Vår samtids politisk-teologiska kraft

York-Minster-N-Yorks-Towers

I söndags flög jag hem från Liverpool och en konferens med titeln Political Theology: The Liberation of the Postsecular? Arrangörer var Association for Continental Philosophy of Religion.

Av en händelse mötte jag Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på flyget hem. Vi var båda fulla av intryck och av hopp om kyrkornas och teologins framtid. Hon hade varit i York där hon som första kvinnliga ärkebiskop fått tala till det anglikanska kyrkomötet och sedan gå i procession med ärkebiskopen av York och ärkebiskopen av Canterbury i York Minster. Hon visade mig en bild av de tre skrudade ärkebiskoparna sida vid sida på sin mobil: ”Ja, vi ser ju fåniga ut i mössorna, men det var en stor händelse, kyrkligt och politiskt.”

Det finns förstås hur mycket som helst att berätta från en konferens, och jag känner också att jag vill berätta, åtminstone något. Jag vill berätta om all den kraft och kreativitet som finns i teologin i vår tid. ”Det har aldrig varit så viktigt med forskning i humaniora som det är idag”, sade någon. ”Våra röster behövs akut i en värld där extremism sprids i samma snabba takt som jorden eroderar och klyftorna mellan fattiga och rika växer.”

Catherine Keller visionerade snarast profetiskt med en underbar blandning av desperation och hopp utifrån rubriken ”A Political Theology of the Earth”. Under resten av konferensen visade hon på ett imponerande sätt (och tror jag djupt ärligt) att hon menar allvar med sitt tal om entanglement, d.v.s. att all materia hänger samman och så även vi som kroppsliga såväl som tänkande och skapande varelser. Ingen lämnades utan omsorg, om det så handlade om att ge alla samma chans att smaka hennes jordnötter på puben, att få sittplatser, talartid, utrymme för sina perspektiv eller få den lyhörda uppmärksamhet vi alla har rätt till.

Daniel Barber kritiserade på samma gång delar av teologin som kapitalismen genom sin filosofiska appell mot conversion, vilket för honom fick stå för själva den logik som hyllar utveckling, framsteg och därmed andlig såväl som kapitalistisk tillväxt. Liksom Kellers hade hans presentation profetiska kvaliteter om än av ett lite annat slag, och möjligen ville även han understryka sitt budskap om att avstå ambition och framsteg genom att förefalla dagen-efter-sliten konferensen igenom…

Saba Mahmood visade med konkreta politiska exempel från vår tid hur västerlandets sekulära ideologiska argumentation ibland fungerar som en spegelbild av islamismens Egypten. Och oj, oj vilken cool kvinna och talare, min nya idol! Ingen skugga bör falla över de andra, men dem kände jag bättre till sen tidigare.

Katherine Sarah Moody talade om bl.a. Peter Rollins och presenterade också en bild av Paulus långt bortom den potente missionären eller den marxistiske profet han kommit att bli i samtida politisk teori. Istället visade hon en Paulus som förlorat sin identifikation med romarrikets makt samtidigt som hans nya identitet ständigt ifrågasätts. En hemlös, sårbar och märkt Paulus som genom sin svaghet visar på ett annat sätt att vara troende, politisk medmänniska i världen.

Hela konferensen inleddes med en humoristisk självreflektion av en Spinoza-fantast från Liverpool Hope University. Han beskrev hur hans barn en dag inte ville följa med honom till kyrkan sedan de insett att han inte tror på allt som står i trosbekännelsen. De vägrade helt enkelt lämna bilen på kyrkans parkering, de ville inte vara en del av hans hyckleri: ”So what DO you believe, dad??”, frågade de ilsket.

Han gick hem och skrev en bekännelse:

Spinoza stor

Tonårssönernas entusiastiska reaktion blev: ”Yeah, yeah, dad, whatever…”

Så med denna rapport vill jag önska god semester. Vi verkar kunna koppla av i lugn förvissning om att världen alltjämt är stadd i välsignad förvandling, i alla hörn av kristenheten.

 

 

 

 

Under änglars inflytande

Under den dryga vecka som den skånska sanden faktiskt värmde under fotsulorna fick salig John Henry Newmans Apologia följa med i vår strandväska. Det var strax innan jag blev pappa, så därför får jag post partum läsa klart kardinalens redogörelse hemma i soffan, fast nu vädret än en gång bjuder er andra ut i värmen (även alla olyckliga icke-skåningar!).

