I dag diskuterar naturvetare, filosofer och teologer medvetandet ånyo. Utmaningen tycks vara att finna en mening i en sista rest av idén om att människan har en själ. Behövs själen, denna icke-empiriska, immateriella storhet? Går själen att skilja från eller reducera självet, jaget eller medvetandet? Vad är medvetandets koppling till kroppen? Finns själen i hjärnan? Går själen att förklara (bort) i termer av modern neurologi? Eller ungefär som LaPlace syn på Gud, har vi verkligen behov av själen som en hypotes för att förklara något annat?

Frågorna är många och svaren tycks få. Det verkar emellertid som att åtminstone en del av problemen och lösningarna i denna debatt drivs av en, i min mening, överdriven skeptisk hållning som går tillbaka till (för vår kultursfär) Rene Descartes (1596-1650) filosofi. Descartes var övertygad kristen och ville egentligen försvara själens existens från den ännu mer radikala filosofin som florerade under 1600-talet. I sin iver gick han dock längre än vad flera av hans samtida filosofitraditioner hade gjort.

Descartes tänkte sig att kroppen och själen var två separata storheter, två självständigt fungerande substanser. Själen definierade han som res cogitans, ett tänkande ting, och kroppen som ett utsträckt ting, res extensa. Kroppen och alla andra materiella ting skall förstås mekanistiskt. På så sätt behöver en mänsklig kropp (i strikt mening) inte en själ för att vara en mänsklig kropp. Istället identifierade Descartes själen som den egentliga människan eller personen. Men då uppstår problemet hur dessa två substanser, kroppen och själen, interagerar och formar någon slags helhet helhet.

Ur Descartes kappa kommer en hel hord av förvirringar som ännu jagar oss. En av de mest prekära är att med Descartes filosofiska antropologi i ryggen anser vissa tänkare under 1600-talet och framåt att endast besjälade varelser kan uppleva känslor så som smärta. Det har att göra med att Descartes tänkte sig att tankar precis som känslorna är en del av det ”inre” livet, det som bara ”jag” kan nå genom ”introspektion”. Djur och barn har inte en själ och kan därför kort och gott inte uppleva smärta. Grymheter mot djur, natur och barn inte minst är något försöker vi komma till rätta med än i dag. Descartes filosofi är inte grunden till alla dess problem men den ger en fasansfull filosofisk grund för dem.

(Ett besläktat problem dyker upp hos Wittengesteins argument emot möjligheten med ett privatspråk. Att tala om smärta, menar han, är orimligt om det är enbart en inre privat upplevelse. Det förblir för mig oklart om Wittgenstein lyckades komma bortom Descartes dualism men hans uppmärksammande av problemet är värt att notera.)

Finns det alternativa sätt att se på saken? Låt mig här ta ett av de mer berömda Cartesianska problemen som exempel. Hur förhåller sig kroppen till själen och vice versa? Om än något förenklat kan man alltså säga att Descartes tänkte sig själen som det mänskliga i människan. Kroppen var ett slags tillfälligt bihang vars funktion blir aningen tvetydig. Descartes syn på alla materiella ting var mekanistisk i meningen att de fungerar enligt sina egna, inneboende lagar. (Det fanns inte, som t.ex. i Aristoteles syn på materiella ting, ett behov av någon form som kunde ge det materiella tinget dess funktion och struktur.) Eftersom materiella ting, så som den mänskliga kroppen, är slutna mekaniska system uppstår ett specifikt problem med människan. Människan är en besjälad varelse och följer inte helt de deterministiska lagarna som andra materiella ting gör – så hur eller, rättare sagt, var kan då kroppen och själen mötas? Den kroppsliga ”maskinen” måste ha ett säte eller ingång för själen som kan ställa sig över lagarna. (Bilder från The Matrix kanske skymtar förbi nu.) Descartes intresse för anatomi ledde till slutsatsen att det var tallkottkörteln som blev sätet eller ingången för själen i kroppen. Även om den slutsatsen har förkastats av moderna naturvetare, teologer och filosofer, kvarstår ändå frågan om själens eller medvetandets förhållande till hjärnan. Nygamla frågor återuppstår: Interagerar de eller är de två parallella universum? Uppkommer det ena ur det andra? Frågorna är många men svaren är få.

Men kropp-själs- och det senare hjärna-medvetandeproblemen inte alltid haft de gynnsamma förutsättningar att gro och spira som de fått i den post-Cartesianska filosofin.

Augustinus skrev i De Trinitate VI:6, 8 med avseende på själens närvaro i kroppen ”in toto est tota, et in qualibet eius parte tota est.”, d.v.s. att själen är “helt och hållen i hela [kroppen] och helt och hållen i varje del [av kroppen]. Trots att Augustinus var “förmodern” och inte visste vad vi vet om naturens mysterier hade han en insikt som vi har förlorat i och med Descartes. Insikten är denna: kroppen är inte i sig tillräcklig, en självgående mekanisk (eller atomistisk) storhet. Den mänskliga kroppen blir mänsklig kropp när den är besjälad. Själen i sin helhet, och inte bara en del – för själen, enligt denna förmoderna tradition är odelbar och enkel (precis som Gud) – är den livsprincip som gör hela människans kropp mänsklig, inte bara hjärnan. Själen är inte människan, lika lite som kroppen är det. Det är när dessa två formar en unik helhet som vi kan tala om en människa.

Givetvis uppstår nya problem med denna människobild. Men frågan är inte om vi skall ha problem utan vilka problem vi bör ha. Istället för att tala om dessa problem, låt mig avsluta med att kort antyda ett par teologiska konvergenser.

Resonemanget som jag i fört ovan påminner mig om hur Thomas av Aquinokännaren Norman Kretzman beskrev människan som en ”metafysisk hybrid”. En sådan hybridstatus inspirerade de förmoderna teologerna till att läsa den hedniska antropologin i ljuset av den den bibliska människobilden. ”Då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Och det var förmodligen i en ”för-filosofisk” mening något av denna för oss post-Cartesianer så åtråvärda förundran över makro- och mikrokosmos som drabbar Psalmisten:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.