Hildegard och den lysande materien

Den 17 september 1179 dog Hildegard av Bingen in i sitt kloster i Rupertsberg, vid Rhenfloden väster om Frankfurt. Därför firas idag hennes festdag. Hildegard var visionär författare, tonsättare, konstnär och vetenskapskvinna. Hon fick ingen formell utbildning utan formades av klosterlivets språkmiljö, genom de ständigt upprepade psalmerna och liturgiska hymnerna, de nattliga läsningarna ur bibeln och kyrkofäderna. I hennes texter ser vi detta så typiska för den benediktinska liturgiskt-litterära traditionen: en sorts associativ stream of consciousness där bilder från bibeln och den teologiska traditionen vävs samman i ständigt nya kombinationer. Som i sången O splendissima gemma, sjungen till Jungfrun Maria:

O skimrande ädelsten,
och solens rena klarhet
strömmande in i Dig
är källan som flödar ur Faderns hjärta
är den som är hans enda Ord;
genom det skapade Han jordens ursprungliga materia
den som Eva fördärvade.
Detta Ord lär Fadern bli till människa hos Dig,
och denom det blev Du den nya lysande materia,
genom vilken Ordet själv utandades alla goda krafter
liksom det förde hela skapelsen till den första materien.

Citatet ovan kommer från en artikel av Gunilla Iversen som jag snubblade på för några år sedan när jag på universitetbiblioteket här i Lund bläddrade i en volym av tidskriften Artes (i jakt på en artikel av Ulf Linde – jag har sedan dess känt på mig att man nog bör bläddra igenom fler nummer av tidskriften, publicerar de Linde om centralperspektivets historia och en annan essä om Hildegard så tyder det att de hade bra redaktörer). Artikeln har jag laddat upp på min Dropbox här, tillåt mig att fresta till läsning med detta citat om tonsättaren Hildegard:

Hela den senare delen av visionen ägnar Hildegard åt musikens roll. Rösterna hon hör sjunger: i glädjefylld harmoni, i klagan eller för att inge den ångestfulla själen mod att kämpa mot sina demoner. Hon förklarar att visionen kommit till henne lika mycket genom musiken som genom orden. De sjungande stämmorna trängde rakt igenom henne på ett sådant sätt att hon utan svårighet kunde förstå deras budskap. Ljudet, som var som stämman hos en stor skara, ”sonus ut vox multitudinis”, sjöng i harmoni och samklang för att ”ruminera” över ordens innehåll, och för att lyfta upp deras budskap. I sina ord om musikens oersättliga funktion för att uttrycka det som inte kan sägas med ord följer Hildegard naturligtvis idéer i en tradition från Augustinus om musikens förmåga att vidröra människans innersta. Oräkneliga lyriska texter, som sekvenser, troper och hymner under tio- och elvahundratalet utvecklar just detta tema på ett språk inspirerat av Davids psalmer och rikt på musikaliska metaforer. Här, i slutet på denna sin sista vision kommer Hildegard nära detta språk. Hon säger att musiken gör hårda hjärtan mjuka och fyller dem med förkrosselsens fuktighet: ”symphonia dura corda emollit et ipsis humorem compunctionis inducit.” Här är hon nära Gregorius den store, som i många texter talat om hur Guds verkan i människan innebär just detta, att själen som förhårdnats (durata) av egoismen blir mjuk (emollitur). Slutsatsen är naturligtvis att den vision hon haft bara kan förmedlas genom musiken. För att orden skulle kunna tränga in i åhörarnas hjärtan måste de sjungas.

Gunilla Iversen, ”Den skimrande ädelstenen”. Om Hildegard från Bingen, Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik. (Musikaliska Akademien och Svenska Akademien), ed. Gunnar Harding & Bengt Jangfelt, 3 (1991) 74-87.

Om man vill läsa mer om Hildegard kan man med fördel börja med de katekeser påven emeritus Benedictus XVI hade om henne 2010, här och här. Musikälskaren Benedict gjorde för övrigt 2012 även Hildegard till kyrkolärare.

Kristi törnekronas officium

Den 2 september firade man under medeltiden i Skara stift en fest tillägnad Kristi Törnekrona. Det var nämligen på detta datum år 1304 som den salige biskop Brynolf Algotsson tog emot en tagg från törnekronan i gåva från den norske kungen Håkon Magnusson. Törnekronan kan spåras till Konstantinopel på 500-talet, där förblev den till 1200-talet när den latinske kejsaren Balduin II satte den i pant hos venetianska bankirer för att få ett stort lån till sitt svaga rike. Kronan reste dock vidare till Frankrike och kung Ludvig IX som byggde Sainte-Chapelle för att husera reliken. Det var (troligtvis) härifrån norrmännen fått sin tagg.

