”Ni tänker inte på framtiden!”

Apropå ansträngningarna för att undvika ordet ”Herren” i Svenska kyrkans handboksförslag kom jag att tänka på bibelöversättaren Eva Lisinas vackra och spännande tal om sitt liv och sin översättargärning, som finns översatt av Annika Bäckström i tidskriften Kritiker, nr 30 2014. I texten berättar Lisina om ett antal krisartade situationer där faran oväntat avvärjts genom vad hon själv tolkar som gudomliga ingripanden.

Eva Lisina (f. 1939) var en mycket betydelsefull person i arbetet med den första fullständiga översättningen av Bibeln till tjuvasjiska under 1990- och 2000-talen, ett arbete som hade initierats av det ryska bibelsällskapet. (Tjuvasjiska är ett språk med runt 1,5 miljoner talare, främst i republiken Tjuvasjien.) En tjuvasjisk översättning av Nya Testamentet hade dock publicerats redan 1911, av en grupp runt missionären och upplysningsmannen Ivan Jakovlevič Jakovlev. I fallet NT hade alltså den nya översättargruppen en tradition att förhålla sig till, en tidigare översättning som liksom alla översättningar var knuten till sin egen samtidskontext. Det första problem Lisinas bibelöversättargrupp ställdes inför var just översättningen av ordet ”Herren”. Både bakgrunden till konflikten och hur den löstes är intressant. Lisina skriver:

Ty Jakovlevs efterföljare hade inte givit detta ord någon egen översättning, utan översatt såväl ”Gud” som ”Herren” med ett och samma ord: ”Tura”, som betyder ”Gud”. Samtidigt kunde ju gruppen kring Jakovlev inte ha varit ovetande om detta ords betydelse, och att det i hela världen översätts. De övriga turkfolken översätter sedan länge ordet ”Herre” var till sitt språk: […] – ord som alla motsvarar tjuvasjiskans Chuça” (”Husbonde”, ”Herre”). Så varför använde inte Jakovlev ordet ”Chuça”? Här skulle man kunna anföra den tjuvasjiska poesins klassiker Gennadij Ajgis mening. [Dvs. Lisinas bror, min anm.] Han stod inte heller likgiltig för tjuvasjernas andliga upplysning och översättningen av Den heliga skrift till modersmålet. Han anser, att om Jakovlev hade återgivit ordet ”Herren” med Chuça” skulle hans översättningar kanske aldrig ha blivit publicerade; och hade de mot all förmodan blivit det skulle man ha förstört översättningen och Jakovlev själv hade blivit betraktad som kontrarevolutionär. Därför att vid den här tiden växte sig klassmotsättningarna i Ryssland starkare (den tidens främsta slagord: ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”). Revolutionen stod för dörren, och det dittills allmänt aktade ordet Chuça” hade blivit negativt. Jakovlev blev därför tvungen att översätta som han gjorde. Endast på så vis kunde han föra fram Guds Ord till tjuvaserna.

Men idag, hundra år senare, då översättarna föreslog ordet Chuça” har denna historia fått sin omvändning, man sa till oss: ”Något sådant har vi aldrig hört!”, ”Jakovlev översatte det inte, men ni…”, ”Detta kan leda till schism mellan de troende!”. Det blev heta diskussioner. […] Med bestämdhet, utan skymten av tvivel kan jag säga att då det gäller översättningen av Bibeln är ingenting slumpartat, varje steg, alla dolda tankar, all nitälskan, lättja och hyckleri står under Guds ögon. Man må kunna språket, förstå texten, men att översätta Bibeln utan en särskild hjälp är omöjligt (nu talar jag förstås om god översättning). I vårt fall kom denna särskilda hjälp genom metropoliten Varnava. Biskopen var närvarande vid våra diskussioner, men sa ingenting, han lyssnade framför allt. Och så, under en av de första diskussionerna hördes en sträng och mäktig röst: ”Ni tänker inte på framtiden! Vi ska alla dö: men Bibeln blir kvar: den boken är evig. Nya generationer kommer att läsa den. Den måste översättas precis så som den blev skriven. Låt oss inte hindra översättarna – låt dem arbeta i ro, de kan sin sak. Sedan får vi se efter.” Just i den stunden blev jag en gång för alla övertygad om att den tjuvasjiska Bibeln kommer att bli verklighet, vilka svårigheter som än väntar oss.

Kyrkohandboken – en lekmans funderingar

Även om jag har ett ganska nördigt intresse för religionsfilosofi och i någon grad för teologi så har ”ecklesiologin” – läran om kyrkan – inte engagerat mig i någon större utsträckning.

Jag brukar tänka att det beror på att jag aldrig ”hinner” komma dit. De mer fundamentala frågorna om Guds relation till världen, hur man ska tänka på Guds skapelse, om mirakler, Bibeln i ljuset av den historiska forskningen, om Guds ledning och så vidare, har varit mer brännande.

Men det händer att jag funderar på vad Svenska kyrkan är för mig, och jag har då landat i att det är den plats där jag firar gudstjänst. I mässans form, som Svenska kyrkan delar i väldigt stor utsträckning med den katolska kyrkan, har jag funnit en plats där min tro får näring.

Det leder till att handboksförslaget engagerar mig, men detta inte utifrån en stor kunskap om liturgik och ecklesiologi, utan från ett behov av att få fira gudstjänst i mässans form.

