They all go into the dark

O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statesmen and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark …
(T.S. Eliot, ur The Waste Land)

Kristendomen är en glädjens och hoppets religion. Grekiskans εὐαγγέλιον betyder just ‘de goda nyheterna’, och de är sannerligen goda: Kristus är uppstånden, den fallna skapelsen återlöst, vägen till himlen öppen. I kyrkan firar vi detta mirakel med jubel och lovsång.
Och ändå finns melankolin där. Fråga poeterna. Fråga Bibelns författare. Fråga Job, David, Salomo. Eller för den delen Jesus Kristus själv, “en smärtornas man och förtrogen med lidande” (Jes. 53:3). Som kristna befinner vi oss i en märklig situation: vi har ena foten i kungariket och andra i en ful och fallen värld där, som en ung John Keats skrev, “youth grows pale, and spectre-thin, and dies”. Han dog snart därefter, Keats, i tuberkulos, tjugofem år gammal. Så länge vi lever här lever vi med syndens konsekvenser.

T.S. Eliots The Waste Land skrevs under en period då syndafallet kändes särskilt akut, efter första världskriget. Eliot promenerade genom mellankrigstidens London och betraktade de svärmade folkmassorna, de som hade överlevt kriget men ändå måste dö:

A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.

Detta är en anspelning på – och nästan ett direkt citat ur – tredje sången i Dantes gudomliga komedi, där Dante och Vergilius nått helvetets portar och möter de nyligen döda, de som levt utan att välja vare sig ont eller gott och därför inte har en plats i varken himlen eller helvetet. De är många, och i Dantes inferno irrar de runt tillsammans med de Guds änglar som inte heller ville välja sida när Satan gjorde uppror. Dante förskräcks över de till synes oräkneliga döda.

Det är lätt att avfärda sin kristna melankoli som något onödigt eller syndigt, lätt att säga att döden är övervunnen; den är inte längre något problem. Bibeln lär oss ju trots allt att inte göra oss några bekymmer (Fil. 4:6-7), särskilt inte inför morgondagen, för ”Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt. 6:34). Men jag menar att det finns en betydlig skillnad mellan att oroa sig för sin egen jordiska välgång, för arbete, pengar, livskamrater, skola, planer, och att sörja det faktum att världen ser ut som den gör. När vi lyfter blicken från våra egna omständigheter ser vi en jord där terrorister mördar turister på en sandstrand i Tunisien, där barn svälter ihjäl, där kvinnor våldtas och misshandlas. Inte bara det, vi ser en jord där våra välmående grannar, vänner och kollegor är så upptagna med sitt vardagsliv att de väljer bort Gud. Somliga gör ett aktivt val, andra hinner liksom inte tänka på det. Orkar inte läsa Bibeln. Tycker att de har det bra ändå. Eller följer en falsk religion som vi i all välmening inte vill ifrågasätta.
När jag läser Eliots rader om de miljontals människor som uppslukas av mörkret manar det mig att tänka på det ansvar vi som kristna bär: ansvaret att sprida evangeliet, att nå ut med de goda nyheterna, att vara salt och blod och eld.

T.S. Eliot är sedan länge död. Hans liv var lika kort som allas våra liv, en hastigt uppflammande låga, ett andetag, ett rö som knäcks i vinden. I den kosmiska tidsräkningen fanns han knappt till. Men för vår Gud räknades hans liv, och ditt liv, och mitt liv, för vår Gud är evig. Det innebär att det mörker som är avsaknaden av hans närvaro också är evigt.
Begrunda det.

REGLERNA

tumblr_nd6b3vwKLG1r47bczo1_500

Hur skapas våra regler? Hur skapas de normer och föreställningar som vi lever efter som individer och som kollektiv? Och vad händer när reglerna egentligen slutat gälla men fortfarande existerar i det kollektiva?

Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.
2 Mos 23:19

Med det citatet inleder Sara Mannheimer sin bok ”REGLERNA” (Wahlström & Widstrand, 2008) och det slår mig som lite oväntat när jag först ser det. En svensk nutida författare som kopplar samman sin värld med bibelns värld. Oväntat, men uppfriskande. Liksom Mannheimers bok överlag.

