Something to believe in

Tv-serien ”The leftovers” utgår från en händelse som eventuellt är bekant för en teologiskt bevandrad person, nämligen att det plötsligt en dag helt försvinner en mängd människor från jordens yta, utan ett spår. Detta mystiska uppryckande kretsar sedan serien kring men fokuserar främst på de människor som blev kvar, hur de behandlar det som hänt, vilken mening de tillför händelsen och hur de bearbetar de eventuella trauman och förluster som drabbat dem. Serien handlar om de som blev kvar.

För de flesta går livet vidare ungefär som vanligt, men det finns de som tar det på ett större allvar. Några av dessa är den sektliknande kommunitet som går under namnet Guilty remnants (ung. ”de skyldiga kvarlevande”). Dessa klär sig helt i vitt, pratar inte ett ord och röker cigaretter konstant. De lever som en påminnelse om det som hänt och meningslösheten i det hela. Men också som en påminnelse om en grundläggande meningslöshet i livet. Därav rökningen och undvikandet av prat. (”Don’t waste your breath.”)

I den andra säsongen av serien har en av huvudkaraktärerna, Laurie, brutit sig ur sekten och arbetar tillsammans med sin son, Tommy, för att återföra medlemmar till sin vardag och sina familjer igen. Men trots samtal och stödgrupper för de som lämnat är det något som saknas dem och de har i regel svårt att återvända till vardagen och sina vanliga liv igen. Efter en ödesdiger händelse med en av de som brutit sig loss från sekten inser mor och son att det som saknas för de som brutit sig ur sekten är något att tro på. Något större att gå upp i. Det är som om livets meningslöshet blir allt tydligare när den ligger som en dov underton i tillvaron istället för att lyftas fram i den semireligiösa kontext som sekten kunde erbjuda. Och i en konversation erkänner Tommy, som också infiltrerar sekten för att hitta möjliga personer att frigöra, att: ”De ger dem något. Vi kan ta bort det, men vi har inget att ersätta det med när det väl är borta.”

”Nåväl”, svarar Laurie, ”då får vi ge dom något.” Och det gör dom. I form av en annan berättelse, en om övernaturliga läkande krafter, och möjligheter till glömska och välmående. En berättelse om en god makt i livet. En berättelse, som vi som tittare förstår är till stora delar faktiskt osann, men som ger de före detta sektmedlemmarna en ny mening i livet och framförallt ett hopp om att det kanske finns något som verkligen kan ta bort meningslösheten som livet erbjuder.

Som tittare kan man eventuellt reagera med skepsis på att denna nya berättelse dyker upp i serien. Är det inte förkastligt att Tommy och Laurie medvetet ljuger för att få de före detta sektmedlemmarna att tro på att det går att hitta en mening utanför meningslösheten i sekten? Är det inte fullständigt oetiskt av dom att framställa en fiktion som skall skapa mening?

Men jag är övertygad om att det i våra vardagliga liv finns många sådana berättelser som Laurie och Tommy ger. Jag tror att tillvaron är full av, mer eller mindre sanna, meningsbärande berättelser. Och jag tror också att dessa berättelser är mer eller mindre medvetna för oss. Ibland väljer vi att tro på något, ibland har valet redan gjorts för oss. Ibland behöver vi bryta med dessa berättelser för att de är skadliga för oss, och vi behöver hitta nya berättelser för att uppleva en mening och mål i livet.

Och kanske är det inte så oetiskt av Tommy och Laurie att ge medlemmarna en ny meningsbärande fiktion som det verkar. Det kanske snarare är så att vi är ovana att tänka på att det just är fiktionen, snarare än verkligheten (eller ”sanningen”) som är betydelsefull för oss i våra liv. Att vi i vårt dagliga liv reagerar och handlar utifrån motiv som allt som oftast är fördolda även för oss. Det kan vara drömmar, förhoppningar och rädslor. Det kan vara en helt annan berättelse än den vi berättar om oss själva, en berättelse som ännu är okänd för oss.

Vargtimmens evangelium (Matt 14:22–33)

 

När Jesus kommer gående på vattnet känner lärjungarna inte igen honom. Det är strax före gryningen.

Vargtimmen, har Ingmar Bergman lärt oss att kalla den. Den stund då vi vaknar kallsvettiga, vrider oss av och an. Med Bergmans ord:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.

En av dessa paradoxer som varje människa lär sig av erfarenhet är att det är just när ljuset verkligen är på väg att gry som det ter sig som mest avlägset.

Det måste vara en vålnad, är lärjungarnas omedelbara reaktion när de ser Jesus stilla komma gående över de mörka stormvågorna. Vi kan inte föreställa oss att det kunde finnas ljus, att det kunde finnas hopp, när vi vaknar upp i denna timma.

Tiden mellan tre och fem på natten är också tiden för vigilian, nattvakans tidebön, i många kloster. I vigilian bär klosterfolket fram världens djupaste nöd inför Gud, medan de framhärdar i hoppet om att Kristus ska komma alla plågade och övergivna till mötes. Medan insomnin håller de olyckliga i sitt grepp sjunger de bedjande ur psalm 25:

Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.

Psaltaren och ordningen för vigilian kunde skrivas ut på recept åt dem som tröttnat på att experimentera med sömnmedel. Och vore det inte en idé att införa vigilia i landets alla sjukhuskapell?

Men också när vi inte själva tar oss upp ur sängen för att be kan det vara en tröst att veta att det finns andra som gör det.

Mirjam Tuominen

Jag har länge velat skriva något om den finländska, svenskspråkiga författaren Mirjam Tuominen. Som präst skulle jag ösa rader ur hennes böcker rakt in i mina predikningar. Hon är som Psaltaren. Hon kan skriva om det mörkaste, som barndomens gata av missbruk och misshandel, i en form, ett språk som gör den hanterbar. Inte alls förskönad, men så här ungefär, som hon beskriver det själv:

 

–Nej, det är inte inferno. Det är vackert också.

–På grund av de geometriska figurerna, på grund av tonen som genomströmmar det.

–Alltså inte inferno. (ur Tema med variationer, s. 51)

 

Precis som i Psaltaren. Det kunde inte bli värre, men att någon levde och kunde skriva det vackert. Jag kan inte tänka något mer hoppingivande.

 

Ett citat till, ett längre:

 

Jag kom till ett land, där friheten realiserats eller åtminstone ansågs mycket nära sitt fulla förverkligande. För människorna här kunde följaktligen ordet frihet inte vara användbart med hänsyn till dem själva utan endast med hänsyn till andra folk, som ännu inte funnit den lyckliggörande formel, som betyder frihetens förverkligande. I detta land talade människorna därför mycket och med stark medkänsla om de ofria människorna utanför sitt lands gränser. Man konstaterade, att man borde anstränga sig till det yttersta för att befria alla jordens länder och folk. Däremot kunde det knappast varit passande, om någon landsman kommit på idén att till exempel med ett längtansfullt tonfall åkalla begreppet frihet för interna sammanhang, sig själv eller någon av sina landsmän. (ur Tema med variationer, s. 18)

 

Förlaget Eskaton ger ut hennes böcker, en efter en. Eskaton är en glödande bit kol i förlagsmängden. Det avsides men relevanta står i fokus för deras utgivning, så håll ögonen på dem.