I barndomen läste jag många omvändelseberättelser, men ingen var riktigt som den här. En mer grannlaga intellektuell konvertitstory har väl världen knappast skådat. Nu är förståndets väg bekant nog inte den vanligaste till omvändelsen, och den vägen är smalare än den smala. Augustinus Bekännelser beskriver till exempel en intellektuell resa, men lodar andra djup och bränner till på andra punkter än hos Newman. Men Newman leddes osynligt i sitt sökande efter sanningen från den plats han blivit stadd på, nämligen 1800-talets akademiska gräddhylla i Oxford.

Några vidare reflektioner över Newmans väg till Sanningen dröjer från mitt håll. Här har mitt intresse fästs vid knappa två sidor i bokens andra kapitel. Där för Newman fram vad som kanske kan kallas fröet till en fornkyrklig politisk teologi (eller snarare angelologi), som också på sätt och vis tangerar Läsarnas diskussioner om materialismen och dess alternativ:

Mina idéer om änglarna hade sitt upphov, antar jag, i den alexandrinska skolan och den tidiga kyrkan. Jag ansåg att de inte bara var tjänare åt Skaparen i de judiska och kristna frälsningsskedena så som Skriften avtecknar dem, utan också som hans tjänare i att fullborda den synliga världens gång. Jag betraktar änglarna som rörelsens, ljusets och livets egentliga orsaker, och som det fysiska universums elementära principer. De låter oss ana, genom våra sinnens iakttagelser av deras verkningar, lagar om orsak och verkan och det vi kallar naturlagarna. Denna lära utvecklade jag i min predikan för Mickelsmäss 1831, där jag säger följande om änglarna: ’Vartenda andetag, varenda stråle av ljus, varenda vacker scen är så att säga skörten av klädnaderna, dräkternas vattring, till dem vars ansikten skådar Gud.’ Jag frågar mig även vad tankarna hos en människa vore, som ’när hon betraktar en blomma, en ört, en småsten eller en ljusstråle, ting hon behandlar som någonting underlägset henne i existensens hierarki, plötsligt uppdagade att hon befann sig i någon mäktig varelses närvaro; någon som varit fördold bakom de synliga ting hon nyss betraktat; någon som genom att skymma sin visa hand var den som gav tingen deras skönhet, nåd och fulländning, såsom Guds redskap för just detta syfte; någon vars själva klädedräkt och prydnad dessa ting var, som hon varit så ivrig att undersöka?’ Därför: ’må vi med tacksamma och odelade hjärtan tillsammans med de Tre Heliga Männen säga: ”Prisa Herren, alla hans verk, lovsjung och upphöj honom i evighet…”’

Utöver detta tänkte jag också att det vid sidan av hopen av onda andar fanns ett mellansläkte, δαιμὁνια [daimónia], som varken var i himlen eller helvetet; de var delvis fallna varelser, nyckfulla och egensinniga; ädla eller sluga, välvilliga eller ondsinta, vad det begav sig. Dessa varelser alstrade ett slags inspiration eller intelligens åt människornas släkten, nationer och samhällsklasser. Från dem följde staters och sammanslutningars handlingar, som så ofta skiljer sig från enskilda individers handlingar. Från dem härrörde staters och regeringars liksom religiösa gemenskapers och samfunds egenart och ingivelser. Jag tänkte mig att dessa hoper levde genom vissa osynliga Makter. Att jag föredrog personliga framför abstrakta förklaringar ledde mig otvunget till en sådan uppfattning. Jag ansågmig finna medhåll i Daniels bok, där Perserrikets änglafurste omnämns; och jag tänkte mig att det var sådana mellanvarelser som Apokalypsen syftade på i talet om de sju kyrkornas änglar.

År 1837 utvecklade jag min lära vidare. I ett brev påpekade jag för en nära och kär vän, Samuel Francis Wood: ’Jag har en idé. Den mässa som fäderna firade (Justinus, Athenagoras, Irenaeus, Clemens, Tertullianus, Origenes, Lactantius, Sulpicius, Ambrosius och Gregorius av Nazianz) betonar att änglarna, trots att Satan fallit från skapelsens begynnelse, föll innan syndafloden och förälskade sig i människornas döttrar. Detta har nyligen slagit mig som en slående lösning till en föreställning som jag inte kan skaka av mig. På Daniel verkar det nämligen som om varje nation hade sin skyddsängel, och jag kan inte annat än tänka att det finns varelser med ett stort mått av gott i sig – om de än har stora ofullkomligheter – som är livsprinciperna för vissa institutioner, … ta England som exempel, med sina starka dygder, och sin ändock svaga katolicism.