Den är en fantasifull och mörkt humoristisk betraktelse över vad som närmast kan betraktas som en tvångsneuros. I centrum för handlingen står en konstnär som ständigt sätter upp regler för hur hon skall leva sitt liv och framförallt för att kunna skapa. Hennes livsregler sätts upp för att hon skall kunna vara beredd för att ta emot och forma skapelsen när den kommer.

Jag står beredd, jag håller den organiska rörelsen i schack.
Om jag gör rätt och inte fel, kommer kanske det fantastiska
som kan komma att komma, att komma

Men reglerna börjar leva sitt egna liv och istället för att göra henne redo för skapelsen gör det henne snarare rädd för katastrofen.

Jag måste ensam hålla det ständigt begynnande förfallet i schack.

Och reglerna och rädslan för katastrofen sätter sig inte bara i henne, de sprider sig vidare i berättelsen och, som så ofta med rädslor och regler, återupprepas i generationer som följer efter.

Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid.
2 Mos 12:24

Ovanstående citat är dock inte hämtat ur Mannheimers bok utan ur poeten Gabriel Itkes-Sznaps debutbok ”TOLVFINGERTAL” (Albert Bonniers förlag, 2015) Samma bibelbok, samma regler, men ändå helt annorlunda i sin kontext. För om man kan läsa REGLERNA som en bok om reglernas ursprung så är TOLVFINGERTAL snarare skriven i tillståndet när ursprunget sedan länge är bortglömt och reglerna bara en uppsättning former utan betydelse. Om REGLERNA är skriven för att frammana reglerna så är TOLVFINGERTAL en bok som är skriven när reglerna inte längre bär något.

Itkes-Sznap målar upp bilder som påminner mig om en judisk släktsaga och i många av dikterna skymtas traditioner och ceremonier (”vi sitter i lodräta rader”) men ceremonier som inte längre bär betydelse (”vi kan inte texten så väl, nynnar”) mer än som en koppling till en historia som en gång funnits.

jag frågar min mormor om vi ändå inte kan offra
den torkade frukten
päronen, aprikoserna
mangon, kastanjerna
hon ser på mig, säger
det blir och i offer

Det som verkar neurotiskt och absolut nödvändigt i Mannheimers värld tenderar att i Itkes-Sznaps värld snarare vara oförståeligt och lekfullt. Och läser man böckerna, som jag råkade göra, efter varandra blir det också en parallell till en biblisk historia, vandringen från Moseböckerna med sina för den tiden nödvändiga regler fram till Evangelierna och Jesus ifrågasättande av reglerna. En parallell till Jesus lekfulla förhållningssätt till det, i hans tycke, oförståeliga regelverk kring det heliga. Ett regelverk som säkerligen snarare verkade mer neurotiskt än befriande och skapande.

Men det är också en parallell som påminner om läsningens betydelse, som påminner mig om litteraturens förmåga att klä bibelns historier i kött och blod och bidra med en djupare insikt också i människans vara.

Att finna rätt läsare

I slutet på den anonyma fjortonhundratalstexten The Cloud of Unknowing (på svenska  Molnet) kan vi läsa detta:

And I pray thee for God’s love that thou let none see this book, unless it be such one that thee think is like to the book; after that thou findest written in the book before, where it telleth what men and when they should work in this work. …

Fleshly janglers, flatterers and blamers, ronkers and ronners, and all manner of pinchers, cared I never that they saw this book: for mine intent was never to write such thing to them. And therefore I would not that they heard it, neither they nor none of these curious lettered nor unlearned men: yea! although they be full good men in active living, for it accordeth not to them.

Den här typen av varningar är inte ovanliga i förmoderna texter som inte alls accepterar den moderna tanken på att författarens ansvar slutar när texten är skriven, att texten därmed lever sitt eget liv. Även om den moderna synen givetvis på något vis är objektivt sann – texter lever sina egna liv – så visar också denna typen av varningar vad det innebär att skriva i en kapitalistisk kultur. Om jag får höra att någon ”ronker” eller ”ronner” (vad det nu sen kan vara) har läst någon av mina böcker blir jag i allmänhet glad även om jag kan undra vad de månne kan få ut av den.

