Läsarnas julkalender: Lucka 20

Det är andra söndagen i advent. I ett års tid har jag bevistat mässan i denna katolska kyrka. Varje söndag i ett år har jag stuckit hemifrån och hoppat in på cirkusen som en dansande björn. Vi dansande björnar har klätt oss i knäppta kläder, vi trippar runt i manegen på två ben. I dag var vi rastlösa, vi föll hela tiden ner på framtassarna.

Ingen, minst av alla organisten, kunde hitta inledningspsalmen. Sen kunde ingen den. Sen kunde ändå ingen sjunga.

Det blev ingen predikan, bara tillkännagivanden.

Prästen presenterade stolt den odygdige akolyten som skulle tända de två adventsljusen. Som vi alla klart och tydligt kunde se hade den odygdige akolyten redan tänt dem.

[…]

En pjäs framförd i gymnasiet är mer finslipad än denna gudstjänst vi har övat på sen år ett. På två tusen år har vi inte fått bort skavankerna. Vi formligen lovprisar dem. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud är så mäktig att han kan kväva sitt eget skratt. Vecka efter vecka bevittnar vi samma under: att Gud av outgrundliga skäl avhåller sig från att göra slarvsylta av vårt nummer med den dansande björnen. Vecka efter vecka tvår Kristus lärjungarnas smutsiga fötter, griper sig till och med an tårna, och upprepar: det är OK – tro det eller ej – att vara människa.

Vem kan tro det?

Vid nattvarden gav prästen mig en oblat som visade sig sitta ihop med fem till. Jag väntade medan han slet klumpen i oblatbitar och motstod impulsen att hjälpa till- Alldeles till vänster om mig, och under hela nattvarden, hamrade en kvinna fram ledmotivet från The Sound of Music på ett piano.

Ur Annie Dillard: Att lära en sten att tala. Övers. Niclas Nilsson. Ellerströms 2015 [1982].

Läsarnas julkalender: Lucka 19

Til minne om de 1138 som omkom i Rana Placa-kollapsen i Bangladesh, har en bekjent av meg arbeidet med et kunstprosjekt der hun samler 1138 merkelapper med ”Made in Bangladesh” eller ”Made in …” For å bidra til prosjektet gikk jeg gjennom familiens klesskap. Omgitt av klesplagg, saks og merkelapper ble dette til en adventsrefleksjon om dem som produserer våre ting. Tankene gikk videre til William T. Cavanaughs bok Being Consumed eller Nattverdens økonomi, som er den norske tittelen. Cavanaugh, som mange av denne bloggens skribenter og lesere kjenner til, skriver:

 Forbrukerkulturen fører også til en avstand fra tingene vi kjøper. Våre relasjoner med produkter er gjerne kortvarige: I stedet for å hamstre høyt skattede gjenstander, kjennetegnes forbrukere av en stadig misnøye med materielle goder. Det er denne misnøyen som skaper det rastløse jaget etter tilfredsstillelse i form av noe nytt. Forbrukerkultur handler ikke så mye om å ha mer, som å ha noe annet (…)

De fleste av oss ville aldri bevisst valgt vår egen materielle bekvemmelighet fremfor en annen persons liv. De fleste av oss velger ikke bevisst å drive andre til døden for at vi skal kunne kjøpe ting til lavere priser. Men vi godtar et slikt system på grunn av den store avstanden til produsentene, til de menneskene som faktisk lager tingene våre. Ikke bare er menneskene som lager tingene våre ofte en verden unna, men vi blir forhindret fra å lære hvor produktene våre kommer fra av en rekke veisperringer (…) ”Happy meal”-lekene fra McDonald’s som vi kaster uten å tenke oss om to ganger, forteller oss ingenting om de unge, underernærte kvinnene som lager dem (…)

I kristen tradisjon, der man tror at Gud ble menneske (Joh 1,14) er den materielle verden helliggjort og ladet med åndelig betydning. Det er ikke meningen at den kristne skal velge mellom Gud og skapelsen fordi hele skapelsen synger om Guds herlighet (…) Det er [heller] ikke spørsmål om vi skal være forbrukere eller ikke. Alle må forbruke for å leve. Spørsmålet gjelder hva slags forbrukervaner som fremmer et liv i overflod for alle.

Läsarnas julkalender: Lucka 17

De sju dagarna före Jul präglas i kyrkans liturgi av det Gamla förbundets väntan på Messias. De stora O-antifonerna, som inramar Marias lovsång i vespern den 17 till den 23 december, anropar Jesus med ord som hämtats från gammaltestamentliga profetior.

17 december

O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ända till den andra, och styr allting med ditt blotta ord.
Kom för att lära oss vishetens väg.