För ett par år sedan flyttade den teologiska (och religionsvetenskapliga!) institutionen här i Lund till nya lokaler. Då rensades det rejält i bibliotekets hyllor. Och jag kunde gå hem med ett par hyllmeter av den katolska tidskriften Credo – vår tids Signums föregångare. Dagen till ära har jag skannat ett nummer från 1946 (jag antar att upphovsrätten har upphört?) som innehåller biskop Brynolf Algotssons liturgiska diktning – den latinska texten med svensk översättning av Tryggve Lundén. Jag har laddat upp dem på archive.org och de kan laddas ner här. Brynolf skrev officier till S:ta Elin av Skövde, S:t Eskil, den saliga Jungfru Maria och till dagens firande av Kristi Törnekrona. Törnekronans officium börjar på sida 111 med den första vespern (som skulle ha betts igår) och efter det följer den nattliga matutinen med längre läsningar om dagens firande, sedan följer texter till dagens laudes och mässa. Dessa texter är bland de främsta från svensk medeltid, så passa på att läsa dem idag. I det nutida katolska psalteriet där några av dessa texter finns översatta föreslås det att kyrkan idag när hon firar ett huvud blodigt sårat speciellt minns de som lider av psykisk smärta i sina böner.

Kerstin Ekman om bildningsarvet och läseriet

Det är heller inte så dumt att läsa om böcker, som vuxen. Kanske kan man bara känna den där riktigt intensiva närvaron i texten när man läser om, när drivet framåt har lagt sig, när man är äldre och kanske har gjort de där erfarenheterna som litteraturen berättar om. Eller till och med se att något är banalt, och just därför intressant. Jag läste Thomas Manns ”Bergtagen” när jag fortfarande gick i skolan, där var en passage på franska som jag trodde gömde något väldigt intimt och laddat. Men när jag läste samma stycke senare i livet såg jag att där inte stod något särskilt alls, snarare beskriver Mann det outtalade som kan finnas i en banal konversation. Jag tror tamigfan att man blir lite klokare med åren!

Läs resten av samtalet med Kerstin Ekman här.

Jesu hjärta och varats puls

sacred heart

Thus it is that you sense Time, and it initiates you into its highest mystery. You come to feel Time’s rhythm, now rushing on, now withdrawing. Under the form of the future it approaches you, overwhelms you, bestows on you an immeasurable bounty; but it also robs you and demands that you give everything. It wants you to be at once rich and poor, ever richer and ever poorer. It wants you to be more loving. And if you were once to follow wholeheartedly the law and imperative of your being, if you were once fully yourself, you would live solely on this gift that flows out to you (this gift which you yourself are), and you would do this by giving it away in turn, in holiness without having defiled it through possessiveness. Your life would be like breath itself, like the lungs’ calm and unconscious double movement. And you yourself would be the air, drawn in and exhaled with the changing measure of the tides. You would be the blood in the pulse of a Heart that takes you in and expels you and keeps you captive in the circulation and spell of its veins.

You sense Time and yet have not sensed this Heart? You feel the stream of grace which rushes into you, warm and red, and yet have not felt how you are loved? You seek for proof, and yet you are yourself are that proof. You seek to entrap him, the Unknown One, in the mesh of your knowledge, and yet you yourself are entrapped in the inescapable net of his might. You would like to grasp, but you yourself are already grasped. You would like to overpower and are yourself being overpowered. You pretend to be seeking, but you have long (and for all time) been found. Through a thousand garments you feel your way to a living body, and yet you insist you cannot feel the hand that nakedly touches your bare soul? You jerk about in the haste of your unquiet heart and call it religion, when in truth these are the convulsions of a fish struggling on shipboard. You would like to find God even though it be with a thousand sorrows: what humiliation that your efforts were but an empty fuss, since he has long held you in his hand. Put your finger to the living pulse of Being. Feel the throbbing that in one single act of creation at once claims you and leaves you free.

But the meaning of creation remains unexplainable so long as the veil covers the eternal Image. This life would be nothing but destiny, this time only sorrow, all love but decay, if the pulse of Being did not throb in the eternal, triune Life. Only then does the spring of life begin to leap up also in us: it speaks in us of the Word, becomes itself Word and Language, and communicates to us–as a greeting from God–the task of proclaiming the Father in the world. Only then is the curse of solitude also resolved: for, to-be-over-against is itself divine, and all beings–man and woman and animal and stone–are not, by their particular existence, excluded from the common life, rather are they oriented to one another in their very form. They are not locked up in a dark dungeon from which their oppressed yearning seeks to escape out into the unbounded: rather, as God’s messengers accomplishing a resplendent work of completion, they are rounded out into the one Body whose Head rests in the bosom of the Father.

– Hans Urs von Balthasar (The Heart of the World)

Denna Jesu hjärta-dag kan man även t.ex. läsa om denna fromhets medeltida rötter hos t.ex. Mectild av Helfta eller i kartusiansk andlighet.