Månad: februari 2018

Det heligas tramsiga sida

Alva DahlBöcker
Lawrence Carroll: Untitled.

De hundratusentals kristna predikanter världen över som nyligen tampades med utmaningen att Askonsdagen inföll på Alla hjärtans dag (eller S:t Valentins dag) börjar väl snart förbereda sig inför nästa ovanliga sammanträffande: en påskdag som också är 1 april.

(Den predikan jag själv råkade höra på Askonsdagen var briljant, men jag kunde inte låta bli att undra vad den stackars deprimerade pastorn i Sven Delblancs roman Samuels bok hade tagit sig till när postillans utläggning inte längre gick att kopiera rakt av.)

Kanske kan de finna inspiration hos poeten Ingemar Leckius? Han började som absurdistisk nihilist och slutade som mystiker – en väg hans vän Birgitta Trotzig betecknade som helt obruten och enhetlig.

Min egen Leckiusläsning har på sistone fått mig att tänka på ordet trams. I den politiska debatten används denna etikett när man vill avfärda något utan att behöva argumentera emot det. Kommer man undan med detta billiga retoriska knep är det nog för att lyssnarna redan delar ens uppfattning, eller saknar mod eller makt att säga emot. Också kyrkliga företrädare talar på detta sätt. Men har inte det heliga alltid ett tramsigt, (galg)humoristiskt ansikte, likaväl som ett (grav)allvarligt?

Det finns en hånfull form av trams som vill bannlysa allvaret, och det finns ett lika svartsynt allvar som avskyr allt trams. Men det finns också ett slags hjärtligt trams, och ett hjärtligt allvar, och dessa trivs med att spegla sig i varandra.

Här är en dikt ur Leckius första samling, Andra riter (1951), följd av en ur hans sista, Vid terebintträdet (1989). På något vis tycker jag att bägge har något av både påskdag och aprilskämt i sig.

 

Gräv mjukt

Gräv mjukt
och med omsorg.

Vi andra, vi är här uppe,
vi väntar här.

Gräv inte för djupt,
det kan hända att du finner
vad du söker.

Gräv bara mjukt
och med omsorg.

Tills den dag kommer
då du lugnt kan säga:

I dag, mina vänner, i dag
har jag ingenting funnit.

 

Själens berg

Uthuggna ur azurn,
branta som vår åtrå
reser sig bergen:
Sinai, Karmel, Tabor.

O ansikte i zenit!

Kring klippspetsen en ljus åska,
där mysteriet springer fram
som en mörk ljungeld.

Bländade av det osynliga
faller vi handlöst.

Så återvänder vi till vardagen
med munnen full av jord
och ögonen svedda.

Men natten är hädanefter
ljusare än dagen.

Om vårt behov av anti-strukturer

Josef BengtsonBöcker
The Fight Between Carnival and Lent – Peter Bruegel

”All codes need to be countervailed, sometimes even swamped in their negation, on pain of rigidity, enervation, the atrophy of social cohesion, blindness, perhaps ultimately self-destruction. Both the tension between temporal and spiritual, and the existence of carnival and other rites of reversal, show that this sense used to be very alive in Latin Christendom. What has happened to it today?”

(…)

”I draw attention to it here, because I think that it played a very important role in the rise of secularity 1. That is, it was the eclipse of this sense of necessary complementarity, of the need for anti-structure, which preceded and helped to bring about the secularization of public space. The idea that a code need leave no space for the principle that contradicts it, that there need be no limit to its enforcement, which is the spirit of totalitarianism, is not just one of the consequences of the eclipse of anti-structure in modernity. That is certainly true. But it is also the case that the temptation to put into effect a code which brooks no limit came first. Yielding to this temptation is what helped bring modern secularity, in all its senses, into being.”

(…)

”Certainly one consequence of the eclipse of anti-structure was this propensity to believe that the perfect code wouldn’t need to be limited, that one could and should enforce it without restriction. This has been one of the driving ideas behind the various totalitarian movements and régimes of our time. Society had to be totally made over, and none of the traditional restraints on action should be allowed to hamper this enterprise. In a less dramatic way, it encourages the tunnel vision with which the various “speech codes” of political correctness are applied on certain campuses, and lends the positive ring to such slogans as “zero tolerance”.”

Charles Taylor, A Secular Age (2007), s.50-51

En penna, ensam i mörkret

Ludvig LindelöfSamtid

”Det första Gud skapade var en penna.”

”En penna?”

Hon nickade och hennes leende giorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns.

Yani, hennes själ syntes.

”En penna, ensam i mörkret” , sa hon. ”Och den frågade Gud vad den skulle skriva.”

”Vad svarade Gud?”

”Skriv ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände.”

”Giorde pennan det?”

”Ja”, sa hon och rörde vid min nacke, på sitt ömsint tankspridda sätt. ”Det var alltings början. En penna som beskrev det här. Att jag finns, och du, och att vi rör vid varandra. Sandkornen som skiftar i färg när solen går ner över stränderna i Algeriet. Historien och framtiden.”

(ur ”Och de skall drunkna i sina mödrars tårar”, Johannes Anyuru, Norstedts, 2017)