Anledningen till att jag skriver ner dessa tankar är dels att det är bättre att artikulera sin kritik än bara gå omkring med den, och för det andra att jag tycker det vore tråkigt om kyrkohandboksgruppen skulle missa att ta till sig kritik som kommer från gudstjänstfirare och tematisera kritiken som om den kom från ”kulturarvsivrare”. För min del är inte kyrkan till för kulturarvet. (Kritiken från exempelvis Svenska Akademien kan inte heller reduceras till det. Där finns ju faktiskt en hel del av teologiska insikter.)

Det finns framförallt två saker som jag inte förstår i kyrkohandboksförslaget. Det verkar finnas ett ”tänk” bakom detta som jag inte alls kan sympatisera med.

Hit hör dels att man försöker tona ner artikulationen av synden i syndabekännelsen. Vi ska nu säga att vi har har ”brustit” – ett uttryck som myndigheter och företag ofta använder, där det blir som en slags eufemism för att man gjort fel – inte att vi har syndat.

Men jag behöver artikulera att jag har syndat för att också kunna ta emot förlåtelsen. I det första förslaget från 2012 nämndes inte ens Gud i syndabekännelsen: jag bekände att jag brustit mot skapelsen, mina medmänniskor och mig själv, men Gud fanns inte med som syndens objekt, den man syndat emot. I förslaget 2016 är Gud med, men det är fortfarande ”brustit”.  Det är oerhört märkligt att man först lanserar ett förslag där Gud inte är med och sen ändrar detta efter stor kritik.

Problemet med att använda ordet ”brista” är att det är en passiv akt; jag brister ut i gråt, brister ut skratt. En knopp brister. Men om det ska vara någon poäng med bekännelsen och avlösningen måste det vara att man här får sätta fingret på att jag också har varit ett subjekt i synden. Det är självklart så att vi är insatta i, och påverkade av, en rad mängd faktorer, men det är inte vad jag tar upp i en syndabekännelse.

När jag såg filmen Turist av Ruben Östlund tänkte jag hela tiden på handboksförslaget – detta trots att jag alltså inte är en ecklesiologisk nörd. Filmen är en god meditation över behovet av att bekänna att jag gjorde fel för att en relation ska kunna upprättas.

Det andra jag inte förstår är att man vill undvika ordet ”Herre” om Jesus, vilket är den allra äldsta kristna bekännelsen. Anledningen till detta är att man vill undvika förtryckande hierarkier.

Men då missar man ju helt på vilket sätt som Jesus är Herre. Hela den kristna tron kan väl sägas gå ut på att förstå att Gud är kärlek och att när vi förstår vem Gud är väcks vår tillbedjan – inte för att han tvingar oss till det utan för att han är det goda, det sanna och det sköna. Att Jesus är Herre är också en protest gentemot alla andra herrar som vill förslava oss.

Om man tror att Jesus som Herre skulle innebära ett nytt slaveri har man inte fattat något av den kristna tron och då hjälper det inte att ta bort ordet Herre. Då behöver man undervisning, fördjupad förståelse.

Att Jesus är Herre är en subversiv, en radikal och revolutionär bekännelse.

Avguden i Bibeln är stum och förslavar. Gud är levande, talar, och befriar.

Det för mig till en annan reflektion jag har i relation till handboksförslaget, nämligen att det tycks inspirerat av en teologisk konstruktivism, att teologins ”subjekt” är vi människor, inte något som försöker artikulera Guds självuppenbarelse. Intrycket är att man tror att man kan ”konstruera” en ny gudsbild med hjälp av ett nytt språk. Gudstjänstens språk ska vara ett uttryck för och respons på Guds tilltal. Och att man tycker sig kunna stå helt fri till den äldsta kristna bekännelsen är ganska märkligt i ljuset av det; har inte kyrkan genom tiderna varit mer lyhörd för Guds tilltal, än så? Man måste lyssna på traditionens språk och förstå det rätt, innan man avvisar det. Nu avvisar man det utifrån ett missförstånd om vad det betyder att Jesus är Herre.

Det finns en tendens till teologisk konstruktivism i Svenska kyrkan där det tycks som att det är vi som är teologins subjekt, snarare än Gud. Kyrkans uppgift måste vara att vara lyhörd för Guds tilltal och det borde skapa en hållning av receptivitet och mottagande, och inte av konstruktion.

Av samma skäl har jag problem med att man väljer ordalydelsen ”Herren välsignar dig” istället för ”Herren välsigne dig” – det är som om man hade Gud i en liten ask och så vips så välsignar han dig.

Det är ju så, tänker jag, att bönen alltid måste vara en hållning av mottagande och inte av ägande.

Slutligen ska jag också säga att det finns vissa saker som jag tycker är bra i handboksförslaget, hit hör till exempel strävandet efter en dopteologi som är mer förenlig med en evolutionär världsbild, där man inte kan förutsätta ett Augustinskt syndafall. Men problemet är att man bara kastar ut det här, utan att ge en teologisk förklaring av dessa förändringar.

Det finns många teologiskt oerhört laddade förändringar som bara blir för församlingarna att förhålla sig till.

Vissa av dessa – som tendensen att undvika att säga ”Herre” om Jesus, samt att inte artikulera synden i syndabekännelsen – menar jag är teologiskt oförklarliga, eller omöjliga att berättiga teologiskt.

De andra bör nog först bearbetas genom offentlig, gemensam reflektion, innan de tas in i kyrkohandboken.