18 december

O Adonai, Gud som leder Israel,
du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg.
Kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet.

19 december

O Jesse telning, du står som ett baner för folken, inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör alla jordens folk.
Kom till vår frälsning, träd fram i glans,
o Herre, dröj icke.

20 december

O Davids nyckel, du spiran i Israels hus,
du öppnar, och ingen kan tillsluta,
du tillsluter, och ingen kan öppna.
Kom och led ut de fångna ur fängelset,
dem som sitter i mörker och i dödens skugga.

21 december

O Soluppgång, du avglans av Guds härlighet,
du rättfärdighetens Sol:
kom för att lysa över dem som sitter i mörkret
och i dödens skugga.

22 december

O jordens Konung, du folkens längtan,
du hörnsten som bryter ned skiljemurarna
och gör allt till ett:
kom och rädda människan, som du danat av jorden.

23 december

O Immanuel, vår Konung med den nya lagen,
du Frälsare som folken längtat efter:
kom och fräls oss, Herre vår Gud.

Källa: Oremus.

Läsarnas julkalender: Lucka 16

Forget your perfect offering.
There’s a crack in everything
That’s how the light get’s in.

(”Anthem” Leonard Cohen)

Spirituality of Imperfection

(Meditation av Fransiskanbrodern Richard Rohr från  Center for Action and Contemplation)

The French Catholic Church of Thérèse of Lisieux’s time (1873-1897) emphasized an ideal of human perfection, which took the forms of legalism and immense self-preoccupation. Yet Thérèse humbly trusted her own experience and taught the spirituality of imperfection instead.

Thérèse is one of my favorite saints, perhaps because I am an Enneagram Type One. The trap for the One is a self-created perfectionism, which makes us always dissatisfied and disappointed in just about everything, starting with ourselves.

Our inner critic is quite well-trained and practiced, and it takes years of inner work to recognize how completely this critical worldview impairs our perception and keeps us from our natural compassion.

Thérèse has helped me in this process. As Brother Joseph Schmidt writes in our recent issue of Oneing:

Thérèse shifted her focus more and more from attaining perfection or acquiring holiness to the attitude of the publican (see Luke 18:9-14): She let God’s mercy be her perfection, her holiness. “I desire, in a word, to be a saint,” she prayed, “but I feel my helplessness and I beg you—Oh my God!—to be Yourself my Sanctity!” [All true holiness is mirrored and reflected, and Thérèse allowed herself to enjoy that.]

“Jesus, draw me into the flames of your love,” she wrote. “Unite me so closely with you that you live and act in me.” [1]

These prayerful sentiments expressed her solution to the problem of perfection. She came to a complete reversal of her original idea of what it means to be on the path of holiness, and single handedly undid centuries of Catholic legalism. Gospel holiness has little to do with moral achievements or the elimination of defects (that is an ego need).

It is almost entirely about receiving God’s free gift of compassion, mercy, and forgiveness. We know God by participation in God, not by trying to please God from afar. Please think long and happily about that! “Let the one who would boast, boast in God” (1 Corinthians 1:31). This alone is authentic wholeness, holiness, and the goodness that we all seek and admire.

Utdrag ur predikan av Peter Halldorf 2016-10-30 (Pilgrims höstmöte för unga vuxna):

Förlåtelsen står över matematiken, är summan av Jesu ord i dagens evangelium. Och så länge världen är ofullkomlig är förlåtelsen utan gräns. Är ofullkomligheten en synd? Nej, men den får mig att synda om jag inte accepterar den. Kunskapens träd är ett försök att penetrera mysteriet, att inte acceptera att endast en är fullkomlig.

Den obarmhärtige tjänaren i Jesu liknelse blir obarmhärtig när han mister kontakten med sin egen ofullkomlighet. ”Ingen är fullkomlig utom Gud”, säger Jesus. Ofullkomlighet är ett bestående och naturligt tillstånd i den kristnes liv. Inget som ska övervinnas.

Ständig tillväxt, eller hälsa, är en myt som kostar långt mer än den lovar för den som jagar efter den.

Att ta emot sin ofullkomlighet som en gåva är att leva med en sårbarhet som gör livet mer genomskinligt, mer barmhärtigt – och öppet mot mysteriet. Vår invaliditet (av latinets invalidus = svag, ofullkomlig), vare sig den är fysisk, själslig eller av annat slag, är i sig ett mysterium.

En öppning mot Gud.

Ofullkomligheten skapar poesi och gör därför världen vackrare, till skillnad från marknaden som producerar PM, en linjär och entydig form av kommunikation som syftar till att avskaffa all osäkerhet – och i ett slag avskaffar barmhärtigheten.