Klimatet, barnen och botfärdigheten

Klara av Assisi

Ordet klimatångest är inte helt nytt (Språkrådet uppmärksammade det bland sina nyord redan 2007) men syns överallt denna höst. 

Också i Tidningen Dagen läser jag nu om klimatångesten. Det är mycket gott varje gång klimatfrågorna uppmärksammas, med tanke på hur förbluffande tyst det är om saken i kristna medier och i kyrkornas undervisning, men som kristna har vi också tillgång till en bredare språklig repertoar och behöver inte begränsa oss till modeordet ångest.

För även om klimatförändringarna säkert väcker en hel del ångest, undrar jag om inte ordet börjat användas som samlingsbegrepp för en hel rad olika upplevelser och erfarenheter, där just ångest inte alltid är den viktigaste beståndsdelen.

Vad gör det med vår upplevelse av till exempel sorg, ilska eller kampvilja om den ständigt får stämpeln ångest, så att den förläggs till den helt privata sfären och betraktas som något ont som ska bekämpas, och inte som en positiv förändringskraft?

Själv ser jag i alla fall väldigt många tecken på inte bara ångest utan också botfärdighet och längtan efter botgöring och omvändelse i relation till skapelsen. Jag ser det hos människor jag möter och hör talas om, både här i min stad och runt om i världen, både bland kristna och i samhället i stort.

Begreppen botgöring och botfärdighet hade kanske en dyster klang för många under 1900-talets leva loppan-dagar, men kanske är det helt rätt ord för den generation som nu inser att de kommer att få tampas med konsekvenserna av sina föräldrars lättsinniga och kortsiktiga livsstil?

Botfärdighet är inte ett statiskt tillstånd som ångest, inte ett symtom som ska lindras, utan en inre kraft och en vilja till förändring och bättring (dvs. bot). 

Under den sena medeltiden bildade botgörarna en enorm folkrörelse över hela Europa, när de organiserade sig i exempelvis franciskanorden, där de lovade att avsäga sig alla fördelar och förmåner för att leva enkelt och i fred med alla, som allas tjänare och som minoriter, samhällets minstingar. S:a Klara av Assisi hörde till dem som fick strida hårt med kyrkans ledning för rätten att leva i enlighet med den heliga fattigdom hon kallats till, innan hennes vittnesbörd drog till sig många efterföljare. 

Ekar inte något av de första franciskanernas rop i dagens klimatrörelse, där barnen trätt fram som dem som talar om det akuta behovet av just försakelse och radikala offer för världens skull, och visar hur dessa offer kan se ut? 

I den 15-åriga profeten Greta Thunbergs röst hörs ingen ångest, bara beslutsam botfärdighet och den kraft som fullkomnas i svagheten.

Berättandet får inte ta slut

Den egensinniga kulturtidskriften Ad Lucem, utgiven av Finlands Kristliga Studentförbund sedan 1909, är inte helt lätt att få tag i på denna sida om Östersjön. Det är synd, har jag tänkt de få gånger jag lyckats knipa ett ex. Fler än de finlandssvenska studenterna borde få lov att upptäcka dessa essäer och dikter som rör sig i så långt vidare kulturella cirklar än huvudstädernas ängsliga kultursidor.

Men kanske borde inte alla läsa det som innerligt angår några? Är det kanske som med poesin, om vilken tidskriftens redaktör Peter Björkman citerar Bo Setterlind i det senaste numret (3/2018):

Därför kan jag heller icke önska att vem som helst skall läsa och ännu mindre förstå vad jag själv skriver, då detta att förstå enligt min erfarenhet skulle innebära, att läsaren måste kämpa med samma svårigheter som jag själv. Det skulle ju kunna hända, att en människa genom sitt intresse för poesin förlorar kontakten med det samhälle som är hennes yttre livsvillkor.

Tala om att tro på poesins kraft … Men kanske har Ad Lucem andra skäl att begränsa sin målgrupp. Det är en ojämn, lustdriven publikation. Lite som ett övervuxet fanzine. Kanske måste den få härja lite fritt i periferin för att kunna vara sig själv.

