Hildegard och den lysande materien

Den 17 september 1179 dog Hildegard av Bingen in i sitt kloster i Rupertsberg, vid Rhenfloden väster om Frankfurt. Därför firas idag hennes festdag. Hildegard var visionär författare, tonsättare, konstnär och vetenskapskvinna. Hon fick ingen formell utbildning utan formades av klosterlivets språkmiljö, genom de ständigt upprepade psalmerna och liturgiska hymnerna, de nattliga läsningarna ur bibeln och kyrkofäderna. I hennes texter ser vi detta så typiska för den benediktinska liturgiskt-litterära traditionen: en sorts associativ stream of consciousness där bilder från bibeln och den teologiska traditionen vävs samman i ständigt nya kombinationer. Som i sången O splendissima gemma, sjungen till Jungfrun Maria:

O skimrande ädelsten,
och solens rena klarhet
strömmande in i Dig
är källan som flödar ur Faderns hjärta
är den som är hans enda Ord;
genom det skapade Han jordens ursprungliga materia
den som Eva fördärvade.
Detta Ord lär Fadern bli till människa hos Dig,
och denom det blev Du den nya lysande materia,
genom vilken Ordet själv utandades alla goda krafter
liksom det förde hela skapelsen till den första materien.

Citatet ovan kommer från en artikel av Gunilla Iversen som jag snubblade på för några år sedan när jag på universitetbiblioteket här i Lund bläddrade i en volym av tidskriften Artes (i jakt på en artikel av Ulf Linde – jag har sedan dess känt på mig att man nog bör bläddra igenom fler nummer av tidskriften, publicerar de Linde om centralperspektivets historia och en annan essä om Hildegard så tyder det att de hade bra redaktörer). Artikeln har jag laddat upp på min Dropbox här, tillåt mig att fresta till läsning med detta citat om tonsättaren Hildegard:

Hela den senare delen av visionen ägnar Hildegard åt musikens roll. Rösterna hon hör sjunger: i glädjefylld harmoni, i klagan eller för att inge den ångestfulla själen mod att kämpa mot sina demoner. Hon förklarar att visionen kommit till henne lika mycket genom musiken som genom orden. De sjungande stämmorna trängde rakt igenom henne på ett sådant sätt att hon utan svårighet kunde förstå deras budskap. Ljudet, som var som stämman hos en stor skara, ”sonus ut vox multitudinis”, sjöng i harmoni och samklang för att ”ruminera” över ordens innehåll, och för att lyfta upp deras budskap. I sina ord om musikens oersättliga funktion för att uttrycka det som inte kan sägas med ord följer Hildegard naturligtvis idéer i en tradition från Augustinus om musikens förmåga att vidröra människans innersta. Oräkneliga lyriska texter, som sekvenser, troper och hymner under tio- och elvahundratalet utvecklar just detta tema på ett språk inspirerat av Davids psalmer och rikt på musikaliska metaforer. Här, i slutet på denna sin sista vision kommer Hildegard nära detta språk. Hon säger att musiken gör hårda hjärtan mjuka och fyller dem med förkrosselsens fuktighet: ”symphonia dura corda emollit et ipsis humorem compunctionis inducit.” Här är hon nära Gregorius den store, som i många texter talat om hur Guds verkan i människan innebär just detta, att själen som förhårdnats (durata) av egoismen blir mjuk (emollitur). Slutsatsen är naturligtvis att den vision hon haft bara kan förmedlas genom musiken. För att orden skulle kunna tränga in i åhörarnas hjärtan måste de sjungas.

Gunilla Iversen, ”Den skimrande ädelstenen”. Om Hildegard från Bingen, Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik. (Musikaliska Akademien och Svenska Akademien), ed. Gunnar Harding & Bengt Jangfelt, 3 (1991) 74-87.

Om man vill läsa mer om Hildegard kan man med fördel börja med de katekeser påven emeritus Benedictus XVI hade om henne 2010, här och här. Musikälskaren Benedict gjorde för övrigt 2012 även Hildegard till kyrkolärare.

Foto, mänsklighet och verklighet – om att vara betraktare till andras lidande

View of the bad weather and visibility from a low flying RAAF AP-3C Orion aircraft whilst searching for missing Malaysia Airways Flight MH370, Monday, March 24, 2014. The search is being conducted in an area 2,500km off the South West coast of Perth after the Malaysian Airways aircraft went missing on March 8, 2014 whilst on a flight between Kuala Lumpur and Beijing. (AAP Image/Richard Wainwright) NO ARCHIVING

Behöver ett foto en ram, en förklaring, för att förstås? Eller behövs ingen ram? Susan Sontag svarar att ett foto behöver en ram. Judith Butler menar nej. Med ”ram” här menas att fotot sätts i ett sammanhang och förklaras med ord. Behövs det en förklaring för att ett foto ska lyckas förmedla ett budskap?

