiken som sådan. Det handlar om djupgående konflikter och sammanstötningar som relaterar till mer djupgående affektioner och identitetsrelationer.

Mouffe menar att föreställningen om en gemensam rationalitet och konsensus har öppnat höger och vänsterkanterna för extrema åsikter och strömningar. Demokratin måste istället för att utgå från gemensam kultur och rationalitet öppna för agonistiska processer som förutsätter att vi inte har en gemensam utgångspunkt.

Visst har vår kultur formats av kristna föreställningar, men vad händer nu när vårt samhälle i allt snabbare takt rör sig bort från den föreställningen. Det jag funderar över är om Benediktus i alltför hög utsträckning utgår från en gemensam europeisk kultur som förutsätter tron på Gud. Min granne tror inte på Gud och är ändå en ganska god människa ändå. Om Mouffe har rätt är kanske föreställningen om det gemensamma ett hot mot samhället.

– Fredrik Wenell