Experiment med bön bland filippinska muslimer

När jag följer nyheterna från konflikten och terrordåden i Marawi City i södra Filippinerna så tänker jag på Frank Laubach. Tusentals människor har hamnat mellan ISIS-inspirerade terrorister och Dutertes militär. Kyrkor brinner. Det var i denna stad som missionären Laubach lärde sig att be, upplevde sig uppmanad av Gud att studera Koranen med respekt, och började det analfabetismbekämpningsarbete som blev hans livsverk. Texten nedan skrev jag till tidskriften Pilgrim nr 3 2013.

***

”Om du någonsin måste välja mellan att sälja din säng eller dina böcker, sälj då sängen!” Så sa min morfar, metodistpastorn och missionären Sten Nilsson, till mig en gång. För honom var det som för många av oss: det inte går att tänka sig ett liv utan böcker. Det var i läsningen som nya och oanade perspektiv framför allt öppnades. Morfar kunde rabbla upp böckernas namn som ett radband, titlarna blänkte som pärlor i hans minne, en påminnelse om stunder då han visste att Gud genom sin försyn pekat ut vägen.

Den viktigaste bönelektionen morfar gav mig, och som han själv läst sig till, var denna: bed för människor, för alla främlingar du möter och ser omkring dig. Då kommer du alltid att ha Gud i sinnet och älska människor. Han kallade det för att skjuta välsignelseböner i nacken på folk. Det hade morfar gjort många timmar på sina tågresor runt om i världen. Suttit och slungat välsignelser omkring sig.

För morfar var det alltid de tidiga morgontimmarna som var speciellt ägnade åt bön och läsning. Under det tidiga 1950-talet, när mina morföräldrar var missionärer bland santalfolket i nordöstra Indien, fick morfar en bok skickad till sig av en amerikansk kollega. Den var skriven av Frank C Laubach och hette Prayer: The Mightiest Force in the World. I boken uppmanade Laubach läsaren att be för de människor hon möter i vardagen, eftersom bönen är kraftfullare än vi anar, men också som en övning i att ständigt hålla sinnet hos Gud. Morfar blev uppfylld av böneiver och gick direkt efter sin morgonandakt och läsningen av Laubachs bok ut på promenad. Framför honom gick en ung man. Efter att ha skjutit iväg tysta välsignelseböner i nacken på mannen en stund, stannade denne och sträckte sina händer mot himlen. Morfar var övertygad.

Frank Charles Laubach föddes den 2 september 1884 i en from metodistfamilj i Benton, Pennsylvania. Under den tid då han studerade sociologi vid Princeton började en missionärskallelse ta form. Han hörde berättelser om folk från sin hemstad som nu missionerade på öarna i södra Filippinerna. Amerika låg i blodigt krig med motståndsstyrkor på dessa öar. Man stred mot det muslimska morofolket som först stått emot spansk kolonialmakt i flera hundra år. Tusentals moros dog i konflikten. Dit kände sig den unge Frank manad att åka. Fortsätt läsa ”Experiment med bön bland filippinska muslimer”

Filippo och Anden

I år sammanfaller början av pingstnovenan med den helige Filippo Neris festdag. Han dog 26 maj 1595 och är en fantastisk bekantskap som jag rekommenderar varmt. Citaten nedan kommer från Giacomo Pietro Baccis biografi över helgonet, skriven några decennier efter hans död.

‘One night the Saint was near S. Sebastian’s, at the place called Capo di Bove; he was alone, walking and praying as he walked, which was his usual custom: before him he saw three demons of horrible shapes endeavouring to frighten him and hinder his devotions; but he made game of them, and pursuing his way without further notice of them, they disappeared. Philip had other combats and temptations, while he was leading this solitary life, but, like a good soldier of Christ, he came victorious out of all of them’

‘This mode of life Philip adhered to for a long time; and when he was twenty-nine years old God gave him, among other graces, a miraculous palpitation of the heart, and a no less wonderful fracture of his ribs, which happened as follows: One day a little before the feast of Whitsuntide [Pingstdagen], he was making his accustomed prayer to the holy Ghost, for whom he had such a devotion, that he daily poured out before him most fervent prayers, imploring His gifts and graces. When he was made priest, he always said at mass, unless the rubric forbid it, the prayer Deus cui omne cor patet [O God, to whom every heart is open, every wish is spoken, and from whom no secret is hidden, purify our inmost thoughts by the infusion of Thy Holy Spirit; that we may love Thee perfectly and praise Thee worthily]. Now, while he was importunately demanding of the Holy Ghost His gifts, there appeared to the saint a ball of fire, which entered into his mouth and lodged in his breast; and therewith he was, all suddenly, surprised by such a flame of love, that he was unable to bear it, and threw himself on the ground, and, like one trying to cool himself, he bared his breast, to abate in some measure the flame which he felt. When he had remained so for some time, and was a little recovered, he rose up full of an unwonted joy, and immediately all his body began to shake with a vehement tremour; and putting his hand to his bosom, he felt by the side of his heart a tumour about as big as a man’s fist, but neither then nor over afterwards was it attended with the slightest pain.’

Fortsätt läsa ”Filippo och Anden”

Läsarnas julkalender: Lucka 17

De sju dagarna före Jul präglas i kyrkans liturgi av det Gamla förbundets väntan på Messias. De stora O-antifonerna, som inramar Marias lovsång i vespern den 17 till den 23 december, anropar Jesus med ord som hämtats från gammaltestamentliga profetior.

17 december

O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ända till den andra, och styr allting med ditt blotta ord.
Kom för att lära oss vishetens väg.

18 december

O Adonai, Gud som leder Israel,
du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg.
Kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

19 december

O Jesse telning, du står som ett baner för folken, inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör alla jordens folk.
Kom till vår frälsning, träd fram i glans,
o Herre, dröj icke.

20 december

O Davids nyckel, du spiran i Israels hus,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna.
Kom och led ut de fångna ur fängelset,
dem som sitter i mörker och i dödens skugga.

21 december

O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet,
du rättfärdighetens Sol:
kom för att lysa över dem som sitter i mörkret
och i dödens skugga.

22 december

O jordens Konung, du folkens längtan,
du hörnsten som bryter ned skiljemurarna
och gör allt till ett:
kom och rädda människan, som du danat av jorden.

23 december

O Immanuel, vår Konung med den nya lagen,
du Frälsare som folken längtat efter:
kom och fräls oss, Herre vår Gud.

Källa: Oremus.

Läsarnas julkalender: Lucka 8

the_conception_of_the_virgin_-_nationalmuseum_-_19126-tif

You never think of Mary without Mary thinking of God for you. You never praise or honour Mary without Mary joining you in praising and honouring God. Mary is entirely relative to God. Indeed I would say that she was relative only to God, because she exists uniquely in reference to him. She is an echo of God, speaking and repeating only God. If you say ”Mary” she says ”God”. When St. Elizabeth praised Mary calling her blessed because she had believed, Mary, the faithful echo of God, responded with her canticle, ”My soul glorifies the Lord.” What Mary did on that day, she does every day. When we praise her, when we love and honour her, when we present anything to her, then God is praised, honoured and loved and receives our gift through Mary and in Mary.

St. Louis de MontfortTrue Devotion to Mary.