En annan trycksak som länge varit svår att hitta är den svenska översättningen av Etty Hillesums gripande dagböcker, Det förstörda livet. Men just denna höst har bokförlaget Faethon återutgivit Brita Dahlmans översättning, nu med den enkla titeln Dagböcker och brev. Eva-Stina Byggmästar låter i det aktuella Ad Lucem-numret Etty-texterna bli utgångspunkt för en reflektion om minne, glömska och berättande:

Det har sagts att man inte kan skriva poesi efter Förintelsen. Eller att man inte bör, som om tystnaden är ett sätt att visa respekt för de mördade, men får den inte motsatt effekt, på lång sikt? Etty lämnade – före resan med slutdestination Auschwitz – sina dagböcker till en vän, Maria Tunizing. Etty insåg själv deras värde som dokumentation av ett historiskt skede – hennes personliga upplevelser, visioner och tankemöda var värd att bevara. Och det här ville man ju inte vara utan: ”När jag ber är det aldrig för mig själv, alltid för andra som jag ber, eller också har jag en dåraktig eller barnslig eller dödsallvarlig dialog med det allra djupaste i mitt inre som jag för enkelhetens skull kallar Gud.”

Om det ska vara så att vi låter bli att skriva och skratta har vi intet lärt av historien. Vi är vittnen, det är vår mänskliga plikt att minnas – att berätta, skriva, göra teater och musik av alltsammans. Varför? Så att inte cyniska historieförfalskare tar över världen. Om vi inte ska skriva och skratta längre, då borde väl allt berättande slutat redan med Job – med att Job hade förlorat allt och alla, och bara satt där med sin lerskärva och kliade sina bölder. Berättandet borde ha slutat med Johannes döparens huvud på ett fat, eller senast med Jesu död på korset, men det slutar inte där. Berättandet bör och får inte ta slut. Våra liv är randiga, prickiga, rent av rutiga: våra liv består av floder av ord och tysta tårar, det ena utesluter inte det andra. 

 

Guds barn

De senaste åren har norska kritiker börjat notera hur landets litteratur förändrades efter terrorattentaten den 22 juli 2011. Flera har påtalat att 00-talet präglades av en diskussion om autenticitet och självframställning, som nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds Min kamp, men klingade av efter 22 juli. I stället är de stora frågorna, de stora berättelserna, tillbaka.

Litteraturvetaren Toril Moi påpekar i boken Språk och uppmärksamhet att den norska litteraturen, liksom hela samhället, också tycktes återfå tron på språket efter detta nationella trauma. Plötsligt blev det så uppenbart viktigt att alla inblandade fick sätta ord på vad de varit med om.

En roman som knappast hade kunnat skrivas före massakern, trots att den utspelas i Palestina för två tusen år sedan, är Guds barn, Lars Petter Sveens tredje bok, som nyligen utkommit i svensk översättning av Staffan Söderblom. En värld av terror skildras i romanen av en kör med sårade röster vi aldrig tidigare fått höra. Minst lika rätt i tiden ligger för övrigt Sveens senaste roman, Fem stjerner, en helt samtida historia om några somaliska flyktingars väg till Europa.

Att skapa fiktion med utgångspunkt ur Bibelns berättelser är ett välkänt grepp. I Guds barn låter Sveen gestalter från evangeliernas utkanter träda fram. De har alla mött Jesus, eller stött på andra som mött honom, och det har skakat om deras tillvaro. Många av dem är märkta – just det ordet återkommer – av grovt våld, sjukdomar eller handikapp. Några är soldater och yrkesmördare. Över huvud taget är det en kroppslig roman, brutal och detaljrikt stillsam.

Hårdast drabbade är, liksom i Norge, barnen. En föräldralös flicka i följet kring Jesus bär ett ”djälvulsmärke”, ett ärr efter en syraattack, utförd av pojkar i hennes egen ålder. Eller är det den Onde själv som bär ansvaret? I boken är han en cynisk skuggvarelse med kuslig övertalningsförmåga, som sår tvivel och ingår pakter som tvingar människor att göra ont.

Jesus däremot, som dyker upp vid några få tillfällen, söker inte övertyga någon eller binda någon till sig. I stället är han den som ser och lyssnar till var och en som söker upp honom. Sedan svarar han med att röra vid dem och kanske säga några få ord. Hans beröring ger var och en sin värdighet tillbaka. Han verkar ofta trött och svag, men i dessa enkla möten är han skärpt. En man som sett sin son bli helad säger att ”det verkade som om han krönte min son.” Efteråt märker de att han är kvar hos dem.