När det kommer till bilden av Alan Kurdi verkar frågan nästan överflödig. Smärtan i att se den bilden upplevs som omedelbar. Bryter man upp det ordet blir det o-medel-bar. Kanske kan man tillåtas förstå det som ”på en gång utan medium”, eller för att tolka vidare, ”naken utan behov av medling.”

Möjligen kan det vara något av det som Judith Butler sträcker sig efter när hon svarar nej. Butler anser att Sontags tanke att foton från krig till slut trubbar av våra känslor inte stämmer. För det första, Butler ligger vikten i fotot i att ett foto antingen kan fungera som ett igenkännande eller som ett främlingsgörande. Det viktiga för Butler är om betraktaren lyckas att förstå den lidande i fotot som ett subjekt, en person, eller ej, och inte om fotot kommer med en förklarande text eller ej. Den förmågan kommer foton alltid att ha enligt Butler, hur många foton på andras lidande vi än kommer att se. Butler skriver i Frames of War om fotografierna på tortyren i fängelset Abu Ghraib,

I want to suggest that the Abu Ghraib photographs neither numb our senses nor determine a particular response. This has to do with the fact that they occupy no single time and no specific space. They are shown again and atain, transposed from context to context, and this history of their succesive framing and reception conditions, without determining, the kinds of public interpretations of torture we have. In particular, the norms governing the ”human” are relayed and abrogated through the communication of these photos; the norms are not thematized as such, but they broker the encounter between first-world viewers who seek to understand ”what happened over there” and this visual ”trace” of the human in a condition of torture. This trace does not tell us what the human is, but it provides evidence that a break from the norm governing the subject rights has taken place and that something called ”humanity” is at issue here.

Betraktaren kan alltså inse den andras mänsklighet i avbildandet och bevittnandet av en annans lidande. Butler är generellt skeptisk emot universella begrepp, men hon verkar vilja framhålla att det mänskliga livets ömtålighet (eng. precarious) och sörjbarheten (eng. grievability) i det närmsta kan fungera universellt. Vad hon menar med det är att insikten om andras ömtålighet får oss att ”skapa subjekt.” Den andre, eller främmande, blir en person i insikten om dess sårbarhet att den främmande både kan sörja och sörjas av andra. Ömtåligheten har då, för Butler, förmågan att överbrygga nationella och kulturella gränser så att människor kan bli subjekt och personer för varandra.

We start here [at vulnerability] not because there is a human condition that is universally shared – this is surely not yet the case. The question that preoccupies me in the light of recent global violence is, Who counts as human? Whose lives count as lives? And, finally, What makes for a grievable life? Despite our differences in location and history, my guess is that it is possible to appeal to a ’we,’ for all of us have some notion of what it is to have lost somebody. Loss has made a tenuous ’we’ of us all.

Som Butler lyfter fram, upplevelsen av att ha förlorat någon kan skapa ett ”vi” med någon som är främmande för oss. Men Butler pratar också om ramar. Problemet med ”ramen” för Butler är i stället de ramar som våra normer sätter för oss, alltså den ”ram” vi befinner oss i. I Frames of War gör Butler det tydligt att media och vi själva ibland aktivt och ibland passivt fungerar på ett sätt som främjar oss från det olika, det som är annat än oss. Till exempel tillåts inte amerikaner med släkt i Palestina att sätta in en dödsannons för sin döda familjemedlem – om de dog i Palestina vill säga. Det är händelser som dessa, menar Butler, som gör att t ex ”araben” är svår att bli ett subjekt för oss och därför också svår för oss att sörja.

Men när Susan Sontag ställer frågan om det bildliga förmedlandet av andras smärta i Regarding the Pain of Others menar hon istället att fotot är i behov av en ram. Sontag visar hur vissa ikonografiska bilder från konflikter kan vara fingerade, eller komma från andra sammanhang. Detta var vanligare innan Vietnamkriget enligt Sontag, men till och med fotot när chefen för Sydvietnamesiska polischefen avrättar en misstänkt Vietcong-anhängare mitt på gatan är, vad man kan kalla, ett iscensatt foto – inte av fotografen, utan av officeren i fråga som medvetet gick till en gata med fotografer för att avrättningen skulle bli fotograferad. Information som denna menar Sontag är viktig för vad fotot betyder och får betyda. För att förena Bulter och Sontag något, kan man kanske säga att information som denna också bidrar till fotots olika betydelser i sin resa mellan kontexter.

