I den nyutkomna romanen “De odödliga” (2015) beskriver Lars Jakobson en värld där en liten skara människor genom exponering för radioaktiv strålning förlänats (eller om det är dömts till) odödlighet. En av dem är den olycksalige Mark, en amerikansk arbetarklass-Everyman som skjuts ihjäl efter att ha förlorat sin älskade Mary Anne i en droghärva. Mark vaknar upp i ett underjordiskt militärsjukhus där han får förklarat för sig att han aldrig kommer dö. Sekler kommer och går, presidenter byts ut, en ny istid kryper över jorden, rymdskepp skickas till Mars, och alltsammans ska bevittnas av Marks och hans olycksbröder- och systrar. Eftersom de äger förmågan att regenerera, det vill säga läka sig själva, används de som försöksdjur och reservdelsmänniskor. Deras armar huggs av, deras njurar och hjärtan slits ut. Kroppen skapar nya och såren växer igen. Men samtidigt är de odödliga barnlösa: naturen har lagt in en slags kill switch som gör dem infertila. Deras skara kan aldrig bli oändlig, även om deras liv är det.
Jakobson låter oss följa Mark genom sekel efter otröstligt sekel. Jorden blir en alltmer dyster plats där matriarker tar patriarkernas plats och mänskligheten halkar ner på en särskilt bestialisk stenåldersnivå igen. Mark utsätts för brutala offeritualer och får tjäna som slav. Ibland har han sällskap av de andra odödliga som alla misshandlats på liknande sätt. Till slut flyr han med ett rymdskepp och söker sig mot ett svart hål ur vilka märkliga farkoster kallade ”Elefanter” strömmar. Där nere på hålets botten samexisterar nutid, dåtid och framtid. Tidsramarna som vi känner dem löses upp. Men universum fortsätter ändå ticka.
”De odödliga” utger sig inte för att vara en dystopi, eller något alls egentligen. Den bara är. Men det var länge sedan en roman fyllde mig med sådan… ja, vad är det? Skräck? Iskyla? Förundran? Lars Jakobson har målat upp ett universum till synes utan Gud, en plats som bara fortgår och fortgår. Kanske är det en effektiv bild av helvetet: Mark är oförmögen att dö men fullt förmögen att känna smärta, lidande och saknad. Även när resten av hans minnen vittrar sönder i tidsvindarna består saknaden efter Mary Anne; till slut är det kanske det enda som definierar Mark. Hans kropp har bytts ut så många gånger att hans händer bara i rent filosofisk mening kan sägas vara hans egna. Om ens det. Härur springer många frågor om vad ett jag är, vad en själ är. Förlagan är Jorge Luis Borges novell ”Den odödlige”, en novell som inleds med ett Baconcitat som refererar till Bibeln: ”Salomo säger: Det finns inget nytt under solen”. (”Den odödliges” romerske soldat Marcus Rufus blir Jakobsons Mark Rufus.) Borges tolkar detta om inget nytt under solen på värsta möjliga vis: han beskriver en fruktansvärd de odödligas stad som helt består av labyrinter och återvändsgränder.
Borges och Jakobsons odödlighet är en skuggbild eller inversion av Nya testamentets bild av den himmelska odödligheten, evigheten i Guds närvaro. På så vis blir de också illustrationer av helvetet, ett helvete som delvis är avsaknad av mening. Här råder inget annat än människan och hennes nycker, girighet och ofullkomliga fantasiliv. Kroppar är produkter och det enda mål och syfte som finns med existensen är ett ständigt fortsättande framåt, Dylans ”keep on keeping on” i bokstavlig mening. ”De odödliga” är antingen en mycket ateistisk eller mycket biblisk bok – det beror på läsaren. Det är hursomhelst en roman som borde läsas på teologihögskolor landet runt.
I oktober kommer teologen Sarah Coakley till Pilgrims höstmöte, men innan dess gör hon ett kort uppehåll i Stockholm för ett samtal med ärkebiskop Antje Jackelén. Både Coakley och Jackelén har arbetat med frågor som rör teologi och naturvetenskap, och särskilt evolutionsteori, och det blir också temat för deras samtal.
Det hela arrangeras av Newmaninstitutet och Teologiska högskolan Stockholm. Platsen är St Eugenia och tiden den 22 oktober klockan 19. Fritt inträde etc. Välkomna!
Ingen läsare kan väl ha undgått att det varit en bokmässa i Göteborg i helgen. Jag gjorde det sannerligen inte eftersom jag i hög grad blev inblandad i Svenska kyrkans satsning Se Människan med både scensamtal och litterär gudstjänst från en av mässans hallar.
Mässan har fått utstå en hel del kritik (”Kändismässan” har den till exempel gått under namnet som i flera tidningar den senaste tiden) liksom även ”Se Människan”-scenen. Båda får dom en släng av samma slev: Kändisfixeringen, det eviga säljandet och så alla dessa selfies.