Det som i Guds barn utmärker Jesusrörelsen bland religiösa fanatiker och upprorsgäng är att den aldrig använder våld. Det gör den till den bräckligaste och sköraste av dem. Medan onda handlingar i romanen sker av tvång, sker de goda alltid av fri vilja, dumdristigt och oväntat.

Kampen mellan gott och ont sker inom alla romanens många berättare – också inom lärjungarna – och är en strid mellan historier och tolkningar. ”Jag berättar om allt detta för att försöka förstå alla ursinniga unga och allt det brutala som nu har vuxit fram”, säger en gammal rövare och slav i en betraktelse som förstås sträcker sig långt ut ur romanens historiska ram.

Kanske vill Sveen också ställa Jesu sätt att vara i underförstådd kontrast mot den institutionella kristenhet som å ena sidan faktiskt har förmått bevara hans budskap i två tusen år, å andra sidan ständigt ser ut att kväva det. Var och en som mött Jesus har sin erfarenhet, och när kyrkan har strömlinjeformat dessa till en enhet har många levande enskildheter med nödvändighet gått förlorade. Här återskapas sidoberättelserna. Vad innebär det att följa Jesus? Att lyssna, men också att omtolka skeendena utifrån hans ljusa synvinkel, kan vi utläsa av en Utøya-alluderande historia ur den unga flickan Martas mun. Hon är den som faktiskt överlistar ondskan, när hon med sina ord lyckas få de gråtande syskonen att le igen.

[En kortare version av denna text har publicerats i tidningen Dagen.]

Mellan skulderbladen

För en tid sedan fick jag en mycket säregen, egenutgiven bok i min hand. Formulerandets konsekvens av Lukas Sålby är en vit liten skrift med bara titel och författarnamn i guldbokstäver på omslaget. Innanför pärmarna är den en samling sirliga prosadikter eller lyriska anteckningar som alla utgår från och hålls samman av de första verserna i Johannesprologen. De handlar kort sagt om Ordet. De förenar språkfilosofi och civilisationskritik med en mer subjektiv längtan efter en hel och sann mellanmänsklig kontakt.

Det går att läsa boken som ett slags språkvårdsmanifest. Den påminner om att det är vårt ansvar att bevara språkets ord som meningsfulla kommunikationsverktyg. Som språkvetare håller jag i princip med, och tycker mig förstå kopplingen till Johannesprologen (varur jag också lånade mottot till min doktorsavhandling, till stor del inspirerad av Ordets filosof framför andra, Michail Bachtin), samtidigt som jag blir lite förbryllad över hur Sålby använder Johannes (och möjligen också över hur jag själv gör det).

Det Ord som är Kristus återuppstår ju enligt kristen tro inte tack vare någon människas ansträngning utan som ett rent mirakel, trots att vi dödade honom och spärrade för graven. Sålby tycks i stället beskriva ordets uppståndelse som avhängigt dig och mig. Jag blir inte helt klok på om han enbart använder det kristna språket som metafor för en helt inomvärldslig, mänsklig ansvarsstruktur eller om han också betraktar Kristus som en levande gudomlig person som faktiskt verkar eller skulle kunna verka på eget initiativ, i oss, och samtidigt överskrider oss.

Boken svajar lite i tilltalet. Ibland låter det dikt, ibland vägledning. Det får texten att kännas bitvis ofärdig, på ett sätt som samtidigt berör. Det är synd att den inte blev utgiven på ett etablerat förlag, tycker jag, och kanske ett symptom på de allmänlitterära förlagens kompetensbrist på (och ointresse för?) den andliga domänen, och de kristnas på den litterära. Men det är fint att författaren gav ut den på eget bevåg, så att vi får läsa:

Om vi vill förvandla ordet till ljus behöver värmen stegras. Då behöver luftströmmen fördjupas. Det är möjligt att omfamna världen med ordet. En utsträckning av armarna, som börjar och slutar mellan skulderbladen. Där finns en plats där vi är sårbara. En väg till ett heligt rum, där ordet fortfarande kan beröra.

som ser igenom allt

Vem är du
som ibland står inom mig
men ingenting säger
bara betraktar mig
med det tredje ögat
det stränga och förstående
det som ser igenom allt
och slutligen
allt förlåter.

Ur Urban Andersson: Den andra natten (2013)

Ulla Wiggen: Iris II (2017)