Är det här något vi har orsak att tänka mer kring? Vem vi skriver för?

Där tanken får abdikera

Vid vissa tillfällen söker jag mig till platser där tanken får abdikera. Där strävan efter koherens eller övertygande argument får stå tillbaka. Den walesiske poeten R.S. Thomas är en av dem som kan visa vägen dit. När mina teologiska tankesystem blir för självklara eller när ord som sanning, nåd, försoning eller treenighet liknar variabler i en ekvation då väntar Thomas tålmodigt på mig. Inte sällan för han mig till en stenkyrka på den walesiska landsbygden. Och där får vi tillsammans erfara dimensioner av verkligheten som frigör ödmjukhet och öppnar mina sinnen, mina tankar och min kropp för Den som är.

På knä

Stunder av stor stillhet

på knä framför ett altare

av trä i en stenkyrka

om sommaren, i väntan på Guds

röst. Luften är en trappa

för tystnaden och solens ljus

riktas på mig, som om jag spelade

en huvudroll. Och åhörarna

är stilla, denna förtroliga skara

av själar väntar, liksom jag,

på budskapet.

Sufflera mig, Gud,

men inte än. När jag talar,

även om det är du som talar

genom mig, går någonting förlorat.

Meningen finns i väntan.

 

Ur diktsamlingen Minnen av eld. Dikter i tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius (Artos)

Vad är då en människa…

I dag diskuterar naturvetare, filosofer och teologer medvetandet ånyo. Utmaningen tycks vara att finna en mening i en sista rest av idén om att människan har en själ. Behövs själen, denna icke-empiriska, immateriella storhet? Går själen att skilja från eller reducera självet, jaget eller medvetandet? Vad är medvetandets koppling till kroppen? Finns själen i hjärnan? Går själen att förklara (bort) i termer av modern neurologi? Eller ungefär som LaPlace syn på Gud, har vi verkligen behov av själen som en hypotes för att förklara något annat?

Frågorna är många och svaren tycks få. Det verkar emellertid som att åtminstone en del av problemen och lösningarna i denna debatt drivs av en, i min mening, överdriven skeptisk hållning som går tillbaka till (för vår kultursfär) Rene Descartes (1596-1650) filosofi. Descartes var övertygad kristen och ville egentligen försvara själens existens från den ännu mer radikala filosofin som florerade under 1600-talet. I sin iver gick han dock längre än vad flera av hans samtida filosofitraditioner hade gjort.

Descartes tänkte sig att kroppen och själen var två separata storheter, två självständigt fungerande substanser. Själen definierade han som res cogitans, ett tänkande ting, och kroppen som ett utsträckt ting, res extensa. Kroppen och alla andra materiella ting skall förstås mekanistiskt. På så sätt behöver en mänsklig kropp (i strikt mening) inte en själ för att vara en mänsklig kropp. Istället identifierade Descartes själen som den egentliga människan eller personen. Men då uppstår problemet hur dessa två substanser, kroppen och själen, interagerar och formar någon slags helhet helhet.

Ur Descartes kappa kommer en hel hord av förvirringar som ännu jagar oss. En av de mest prekära är att med Descartes filosofiska antropologi i ryggen anser vissa tänkare under 1600-talet och framåt att endast besjälade varelser kan uppleva känslor så som smärta. Det har att göra med att Descartes tänkte sig att tankar precis som känslorna är en del av det ”inre” livet, det som bara ”jag” kan nå genom ”introspektion”. Djur och barn har inte en själ och kan därför kort och gott inte uppleva smärta. Grymheter mot djur, natur och barn inte minst är något försöker vi komma till rätta med än i dag. Descartes filosofi är inte grunden till alla dess problem men den ger en fasansfull filosofisk grund för dem.

