Filosofen Åsa Wikforss valdes just in i Svenska Akademien på stol nummer 7. Från podden Tro & Förnuft vill vi gratulera Åsa och Svenska Akademien till invalet, samt påminna om podd-avsnittet tidigare under våren där vi samtalar med Åsa om hennes bok Alternativa fakta. Avsnittet hittar man här.
Podden planerar för övrigt fler intervjuer och samtal framöver. Håll utkik!
Det senaste poddavsnittet kretsar kring boken The Open Secret: A New Vision for Natural Theology (”Den öppna hemligheten. En ny vision för naturlig teologi”) av Alister McGrath. I detta avsnitt hänvisar vi till något som kallas ”aspektseende” och att det är skillnad på att bara titta på något och att verkligen se något hos detta.
Vad är då aspektseende. Och förhåller det sig till den ”öppna hemligheten” i bokens titel?
Aspektseende brukar man associera till Ludwig Wittgenstein (1889–1951) och dennes bok Filosofiska undersökningarsom utkom postumt 1953. I denna bok finns exemplet med ank-haren, eller ”duck-rabbit”. Det är en bild som omväxlande kan ses som en anka och som en hare, men inte som båda två på en och samma gång.
Wittgenstein hänvisar i sammanhanget till att han lånar exemplet med ank-haren, och det finns i själva verket för första gången publicerat i den tyska tidskriften Fliegende Blätterredan 1892.
Exemplen är besläktade med många kända bilder inom psykologin, där man kan se en och samma figur som två helt olika saker (men aldrig samtidigt).
Hur har då detta att göra med naturlig teologi? Jo, som McGrath föreställer sig saken handlar naturlig teologi om att titta på eller betrakta naturen på ett visst sätt, under en viss aspekt. Exemplet ovan med ank-haren är mycket konkret och handlar om hur man ser en viss figur. Men enligt McGrath gäller detsamma även på högre kognitiva nivåer. Vi kan exempelvis se på våra liv på olika sätt, och vi kan se naturen på olika sätt. Verkligheten gör visserligen motstånd – vi kan inte konstruera verkligheten precis hur vi vill, efter egna önskemål – men det krävs också en uttolkare för att en mening alls ska kunna utvinnas.
Jesu liknelser ger oss vägledning i hur vi kan se på naturen – exempelvis hur vi kan betrakta fåglarna under himlen och liljorna på marken (Matt. 6). De ger oss en aspekt under vilken vi kan betrakta den och genom vilken den blir förståelig. Det är ingenting vi får av naturen själv, men naturen ger oss å andra sidan ingenting självt vad gäller dess egen uttolkning.
Genom Jesu liknelser, genom den kristna trons glasögon, får vi nyckeln för att låsa upp dörren till naturens innersta mening, som egentligen hela tiden fanns rakt framför näsan på oss.
Detta är den öppna hemligheten.
Ju närmre vi är en händelse i rum och tid desto bättre möjlighet har vi att tolka den. Eller?
Detta förutsätts i många olika resonemang, och någonting ligger det i det. Närhet till ett skeende ger i alla fall någon form av privilegierad position för att kunna återge vad som hänt.
Men ofta gör också en sådan närhet oss oförmögna att fullt ut förstå innebörden i skeendet. Först med lite distans kan vi börja inse vad det innebär.
Någon som har utforskat frågor om tolkning är Hans-Georg Gadamer (1900-2002), som nämns i senaste podd-avsnittet. Gadamer var en tysk filolog och filosof. Hans tidigare arbeten rörde Platons dialoger, och mycket av hans reflektioner kring tolkning och mening kretsar också kring antika texter, även om han är betydligt bredare än så och egentligen också handlar om livstolkning i stort.
Enligt Gadamer kommer vi alltid till en text med vissa för-omdömen. Vi är fördomsfulla, helt enkelt! Dessa för-omdömen kommer vi inte att bli av med, och ska heller inte försöka att bli det. Vi kan däremot bli medvetna om dem, och på så sätt kontrollera dem i läsningen av texten.
Man kan tänka sig att ju närmre den världsbild som uttrycks i texten kommer vår egen desto enklare är det att tolka den. Men även här är det, enligt Gadamer, precis tvärtom. Om textens ”horisont” – som han kallar det – är olik vår egen ”horisont” så är vi i en bättre position att bli medvetna om våra egna underliggande föreställningar och implicita antaganden, och därmed bättre i stånd att stava ut och bli medvetna såväl textens som våra egna för-omdömen.
Tolkningens mål är varken att den som tolkar ska ”uppslukas” av det som tolkas, eller vice versa. Tolkning består istället i en ständig växelverkan, en ”hermeneutisk cirkel”, mellan uttolkare och det som uttolkas. Det är mellan dessa som meningen utläggs, en uppgift som är utan slut.
Med Gadamers egna ord, på hans förtätade skrivsätt, rörande hur tidsavståndet är en förutsättning för uttolkning:
”I själva verket kommer det an på att inse att tidsavståndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. Det fylls ut av härstamningens och traditionens kontinuitet, i vars ljus allt traderat uppenbarar sig för oss. Här är det inte för litet att tala om skeendets äkta produktivitet. Envar känner till vårt omdömes egenartade vanmakt där tidsavståndet inte anförtrott oss säkra måttstockar. Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem en överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. Att filtrera fram den sanna mening som ligger i en text eller en konstskapelse är för övrigt en oändlig process. Tidsavståndet som åstadkommer denna filtreringsprocess är ständigt stadd i rörelse och utbredning, och detta är dess produktiva sida när det gäller förståelsen. Det låter de för-omdömen som har en speciell natur dö bort och andra som möjliggör sann förståelse komma fram.” (från artikeln ”Om förståelsens cirkel”, som man hittar i antologin Filosofin genom tiderna. Efter 1950)
Gadamer var en filosof, och sin förståelse av förståelse kallade han ”filosofisk hermeneutik”. När han blickade bakåt på den filosofiska hermeneutikens tradition går den dock ganska snart tillbaka till teologisk hermeneutik och frågan om uttolkning av religiösa texter.
