Läsarrörelserna, som inspirerat denna blogg, gillade läsning – men inte all läsning, vilket svaret på denna läsarfråga till pingst-tidskriften Brudgummens röst år 1915 (nr 2) visar:
Det första argumentet är klassiskt pietistiskt. Till det kristna livets uppgifter hör att ”ta vara på tiden”. Man ska inte slösa denna dyrbara gudagåva på sådana onyttigheter som romaner. Det andra skälet som anges är att fantasin väcks på ett onyttigt sätt. Man kan stöta på liknande sätt att resonera hos Augustinus och i den tidiga kyrkan, men det verkar ha fått ny kraft genom puritanerna. Det tredje är ett ”slippery slope”-argument: börjar man läsa romaner vet man inte var det ska sluta!
Teologiskt bottnar kritiken i den mycket skarpa distinktion mellan andligt och världslig som präglar pietismen och väckelsen i allmänhet. En kristen ska ägna sig åt andliga ting, och fly allt världsligt. Det går en skarp gräns mellan Guds stad och världens stad – och Jerusalem har ingenting med Athen att göra. Det är en attityd som i den kristna traditionen återfinns hos Tertullianus (200-tal) och delvis (åtminstone när det gäller relationen till filosofin) också hos Luther.
En annan hållning finns i sin extrema form hos Justinus Martyren (100–160), som menade att från från Logos (det gudomliga Ordet) fanns överallt, i alla kulturer. Därför kunde man utan problem läsa Platon eller grekisk poesi.
Thomas av Aquino (1200-tal) ser på ett liknande sätt– även om Justinus gick längre – en kontinuitet mellan människans naturliga förnuft och kulturskapande förmåga, och uppenbarelsen. Uppenbarelsen är givetvis ”högre” för Thomas, men människans förnuft leder henne inte nödvändigtvis vilse utan kan peka henne i riktning mot den fulla sanningen. Det finns en kontinuitet mellan förnuft och uppenbarelse.
Kan då en kristen läsa romaner? För thomisterna blir svaret ”ja” – pietisterna behöver fundera ett varv till på saken!
Jag vet inte om det är på min sida linjen problemet finns, men jag skriver ändå: bilderna verkar inte fungera som det ska. Om det är fler läsare som har samma problem kan det vara idé att göra något åt, särskilt som de förefaller vara wie man sagt ”kalashäftiga”.
Någon har menat att det är webbläsaren Safari som är problemet… Är det den du använder? Vi har tillsatt en utredning och tittar på frågan.
Ja, jag är safarian. Kastar ett eldrävsöga på inlägget men hoppas att safariproblemet löses på sikt
Joel, hur tänker du om Brudgummens röst och Tomas relation till sin egen kultur?
När Brudgummens röst skrev detta var det i princip samtidigt som annan dålig litteratur ansågs oroväckande för ”ungdomens moral” i samhället generellt. Kolla exempelvis avhandlingen ”När Nick Carter drevs på flykten” som handlar om en viss serie romaner som kom ut i början av 1900-talet. Det förefaller alltså vara så att Brudgummens röst delade sin egen samtids oro, men på ett pietistiskt sätt. Det är en allmän oro för nationen som ligger bakom. Och eftersom jag befinner mig i en ”anti-konstantinsk” teologi som ser problemet i den kristna trons sjävklara relation till samhället som mest problematisk. I detta fall legitimerar man oron över den dåliga litteraturen. De blir en spegel av sin egen samtid genom att oroa sig för en dålig moral och dess relation till nationens framtid.
På samma sätt med Tomas men nu på ett filosofiskt sätt. Katolska kyrkan dominerade den offentliga sfären. Den allmänna rationaliteten bekräftades av den katolska världsbilden (vad annat kunde den göra) därför fanns det en självklar relation mellan uppenbarelse och förnuft. Tomas legitimerar alltså också sin samtids föreställningar.
Så båda kanske har kanske egentligen samma problem, men på olika sätt.
”Jordens är Herren med allt vad den rymmer, världen och alla som bor i den” ( ps 24:1).
Det får mig att tänka på hur Florovsky beskriver olika typer av kristet ”motstånd” mot den omgivande kulturen, den så kallade världen. Så här skildrar han – i engelsk översättning – till exempel pietisten eller den väckelseivrande:
First of all, we must emphasize the persistance of the Pietist or Revivalist motive in the modern devaluation of culture. Men believe that they have met their Lord and Redeemer in their personal and private experience, and that they were saved by His mercy and their own response to it in faith and obedience. Nothing else is therefore needed.
The life of the world, and in the world, seems then to be but a sinful entanglement, out of which men are glad, and probably proud, to have been released. The only thing they have to say about this world is to expose its vanity and perversion and to prophesy doom and condemnation, the coming wrath and judgment of God. People of this type may be of different temper, sometimes wild and aggressive, sometimes mild and sentimental. In all cases, however, they cannot see any positive meaning in the continuing process of culture, and are indifferent to all values of civilization, especially to those which cannot be vindicated from the utilitarian point of view.
People of this type would preach the virtue of simplicity, in opposition to the complexity of cultural involvement. They may choose to retire into the privacy of solitary existence or of stoic ”indifference” or they may prefer a kind of common life, in closed companies of those who have understood the futility and purposelessness of the whole historical toil and endeavour. One may describe this attitude as ”sectarian,” and indeed there is a deliberate attempt to evade any share in common history. But this ”sectarian” approach can be found among the people of various cultural and religious traditions. There are many who want to ”retire from the world,”at least psychologically, more for security than for ”the unseen warfare.” There is, in this attitude, a paradoxical mixture of penitence and self- satisfaction, of humility and pride. There is also a deliberate disregard of, or indifference to, doctrine, and inability to think out consistently the doctrinal implications of this ”iso- lationist” attitude. In fact, this is a radical reduction of Christianity, at least a subjective reduction, in which it becomes no more than a private religion of individuals. The only problem with which this type of people is concerned is the problem of individual ”salvation”.
Florovsky tar vidare upp tre andra former av motstånd. Det som representeras av puritanen, existentialisten och slutligen vad han kallar ”den vanliga människan”. Hos puritanen iakttar han ett slags ”transcendent utilitarism”: allt som inte tjänar ”frälsningen” bör bortses från. Inget utrymme finns såldes för belles-lettres.
Han visar samtidigt hur kyrkan, när hon klev in på scenen, utgjorde en ny social ordning, eller rent av en ny social dimension. Känslan av samhörighet var stark bland de tidiga kristna. De uppfattade sig själva som en ”utvalt släkte”, ett ”heligt folk”, ett ”sär-skilt” folk helt enkelt. De var en ny polis – en Guds stad. De var i en mening extraterritoriella, utanför den existerande sociala ordningen eftersom de såg kyrkan i sig som en ny ordning. Som det heter Diognetusepisteln från 100-talet: ”Varje främmande land var ett hemland, och varje hemland främmande.”
Men. Dessa tidiga kristna drog sig inte tillbaka från det existerande samhället. Man kunde finna dem ”överallt”, som Tertullianus uttrycker det, inom alla samhällsgrupper och bland alla folk. Men de var andligen segregerade. Origenes uttrycker det på sitt sätt: de kristna har sitt eget ”system av lojaliteter”. Eller som det också heter: deras hemland är himlen.