Bön som konst: Ett resetips för den konstinstresserade bedjaren

Prayer, Malmö 2015. James Webb

Har du någon gång gått på ett museum och sett bedjande madonnor, målade i olja? Antagligen. Jag tycker själv om sådan konst, framför allt medeltida och renässans-konstverken. Men det är klart, ibland blir det lite för mycket… Bön däremot är sällan skådat i modern samtidskonst. Det är som om bön inte hör hemma i samtidskonsten, troligen på grund av sekulariseringsideologi hos modernisterna, men häromsistens blev jag paff och förundrad. Det existerar modern konst om bön, och dessutom i form av en konstinstallation. Den finns på Wanås i nordöstra skåne, heter Prayer och är gjord av den sydafrikanske konstnären James Webb. En hel stor vit sal med en stor röd matta på golvet och många högtalare där bedjande människor hörs sjunga, mumla och ropa. Installationen skapades för Wanås sommarutställning 2015 och spelades in i Malmö 29 april 2015, i en mängd olika kyrkor och religiösa samfund. Lyssnar man på sorlet en bit ifrån hörs ibland böneutrop i en moské, eller budhistiska mantran, men även psalmen Härlig är jorden. Lyssnar man istället på varje enskild högtalare hör man bara bönen från den specifika plats som inspelningen gjordes. Intet uns av exotisering finns med i verket, utan det är nära och deltagande. Detta är postsekulär konst, och jag ser en ljusning för religiös konst bortom nedkissade kors och skrikande predikanter i predikstolar. Det multireligiösa perspektivet förstärker människan som bedjande varelse, och för den som vill gå nära högtalarna måste skorna tas av – för marken som beträds är helig mark. Som avslut på detta resetips, kan följande psaltarpsalm (39:12-14) passa:

Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop,
tig inte när jag gråter!
Ty en tid är jag gäst hos dig,
en främling som alla mina fäder.
Vänd bort din blick, så kan jag glädjas
innan jag går bort och inte mer finns till.
  • För den som vill besöka Wanås slott med dess vackra konstträdgård, ligger det i samhället Knislinge utanför Kristianstad (se Google Maps). Utställningen är finns 17 maj – 1 november, 2015.
  • För den som vill läsa mer om konsverket Prayer, Malmö 2015, kan läsa på konstnärens egna webbplats.
  • Vill du däremot höra clip från bönerna, finns en länk på konstnärens Tumblr-sida (av rättighetsskäl vågar jag inte lägga ut egna bilder och ljud från utställningen).

 

Överväg möjligheten att Gud är kärlek

En av få teologiska bloggar jag läser är Father Aidan Kimels blogg Eclectic Orthodoxy. Kimel började sin bana som anglikan för att senare konvertera till romersk-katolska kyrkan och nu är han ortodox präst.

Kimel är oerhört beläst, men har en väldigt ödmjuk och opretentiös ton i sina blogginlägg. Numera ägnar han sig inte åt att vara församlingspräst utan åt att vårda sin fru, som är sjuk:

My wife has been afflicted with a painful medical condition for over six years. She is my ministry.

När jag läste i veckan på hans blogg skulle jag säga att jag fick ett intryck av en helgonlik karaktär (vilket inte betyder att han är perfekt, det är helgon inte).

Vidare säger Kimel att han gick igenom en troskris:


Perhaps one day I will share my journey at a deeper, more personal level. It is a journey filled with blunders, sins, wounds, regrets, tragedy, profound suffering, and spiritual darkness.

I cannot say that I have gained any special wisdom. I certainly have not acquired greater knowledge. I used to read theology ravenously. I had even reached a point where I thought I was fairly fluent in the language of faith. For a few years I wrote a now defunct blog, Pontifications. Through the culpable negligence of those who hosted it, the original Pontifications has been lost; but some of the constructive pieces that I wrote for it have been archived at a resurrected Pontifications.


But God has broken me. The Pontificator is dead. Much of what I thought I once knew has been, quite literally, stripped from me. Five years ago I became incapable of reading theology of any sort. When I tried to read a theological article or book, the words did not make sense. I almost lost my faith. Six months ago this began to change. Suddenly I had a desire to read theology again. It was as if a cloud slowly lifted from my mind and I could finally make sense, at least a bit, of the theological reflections and arguments of others. My brain has not returned to its previous level of functioning, but I am finally enjoying theology again.