(Ett besläktat problem dyker upp hos Wittengesteins argument emot möjligheten med ett privatspråk. Att tala om smärta, menar han, är orimligt om det är enbart en inre privat upplevelse. Det förblir för mig oklart om Wittgenstein lyckades komma bortom Descartes dualism men hans uppmärksammande av problemet är värt att notera.)

Finns det alternativa sätt att se på saken? Låt mig här ta ett av de mer berömda Cartesianska problemen som exempel. Hur förhåller sig kroppen till själen och vice versa? Om än något förenklat kan man alltså säga att Descartes tänkte sig själen som det mänskliga i människan. Kroppen var ett slags tillfälligt bihang vars funktion blir aningen tvetydig. Descartes syn på alla materiella ting var mekanistisk i meningen att de fungerar enligt sina egna, inneboende lagar. (Det fanns inte, som t.ex. i Aristoteles syn på materiella ting, ett behov av någon form som kunde ge det materiella tinget dess funktion och struktur.) Eftersom materiella ting, så som den mänskliga kroppen, är slutna mekaniska system uppstår ett specifikt problem med människan. Människan är en besjälad varelse och följer inte helt de deterministiska lagarna som andra materiella ting gör – så hur eller, rättare sagt, var kan då kroppen och själen mötas? Den kroppsliga ”maskinen” måste ha ett säte eller ingång för själen som kan ställa sig över lagarna. (Bilder från The Matrix kanske skymtar förbi nu.) Descartes intresse för anatomi ledde till slutsatsen att det var tallkottkörteln som blev sätet eller ingången för själen i kroppen. Även om den slutsatsen har förkastats av moderna naturvetare, teologer och filosofer, kvarstår ändå frågan om själens eller medvetandets förhållande till hjärnan. Nygamla frågor återuppstår: Interagerar de eller är de två parallella universum? Uppkommer det ena ur det andra? Frågorna är många men svaren är få.

Men kropp-själs- och det senare hjärna-medvetandeproblemen inte alltid haft de gynnsamma förutsättningar att gro och spira som de fått i den post-Cartesianska filosofin.

Augustinus skrev i De Trinitate VI:6, 8 med avseende på själens närvaro i kroppen ”in toto est tota, et in qualibet eius parte tota est.”, d.v.s. att själen är “helt och hållen i hela [kroppen] och helt och hållen i varje del [av kroppen]. Trots att Augustinus var “förmodern” och inte visste vad vi vet om naturens mysterier hade han en insikt som vi har förlorat i och med Descartes. Insikten är denna: kroppen är inte i sig tillräcklig, en självgående mekanisk (eller atomistisk) storhet. Den mänskliga kroppen blir mänsklig kropp när den är besjälad. Själen i sin helhet, och inte bara en del – för själen, enligt denna förmoderna tradition är odelbar och enkel (precis som Gud) – är den livsprincip som gör hela människans kropp mänsklig, inte bara hjärnan. Själen är inte människan, lika lite som kroppen är det. Det är när dessa två formar en unik helhet som vi kan tala om en människa.

Givetvis uppstår nya problem med denna människobild. Men frågan är inte om vi skall ha problem utan vilka problem vi bör ha. Istället för att tala om dessa problem, låt mig avsluta med att kort antyda ett par teologiska konvergenser.

Resonemanget som jag i fört ovan påminner mig om hur Thomas av Aquinokännaren Norman Kretzman beskrev människan som en ”metafysisk hybrid”. En sådan hybridstatus inspirerade de förmoderna teologerna till att läsa den hedniska antropologin i ljuset av den den bibliska människobilden. ”Då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse.” Och det var förmodligen i en ”för-filosofisk” mening något av denna för oss post-Cartesianer så åtråvärda förundran över makro- och mikrokosmos som drabbar Psalmisten:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?
Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.
Du lät honom härska över dina verk,
allt lade du under hans fötter:
får och oxar, all boskap,
och markens vilda djur,
himlens fåglar och havets fiskar,
allt som vandrar havets stigar.
Herre, vår härskare,
väldigt är ditt namn över hela jorden.