Men bakom den glättiga ytan kan man skönja ett djupare stråk. Att få gå ner i mässans vimmel och hitta all denna poesi, all denna filosofi, (Deleuze och Guattaris storverk ”Tusen platåer” för första gången översatt till svenska!) alla dessa biblar och alla de som kämpar för det de tror på. Alla förlag som med små medel försöker – inte överleva, för det kan de knappast – men ändå anstränger sig för att få ut böcker som de brinner för. Det är verkligen värt att uppskattas. Och så alla samtal. Att få höra Hassan Blasim berätta om sin bok ”Irakisk Kristus” och hur han, som spenderade fyra år till fots från Irak till Finland talar om behovet av en arabisk litterär röst i västvärlden: ”Om ni vill lära er om IS, läs skönlitteratur. För där finns det beskrivet!”
Jag kan verkligen förstå kritiken mot bokmässan. Men att fastna i den är att stirra sig blind på selfies med mumintroll och signeringar av Leif GW Persson. Gå istället vidare och hitta de där guldkornen, det där som folk verkligen brinner för.
2013 utkom Catherine Pickstocks lilla skrift Repetition and Identity (Oxford, 2013). Ännu har boken inte lockat fram något större teologiskt gensvar, kanske därför att skriften inte är en följetång till After Writing (Blackwell, 1998), inte längre går under baneret «radikal ortodoxi», och för att den nu vilar merparten av sitt argument på det litterära och poetiskasnarare än det grandiost idéhistoriska och «kritiska». Kanske också för att den är ett teologiskt gensvar på en annan bok som många teologer inte läst, Gilles Deleuzes Différence et répétition (1968). Liksom Différence et répétition anses Pickstocks senaste bok vara «svår», ett adjektiv som det slängts med i recensionerna, och som tyvärr alltför ofta fått agera rökridå för mer djupgående läsningar av Pickstocks egentliga tes, och det idémässiga i hennes argument.
Låt oss börja med Deleuze, den osaliga anden i Repetition and Identity. Deleuze följer Sigmund Freud och skiljer mellan en upprepning som är till förfång för livet, och en upprepning som gynnar livet. Den förra är en identisk, monoton repetition—le tic, dödsdriften; den senare är en icke-identisk, varierande upprepning—kreativitet, lustprincipen. Med stöd av Henri Bergsons vitalism introducerar Deleuze utöver dessa två en tredje upprepning, en ontologisk upprepning som (paradoxalt) «grundar» verkligheten genom att agera som dess esoteriska Ungrund; som den pulserande, vitala, mörka energi vilken, bortom alla dualiteter (gott—ont, Eros—Thanatos), utgör det radikala livet, den rena immanensen—ren, rå glädje och liv; ren intensitet. Denna upprepning återtar ständigt, men det den återtar är ren åtskillnad, differens, utan att låta skillnaden komma under likhetens herravälde.
Deleuze vidhåller att denna ontologiska repetition ligger bortom teologins platoniska begreppsvärld. Teologin (i figuren Kristus, som «rekapitulerar» hela skapelsen genom sin inkarnation) kan relatera enbart till begrepp om repetition, men inte till repetitionen (alltså skillnaden) som sådan. Pickstock accepterar merparten av Deleuzes kritik av upprepningsbegreppet, men vill visa att dess postmoderna nyläsning dramatiserar en falsk mysticism, en egentlig intighet (död, om än «vitalistisk»). Det som bejakas av Deleuze är ett slags monumental fatalism, och inte alls den positiva, extatiska kreativitet som dess författare skönjer bortom ogrundens horisont.Jämför Gillian Roses för Pickstock tongivande kritik av Deleuzes bergsonistiska ontologi: «den Gud som svingar[åtskillnadens] svärd … är obestämbar, är kvantitativ och inte kvalitativ intensitet. Hans enda utmärkande drag är Hans Vilja, som styckar upp denna intensitet olika var gång, godtyckligt och oförutsägbart. Kallet att bejaka en sådan skillnad avslöjar den passivitet som ligger till grund för den “aktiva” nihilismens kall: ty detta bejakande är en kapitulation till den högsta viljan» (Dialectic of Nihilism, 107-108).