Och med hans utgångspunkter ställer sig frågor om uttolkningen av Nya Testamentets texter i ett lite annat ljus.
Det allmänna och det unika
I senaste podavsnittet kom begreppen ”maxima” och ”minima” upp. Hos Nicolaus Cusanus (1401–1464) har intellectus att göra just speciellt med ”maxima” och ”minima”. ”Maxima” är här ”det största”, eller ”det högsta”, alltså Gud. Detta ligger bortom det människan egentligen kan ha kunskap om, och i den mån vi alls kan rikta oss mot det så är det genom intellectus snarare än genom ratio.
Men även ”minima”, eller ”de minsta” sakerna, är ouppnåeligt för kunskap genom ratio. Kunskap genom ratio har vi alltid genom att införa ett ”raster” på verkligheten, där vi placerar in saker i olika fack. Men om man placerar in något i ett visst fack så bortser man alltid från någonting som hör till saken, och oavsett hur många lådor vi placerar någonting i så kommer vi alltid att missa delar av vad något är genom detta. Den enskilda händelsen i dess fulla verklighet är alltså oåtkomlig för ratio, på liknande sätt som det allra mest allmänna eller allmängiltiga är det.
Denna koppling mellan det högsta och mest allmänna, å ena sidan, och av det konkreta och unika, å den andra, för tankarna till nittonhundratalsteologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) och dennes term ”den konkrete universalien”. I anslutning till den medeltida universaliestriden, som också finns i bakgrunden av Nicolaus Cusanus resonemang, placerar von Balthasar in Jesus Kristus som den som ”löser” frågeställningen om det universella och det partikulära genom att just vara den universelle som blivit partikulär.
Den medeltida universaliestriden
För att förstå von Balthasar måste man dock först säga några ord om den medeltida universaliestriden. Frågan handlade – och handlar än idag, i viss mån – om vilken ställning allmänbegrepp eller ”universalier” har. Ord som ”svan”, ”tårta” och ”träd” kan referera till flera olika individuella saker i världen. Man säger att flera ting (ordet ”ting” här taget i vid mening) eller entiteter kan ”falla under” ett och samma allmänbegrepp, till skillnad från exempelvis egennamn som bara refererar till ett ting eller en individ.
Frågan är nu bara: vilken status har dessa allmänbegrepp eller universalier? Det fanns tre huvudsakliga positioner i denna fråga under medeltiden (och, som sagt, även idag i många sammanhang):
Jesus Kristus – den konkrete universalien
Då är vi redo att se vad von Balthasar gör med denna uppdelning när det gäller förståelsen av Jesu Kristi person.
”Det har ibland sagts att Kristi liv är världshistoriens ’idévärld’. Han är själv en konkret, personlig och historisk idé, en konkret och personlig universalie. Han är därför i inget ögonblick en universalie ’före’ tinget, eftersom tinget är sin egen historiskhet och tidslighet. Han är en universalie ’i’ tinget – över-tid i tiden, allmängiltighet i ögonblicket, nödvändighet i fakticiteten. Betoningen ligger under de trettiotre åren [alltså under Jesu jordeliv] på tinget, under de fyrtio dagarna [alltså från uppståndelsen till himmelsfärden] på det universella. Och bara som en sådan universalie i tinget blir han, med hänvisning till löftets tid [alltså gammaltestamentlig tid], till ett slags universalie ’efter’ tinget, och med hänvisning till kyrkan och de enskilda kristna till en universalie ’före’ tinget, men i båda fallen oupplösligt kopplade till universalien ’i’ tinget, det fullbordade människoblivandet.” (Theologie der Geschichte, s. 69)
Tiden före inkarnationen kännetecknas av tecken och symboler som pekar framåt, mot en uppfyllelse, där uppfyllelsen sker ”efter” tinget (tecknet eller symbolen). I Jesus Kristus förenas symbol och det som symboliseras, det är höjdpunkten av frälsningshistorien, och vi har en universalie, eller kanske snarare ”det universella” – Ordet, Logos – ”i” tinget (”i” Jesus Kristus eller ”i” världen). Efter himmelsfärden och Andens utgjutande har redan realiserandet skett. Kyrkan och de kristna lever i en verklighet som redan förverkligats, som pekar ”bakåt”, och Jesus Kristus är då en universalie ”före” tinget (”före” historien sedan dess). Både ”före” och ”efter” hålls dock samman av det fulla realiserandet i Jesus Kristus.
På detta sätt leker von Balthasar med de traditionella skolbildningarna i universaliestriden.
I Jesus Kristus har Ordet, genom vilken allting är skapat, kommit in i sin skapelse. Det universella har blivit partikulärt. Det över-historiska har blivit historiskt. Att inta ett perspektiv ”nedifrån” och ett perspektiv ”uppifrån” på Jesus Kristus och hans gärningar står alltså inte i motsats till varandra, enligt detta synsätt. I Honom förenas allmänt och särskilt, universellt och partikulärt, abstrakt och konkret.
Jesus Kristus kan då sägas vara alltings begynnelse och mål såväl som vår broder och vän.