Enligt min åsikt är Butler och Sontag inte så långt ifrån varandra, men de betonar olika saker. De har olika åsikt i frågan om foton på andras lidande är avtrubbande, men Sontag förnekar samtidigt inte att foton troligen och förhoppningsvis alltid kommer att ha den här förmågan. Butler menar att Sontag inte anser att ett foto är ett eget föremål för tolkning och att det berör oss på ett begränsat sätt. Men man skulle kunna se Sontag som att hon menar att fotot verkligen har förmågan att beröra oss, bara det att om en förklaring ges som underminerar den empatiska förståelsen av fotot så kommer ordens makt vara större än bildens. (Detta ser vi att sidor som exponerat.se försöker att utnyttja när de ger en annan bakgrund till Alan Kurdis pappas motiv.)

Fotot för Sontag ger oss även en bild av verkligheten. Men jag undrar om man inte kan förstå det som att problemet med fotot för Sontag är att det maskerar sin egen berättelse, sin egen tillkomst. Med fotot i sig förmedlas en sådan stark övertygelse av ”så är det” att vi som betraktare glömmer att, som Sontag skriver i relation till Virginia Woolfs Three Guinaes, glömmer att fotot även det också är en begränsad tolkning av verkligheten.

Photographs, Woolf claims, ”are not an argument; they are simply a crude statement of fact addressed to the eye”. The truth is they are not ”simply” anything, and certainly not regarded just as facts, by Woolf or anyone else. For, as she immediately adds, ”the eye is connected with the brain; the brain with the nervous system. That system sends its message in a flash through every past memory and present feeling.” This sleight of hand allows photograps to be both objective record and personal tesimony, both a faithful copy or transcription of an actual moment of reality and an interpretation of that reality – a feat literature has long aspired to, but could never attain in this literal sense.

Skönlitteratur kan aldrig ge oss verkligheten säger Sontag. Hon menar inte att vi som läsare inte kan få insikter om verkligheten genom litteratur, eller att vi inte skulle kunna bli förförda eller berörda av litteratur, men att fotot är unikt i det att det faktiskt visar verkligheten samtidigt som det är en tolkning av den. Problemet har snarare blivit hur vi har börjat se verkligheten som bilder eller filmer.

[T]he vast maw of modernity has chewed up reality and spat the whole mess out as images. […] we live in a ”society of spectacle”. Each situation has to be turned into a spectacle to be real – that is, intersting – to us. People themselves aspire to become images: celebrities. Reality as abdicated. There are only representations: media.

Det ligger då något djupt paradoxalt i att fotot även är det som väcker oss till insikt om verkligheten, om andras verklighet. Men, i min åsikt är Sontags poäng mycket viktig att ta med sig, fotot är, trots sin avslöjande förmåga, en begränsad och utvald förmedling av verklighet. Som så ofta och som med fotot på Alan Kurdi är verkligheten så mycket värre än så. Att fotot har berört så många beror på att vi, som Butler vill, har lyckats göra Alan Kurdi och med honom även de syriska flyktingarna till subjekt, till personer. Det är utmärkt, men vi får inte låta den insikten bli en dagslända. Aldrig bli naiva för det lidande människor kan åsamka.

No one after a certain age has the right to this kind of innocence [to be surprised by human depravity], of superficiality, to this degree of ignorance, or amnesia. There now existss a vast repository of images that make it harder to maintain this kind of moral defectiveness. Let the atrocious images haunt us. Even if they are only tokens, and cannot possibly encompass most of the reality to which they refer, they still perform a vital function. The images say: This is what human beings are capable of doing – may volunteer to do, enthusiatically, self-righteously. Don’t forget.

–  Susan Sontag

Vi måste medvetet upprätthålla vår syn på flyktingarna som personer om vi ska fortsätta vara motiverade att hjälpa. För som Butler säger, livet är ömtåligt och ömtåligt är tyvärr även vår medvetenhet om andras lidande. Så extrem är vår vilja att förtränga att till och med när ett litet barn har sköljts upp på en strand finns risken att vi glömmer. Vi får aldrig glömma andras mänsklighet.

Alan_Kurdi

Kan vi enas om att vi tillhör varandra?