För Pickstock återfinns den sanna, kreativa och livsbejakande repetitionen förvisso inte i en lättvindigt triumfatorisk «identitet», men inte heller i en rörelse som flyr undan identiteten in i ett deleuzianskt neutrum (det problematiska univocitetsbegreppet). Den rörelse Pickstock bejakar är analogisk, den utspelar sig i ett mellanrum (jämför åter Gillan Roses middle), ett intervall där identitet inte innebär likhet eller mimik, utan ett aktivt, ständigt «deltagande» (participation) i livets källa. Till skillnad från Deleuzes ogrund är denna källa inte nyckfull och monstruöst esoterisk, utan uppenbarad och eskatologiskt esoterisk.Vi har sett den i Kristus, i treenighetens perikores, i det liv som gläder sig i och lider med världen. Där Deleuzes ontologiska repetition utmärker sig genom sin nietzscheanska likställdhet inför sin «skapelse» vågar Pickstocks kristologiska repetition relatera till sin skapelse, underkasta sig den, älska den. Däri den subtila skillnaden mellan dessa i grunden annars snarlika argument.
Repetition and Identity följer Søren Kierkegaard snarare än Freud då den i sina slutkapitel utvecklar ett kristologiskt upprepningsbegrepp—och, i likhet med Kierkegaard, förlitar sig Pickstock ytterst på kyrkofädernas läsning av Kristus som skapelsens «rekapitulering» eller «återtagning». Till skillnad från After Writing, som i grunden är en apologia för kristen platonism, är Repetition and Identity en apologia för platonisk Kristendom. Kristus både uppfyller och förvandlar den grekiska kosmologin. Redan naturfilosoferna förstod att världen «återuppstår», att den, likt ett big bang, återgår till urstoffet. Men genom Kristus exploderas denna rent fysiologiska tro på apokatastasis (vilken f. ö. ligger mycket nära Deleuzes vitalistiska bergsonism). Återuppståndelsen är nu inskriven i en person, och eftersom denna person inte är neutralt phusis utan «livet» självt, innebär denna återuppståndelse ett infriande av det radikalt nya, oväntade, skillnaden i sig, i skapelsens tingliga (och, om man så vill, «identiska») hjärta (det som Pickstock, något lekfullt, kallar upprepningens «reologi»).Det vi «väntar» på är inte längre, på fatalistiskt vis, the big crunch. Vi väntar inte längre, vi deltar i det nyas framfödande.
Repetition för Pickstock är sålunda en matrix, en livmoder som ger liv och genom vilken livet slingrar sig—denna organiska rörelse består, till skillnad från Deleuzes flyende «linjer»,av serpentiner, spiraler, snäckor, vågor. Serpentinen närmarsig Deleuzes fascination för barockens snirklar och «veck» (les plis), men där Deleuze intresserar sig för vecket som ett uttryck för det rent manneristiska, värjer sig Pickstock mot det potentiellt sterila (och «neutrala») hos mannerismen, och vill istället återvända oss till vecket som (kvinnlig) matrix och omfalos, till det liv som inte utan självvåld kan abstraheras från sin egen utveckling (spiralen, s-kurvan).
Titelblad från Hogarths The Analysis of Beauty, visande skönhetens s-formade linje som återfinns i Repetition and Identity.
Repetition and Identity väljer att visa snarare än att bevisa denna upprepningens kristologiska ontologi. Visionen avslöjas redan innan förordet—den avslöjas i den suggestiva dikt, «The snowdrop sequence», med vilken texten inleds. Här återges kristi «upprepning» genom en tolkning av frälsningshistorien där det gudomliga ikläder sig växtlig skrud och träder ned i snödroppens spirande blad; träder in i livet genom födelsetraktens eskatologiska «trångrum» (narrow space). Som Gerard Loughlin anmärker är det med denna dikt—och inte med kapitlens slingrande utläggningar—som Repetition and Identity blir till «en gåva och ett tecken på den gåva med vilken den slutar: Guds självutgjutelsei Guds skapelse och i dess tecknande, Guds icke-identiska upprepning i tingen och av tingen i världen och av våra ord» (Reviews in Theology and Religion 22/3: 265):
«Snödroppsskvensen»
I den första månaden, då räfflad snårtrakt
möter det välvda ljuset,
kom han, helt utan gömställe.
Han byggde ett hus av is,
likt glödgat glas, utblottat;
hur han rengjorde sina flaskor!
Och ställde sina diminutiva alambiker
på led, medan den lysande
diagonalen hölls tom. Därefter
framträdde hans meddelanden, liksom okodade, i rena
stavelser i vitt och grönt.
Deras trådar och baljor,
erinringstecken på den blanka
uppriktighetens udde,
skänkte varken synbart djup eller
annan plats bakom vilken ögat kunde
ledas. De kom enbart för sig själva,
inte någon annan, så tycktes det,
framträngda av en orimlig tur
genom tundran.
Vem kan väl säga
vad som skedde i den
andra månadens
trångrum?
Pärlade sig hans teater av små tecken
(nu försvunnen) mot himlabågen deras framhävda
betydelse? Blev deras hemlighet
tydligare mot bakgrunden av en bitter
vind som besvor sitt herravälde,
och, alltjämt den sökte kuva, fann sanningens
kronbräm nicka och vinka, svävande,
som om den i sin skörhet kunde håna genom
en knappt förnimbar blomaxel?