Det finns mycket som är vackert i Kimels berättelse. Hur han kände en helhet i tron och hade läst en hel del och så att säga kände sig ”fairly fluent in the language of faith” och hur detta tas ifrån honom, men sen efter fem år, för ett halvår sen, börjar något komma tillbaka.

2012 hände en annan tragedi: hans son tar livet av sig! Och Kimel förrättar begravningen. Och predikar. Det måste vara det värsta som någonsin kan drabba en förälder.

Kimels predikan är en uppgörelse – kärleksfull och i största respekt – med den nihilistiska världsbilden som han son omfattade. Den är värd att läsa. Och be en bön för Kimel. Ett citat ur Kimels predikan:

Consider the possibility that there really is a divine Creator, a transcendent deity of infinite love who has brought the world into being from out of nothing. (…) Consider the possibility that this God has actually entered into his creation, taking upon himself the limitations of humanity, including even suffering and death, precisely to restore us to himself and incorporate us into his divine life. (…) God is Love, for he is eternally the Father, Son, and Holy Spirit. The world springs from love and will be consummated in love. In the words of St Isaac the Syrian:

In love did God bring the world into existence; in love does he guide it during its temporal existence; in love is he going to bring it to that wondrous transformed state, and in love will the world be swallowed up in the great mystery of him who has performed all these things.

It may all sound too good to be true. It may all sound like an old wives’ tale. But it meets Aaron’s objections head on. Life is not nothingness. Life is not absurd. God is good and wills only our good. God is love and his love will triumph. There is thus genuine hope for liberation, healing, transformation, rebirth, both in this world and in the coming kingdom.

Den tro som kan bära genom sådana här livserfarenheter är en nåd att stilla bedja om. Så långt från tro som smarta teorier, tro som koketteri, som gruppidentitetsmarkörer. En tro som tål mötet med döden, till och med ens egen sons död.

Samtidigt visar det att det i slutändan inte är vår tro som är huvudsaken, utan det som vår tro pekar mot och som gestaltas i allt som är sant, gott och skönt. Den Gud som är kärlek. Den som inte känner igen Gud i det sanna, det goda och det sköna har bytt ut Gud mot en avgud.

Att med jämna mellanrum bli av med sin tro för att bli drabbad av den igen, bortom ord som blivit klichéer – kanske är det lite av samma erfarenhet fast av ett mycket mindre existentiellt slag man kan få när man läser en dikt man läst eller hört så många gånger att man inte längre är förmögen att ta den till sig, i översättning.

Skapade för att springa

I bokhyllan i sommarstugan vid den skånska sydkusten står de obligatoriska sommardeckarna. Mankells böcker om Wallander (förstås, Ystad är bara en kvart bort från stugan), Nesser, Edwardsson, Kepler och några till. En Ranelid sticker ut. Men ingen av böckerna fångar mig riktigt. Den enda i hyllan som lockar något är ”Born To Run”, Christopher McDougalls bästsäljare från 2009 om ett ultralöpande bortglömt mexikanskt bergsfolk och människans ”förinställda förmåga” att springa långt. Boken är förstås en riktigt välskriven Hollywood-skröna (ryktas i nuläget vara på gång som film med Matthew McConaughey) fylld av udda karaktärer och dråpliga historier. Men boken berättar också om människan, om kroppen och om psyket:

When things look worst, we run the most. Three times America has seen distance-running skyrocket, and it’s always in the midst of a national crisis. The first boom came during the Great Depression, when more than two hundred runners set the trend by racing forty miles a day across the country in Great American Footrace. Running went dormant, only to catch fire again in the early ’70s, when we were struggling to recover from Vietnam, Cold War, race riots, a criminal president, and the murders of three beloved leaders. And the third distance boom? One year after the September 11 attacks, trail-running suddenly became the fastest growing outdoor sport in the country. Maybe it was a coincidence. Or maybe there’s a trigger in the human psyche, a coded response that activates our first and greatest survival skill when we sense the raptors approaching. In terms of stress relief and sensual pleasure, running is what you have in life before you have sex. The equipments and desire come factory installed; all you have to do is let’er rip and hang on for the ride.

Om vi nu är skapta att springa, som boken driver som tes, så är det väl också Guds vilja att vi faktiskt använder den förmågan. Så se din nästa löprunda som en gudstjänst, en skapelsebejakande handling!