I somras publicerade New Yorker reportaget The Death Treatment, om situationen i Belgien sedan aktiv dödshjälp blivit möjligt inte bara för personer i livets slutskede, utan också för dem som bedöms som ”obotligt” sjuka i exempelvis depression och andra psykiska sjukdomar, och för svårt sjuka barn. Lagstiftningen och rörelsen som bildat opinion för den och fortsätter arbeta för utvidgningar av den är mycket ideologisk och knuten till de ateistiska idéorganisationer som i belgisk lagstiftning är likställda med trossamfund. För dödshjälpslobbyn är det en mänsklig rättighet att få välja ”en värdig död”. Reportaget följer sonen till en deprimerad kvinna som fått en dödlig injektion på en självmordsklinik. Han försöker driva en rättsprocess mot läkarna som hävdade att hon behövde hjälp att dö; själv menar han att hon i stället behövde hjälp att försonas med sina barn och barnbarn, som inte fick veta något i förväg, men vars porträtt hon höll i famnen när hon dog.

Reportaget väcker mängder av frågor och är upprörande på många plan. Det skrivs långa böcker i detta komplexa ämne (Merete Mazzarellas understreckare från den 15 augusti nämner ett par), men för att inte flyta iväg alldeles tänkte jag försöka stanna vid de grundläggande frågorna om huruvida vi som individer har möjligheten att avgöra värdet hos vårt eget liv och därmed rätten att avsluta det.

Som kristna kan vi använda religiösa argument för att svara nekande på denna fråga. Vi kan till exempel säga att vi tillhör Gud, inte oss själva. Det är Gud som har gett oss livet, och det är bara Gud som har den förmåga att överblicka hela tillvaron som krävs för att kunna avgöra om vårt liv är värdefullt. Eftersom Gud har skapat oss och gett oss liv – och fortsätter att ge oss varje hjärtslag och varje andetag som ryms i det liv vi får – kan vi dock vara säkra på att våra liv är värdefulla i hans ögon. Det innebär inte att våra liv inte kan rymma fruktansvärd smärta och ofantligt lidande. Tanken på självmord kan då, som Peter Englund beskrev saken när han intervjuades av Eric Schüldt, fungera som en tröst, oavsett om vi är religiösa eller inte. Gott så. Men principiellt kan vi försvara livets absoluta värde och mening utan att göra anspråk på att själva kunna fastslå vari detta värde och denna mening består. Jag får bara ta emot livet, oavsett hur meningslöst det känns – jag måste inte ha ett svar på vilken funktion mitt liv fyller. Existensen i sig är ingenting som måste utvärderas. Dessa tankar kan antagligen delas av människor som tillhör olika religioner, troligen också av en del privatreligiösa.

När frågan om livets värde och vår eventuella rätt att bestämma över liv och död hamnar på en politisk nivå, som i fallen aktiv dödshjälp eller suicidprevention, då kan vi dock inte använda religiösa argument i ett sekulärt samhälle. Hur kan vi då hävda att vi inte skulle ha möjlighet att själva bestämma huruvida vårt liv är värdefullt och därmed rätt att begära att få avsluta det?

Relationers grundläggande betydelse för oss människor och andra flockdjur (kanske i synnerhet däggdjur, som ju utvecklar en särskild närhet till föräldrarna under den första tiden i livet) är ingenting vi behöver religion eller teologi för att inse. Behovet av andras närhet uppmärksammas av både naturvetare och humanister – och förstås inom den medicinska praktiken: när en patient ligger för döden ser exempelvis vården till att någon sitter bredvid henne dygnet runt. Vårt behov av varandras närhet tycks vara erkänt i en sådan situation.

Som språkvetare har jag inspirerats mycket av Michail Bachtins tankar om dialogens och därmed relationernas primära betydelse. Allt vi säger är ett gensvar på tidigare yttranden, och samtidigt framåtriktat, i förväntan om vidare respons. Vem vi vänder oss till är helt avgörande för hur vi agerar. Så grundläggande är relationerna till andra för våra möjligheter att tänka, känna och utvecklas, att när vi tänker tyst gör vi också detta i en inre dialog där vi intar olika positioner och liksom avbildar det mellanmänskliga samspelet i vår inre tankevärld. Bachtins idéer, och teorier som är nära besläktade med dem, används flitigt inom både språkvetenskap, psykologi, sociologi, filosofi och konst- och litteraturvetenskap; bland annat har de belagts av empirisk forskning om hur vi organiserar våra samtal. Utifrån ett Bachtinskt perspektiv och för de flesta språkvetare i dag är det givet att en deprimerad människas beskrivning av sina problem och behov kommer att utformas mot bakgrund av hur samtalet med läkaren ramas in och utvecklas och de förväntningar hon där uppfattar, med mera. Men det är utifrån detta perspektiv också problematiskt att tala om individen som den primära enheten. Det går inte att föreställa sig en människa som inte lever i relation till andra människor; relationerna finns så att säga till före individen.