Vinterns egen trädgård av bokstäver, liksom hans
schattering av landskap och hölster,
sluttar inför vårdagjämningen
sin brytbara betydelse:
hur trädgårdsmästaren läser och läser om!
Hur utsprången strimlar kring henne
i cirklar! Svagt
veck av grönt, profet av
renklo, vars gömda vecks
kammare en värld
förtiger, stavar tyst mig
själv. I deras vårdslösa justering,
vems nogräknade släktskap av beståndsdelar är det som
lånas? Och vem har samlat in dessa
grafem, dessa pappersaktiga högblad, till att vidga och
sträva till tecken, vitgröna klockformade valv som
sträcker sig ut i kodens rymd?
Ja, vem? frågar den tredje månaden.
Och böjer på huvudet inför sitt eget spännvidds
ider, förseglar sin pakt med tidens hörn:
så att det hon verkar
försaka i förväg kunde formas under
gårdagens anhållande, och morgondagens
sorgesamlingar, av vilka dessa skyddade
stjälkar, dessa intigheter, i sig själva är
en del.
Tecknen förhäver sig,
plymresta till hålkälshimlarna
ovan; livsträliga bladtrådar
förverkar gullvivan med ett enda dygn,
drar sig tillbaka; men är inte deras pollenblåsta
löften beströdda över varje
ellips? En sådan förbisedd lövsprickning, gömd
också här från ögnande blickar!
I sidosprång, runt och
runt, bebådar och skyndar voltsteg
mot dagens halvrundlar,
stiger upp och trycker in, samlar och
dividerar, lovar marginalens
tro! Hur de vänder och vrider sig
omkring! Linjerat och krökt
faksimil, förtjusningens
predikament. Dröj kvar i detta mellanrum,
utplattad, dagslångt ympande
av typer och spår; ett sådant ljuvligt
försvinnande, om det inte vore för att, i hennes dunkla
I boken Klingsor berättar Torgny Lindgren på sitt oefterhärmliga sätt om bokens namne, en konstnär från Västerbotten. Det är en makalös berättelse om skapande och om människans förhållande till tingen. Klingsor har haft, vad som kan beskrivas som, en uppenbarelse. Han har funnit ett dricksglas i skogen som under många år har stått på en snedsågad stubbe. Klingsor upptäcker att glaset har ändrat form och anpassat sig till stubbens lutning.
Ute i skogen hade det stått upprätt, nu i kammaren där allt var inrättat med hjälp av lod och vattenpass lutade det så kraftigt att det tycktes vara på väg att falla. Och det var nu, så att säga knall och fall eller som en blixt från klar himmel som IAKTTAGELSEN hade kommit till honom: Glaset hade upplevt stubbens snedhet som sin egen, det hade känt snedheten som en egenskap hos det egna jaget och tagit beslutet att räta upp sig. […] Han hade så till sägandes satt sig in i glasets belägenhet, som ju i själva verket var alla substansers och urämnens belägenhet, han hade blickat djupt in i sig själv och sett att materia innerst inne var levande, att människans brådstörtat framrusande tillvaro i grunden inte ett skvatt skiljde sig från alla de andra föremålens långsamma och eftertänksamma liv. Det var detta han ville lära sig att framställa i bilder. Det finns ingenting, skrev han, som åtskiljer livet och döden.
Lindgrens smått absurda berättelse väcker igenkänning. Viljan att gestalta något som, så att säga, pekar bortom sig självt. Gestalta aningar om en djup och radikal enhet i och genom det till synes splittrade.
Så får Klingsor arrangera en utställning i sin egen hembygd. Då träffar han kyrkoherden.
När en stor bygdens son återvänder till torvan som fött honom, sade kyrkoherden, då infinner sig alltid en känsla av högtid, stolthet och självbekräftelse.
Det vet jag ingenting om, sade Klingsor.
Ditt måleri, fortsatte prästen, är inte alldeles främmande för det sakrala.
Det kan nog vara sant, sade Klingsor.
Det tycks mig att konfirmationsundervisningen har burit frukt.
Och Klingsor sade: Det har aldrig fallit mig in.
Det utgår en väldig kraft ur nattvardens heliga föremål, sade kyrkoherden. Alla döda ting blir som smittade av de vigda kärlens helighet.
Men inte heller det hade Klingsor någonsin tänkt på.
Det är det som är svårigheten, sade han anspråkslöst. Att förena det stoffliga med det eviga.
Och försona, sade prästen.
Ett möte mellan en konstnär och en förkunnare. Ett möte mellan konst och teologi. Ett möte mellan två människor och deras vilja att gestalta världen och tillvaron i relation till de uppenbarelser som präglar deras liv.