Som kristna skulle vi kunna tolka detta samspelets fundamentala betydelse som ett uttryck för att vi är skapade till den treenige Gudens avbild och därmed med nödvändighet är relationella varelser, skapta för gemenskap. Men om vi hoppar över denna tolkning och återgår till frågan om hur vi utan att blanda in Gud kan neka människor rätten att ta sina liv – borde vi då inte kunna hävda att nej, vi har inte denna rätt, eftersom vi inte är isolerade varelser utan finns till i relation till andra, och det därmed inte bara är vi själva som påverkas av ett sådant beslut? Många människor i vår omgivning kommer att påverkas. Även om vi inte har så många sociala kontakter kommer de vi ändå har kontakt med att bli drabbade – kanske människor vi inte själva tänker på, som bryr sig mycket om oss utan att vi vet om det. Självmord, assisterat eller ej, orsakar lidande för dem som lämnas kvar – också om vi är gamla och sjuka och ändå inte hade haft lång tid kvar att leva, och också om våra relationer är såriga och komplicerade. Är det självklart att min erfarenhet och upplevelse av att min väns liv är värdigt och värdefullt inte skulle kunna väga lika tungt som hans egen uppfattning om att det inte är det?

När vi är deprimerade kan vi kanske inte uppfatta vår betydelse för andra; det ingår kanske i sjukdomsbilden att vi betraktar oss som fullständigt umbärliga, som en belastning för världen. ”De kanske blir ledsna först, men i det långa loppet mår de bättre av att slippa mig”, kanske vår sjuka röst hävdar i den inre dialogen. Drabbas vi av en svår sjukdom som för första gången i vårt vuxna liv gör oss svaga och beroende av andras hjälp kan det förstås sätta fart på självkritiska inre röster som menar att det vore bättre, ”värdigare”, att dö fort och kontrollerat. Men politiska beslut bör fattas av friska röster.

Läkarna i reportaget hävdar att de hjälper människor genom att utplåna deras lidande. Men utplånas verkligen lidandet för att ett liv släcks? Överförs det inte i stället på andra? I en scen värdig ett klassiskt drama får den sörjande sonen till ett möte med de berömda läkare som gav hans mor giftinjektionen. Deras kyliga bemötande gör honom så upprörd att han börjar skrika: ”You went along with the madness of my mother! You went along with her tunnel vision, her defeatism. You’ve just taken away the suffering of one person and transposed it to another!”

Kan vi förstå den personliga krisen som en relationskris – ett resultat av en onaturlig isolering, en brist på gemenskap och närhet? Kan vi förstå dödshjälpslobbyns strid för ”rätten till en värdig död” som ett uttryck för att denna isolering har normaliserats? Kan vi bemöta lidande och uppgivenhet med initiativ för att stärka och återupprätta ömsesidiga, respektfulla och nära relationer?

Kan vi ta emot varandras hjälp att uppmärksamma det förunderliga i varje ögonblicks spel mellan skuggor och ljus?

När vi inte kan enas om att vi tillhör Gud, kan vi enas om att vi tillhör varandra?

Månadens bok i #läsarpodden

david_thurfjell_w280

Förra veckan kom det första avsnittet av Läsarpodden, och responsen har varit  otrolig – väldigt roligt! Idén med podden är ju en bok och ett avsnitt i månaden – med en uppmuntran till de som vill att hänga på genom att också läsa den aktuella boken.

September månads bok i Läsarpodden är David Thurfjells intressanta bok Det gudlösa folket: De postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei). Det är en undersökning av samtida svenskars inställning till religion. Thurfjell har tidigare studerat grupper på marginalen, som romska pingstvänner, men nu siktar han in sig på vad som är mainstream i Sverige. Hur förhåller sig svenskar till religion, och varför? Varför gillar man buddhism, men tycker att kristendom är lite pinsamt?

Thurfjells bok är verkligen en sådan som hjälper en att förstå sin samtid. Läs den gärna med oss inför nästa avsnitt som kommer i början av oktober. Om du köper den här, på bokus, och använder koden ”gudlös” så får du dessutom Läsarpoddens rabatt.