Om brobyggande och identitet

2015-01-292015-02-27 Josef BengtsonDen kristna rösten

Det som utmärker moderniteten, om man skall tro filosofen Bruno Latour, är tron att världen kan uppdelas i tydliga motsatspar såsom; natur – kultur, fakta – värderingar, vetenskap – religion. I sin mycket läsvärda bok We Have Never Been Modern visar dock Latour att sådana försök till skarpa gränsdragningar obönhörligen krackelerar, och att tillvaron ignorerar våra prydliga uppdelningar. På samma sätt förhåller det sig med försöken att dela upp kultur i termer av sekulärt förnuft och religiös tro. Insikten om att inte heller denna uppdelning enkelt låter sig göras har resulterat i vad Sune Fahlgren nyligen (i en artikel om den uteblivna sammanslagningen av studieförbunden Bilda och Sensus) kallade en postsekulär kultur – ingen sfär är fri från religiöst inflytande då varje perspektiv och ståndpunkt är konfessionell i den mening att den vilar på vissa obevisbara antaganden om hur tillvaron är ordnad.

Bildas ledning i form av Erik Amnå och Kerstin Enlund, skriver i sin replik till Fahlgren, att Bildas ”signum är att bygga broar mellan tro, kultur och samhällsfrågor”. Brobyggande är en vacker metafor, men kanske mindre lämplig i en tid som även Amnå och Ekman menar präglas av ett ”postsekulärt skeende”. Brobyggande syftar ju till att förena skilda platser, och förutsätter två separata positioner varifrån det är möjligt att konstruera en passage. ”Tro, kultur och samhällsfrågor” är inte längre skilda fenomen, utan hybrider som genomsyrar varandra så att varje samhällsfråga präglas av både kultur och trosföreställningar. I en sådan tid blir istället identitetsfrågor allt viktigare.

För att kunna ta brobyggar-metaforen på allvar så bör det framhållas att varje god brobyggare måste vara väl förtrogen med platsen för sitt brofäste. Det går inte går att bygga broar i allmänhet av samma anledning som att ”religion” och ”samhällsfrågor” inte kan överbryggas i allmänhet. För det studieförbund som vill verka som brobyggare mellan tro och kultur har betydelsen av ett distinkt teologiskt perspektiv aldrig varit större.

Teologins renässans – och sedan kyrkans?

2015-01-28 Joel HalldorfSamtid

Borta på den utmärkta siten ABC-religion skriver redaktören Scott Stephens ett engagerat inlägg om teologins renässans idag – men sörjer att samtidigt som den fördjupas och visar sig allt mer vital och relevant, så sker en teologisk och även andlig uttunning i kyrkorna:

On one hand, after several decades of vain secularist triumphalism and amid the desperate final throes of a once fashionable anti-religious bigotry, there are signs all around of a vast theological renaissance underway.

Just as secular liberalism was forced to admit that it possesses neither the philosophical underpinnings nor the imaginative resources to sustain healthy society amid the wastelands of late-modernity, disparate disciplines across the academy and in the arts were rediscovering in the theological traditions of Judaism, Christianity, Islam and Buddhism sources of intellectual and aesthetic nourishment. Such that today, scarcely a field can be found that is not in sustained and productive conversation with religion in some way.

[…]

To a degree, this more intellectual and artistic religious renaissance is mirrored by the renewed interest in religion in the media.

[…]

But, as I have already intimated, all this is only half of the story. For, on the other hand, religious communities in the West are languishing. […] Clerical indolence, the bureaucratisation of the episcopacy, the renunciation of inherited moral tradition, the debasement of theological education, the corruption and subsequent rejection of otherwise legitimate religious authority, the assumption of a certain theological imprimatur by hucksters, pedants and illiterate despots – these are some of the more obvious factors behind the fracturing of religious communities, the swelling ranks of disaffected ”nones” and the perfidious individualisation of religious experience.

One of the truly pressing issues of our time, it seems to me, is how to overcome this contradiction: that serious and self-critical theological reflection is finding greater purchase outside of the church or mosque or synagogue than it is within religious communities themselves.

Den allt annat en enkla lösning som Stephens pekar på, inspirerad av Radner, är vittnesbörd genom vitala ”communal ascetics” – det räcker inte att försöka ”manipulate social life in less negative directions”.

(I en mening tror jag detta är vad Sune Fahlgren försöker säga till Bilda i debatten i Dagen: nöj er inte med det sekulära, utan ta vara på denna teologiska renässans, och förmedla den till kyrkorna!)

Att läsa sig till teolog (1): Läsningens näringscirkel

2015-01-27 Patrik HagmanBöcker

Den som vill vara teolog måste läsa mycket. Det är ett faktum man inte kan komma ifrån. Man kan givetvis göra mycket bra och tjäna Gud och hans rike väl, kanske t.o.m. göra akademisk karriär, utan att vara teolog, men om det är teolog man vill vara måste man läsa mycket, eller så bluffa sig fram.

Eftersom jag av olika orsaker i mitt privatliv läst mycket mindre än jag brukar de senaste åren och nu försöker komma tillbaka till min vanliga nivå ungefär, har jag funderat en del på läsande på sistone och tänkte dela med mig av mina tankar, efter som det ligger nära vår bloggs tema.

Det blir för mig allt mera uppenbart att jag aldrig kommer hinna läsa allt jag kanske skulle vilja läsa. Jag kommer antagligen aldrig att läsa Barth’s Kirchlige Dogmatik, det är mycket möjligt att jag aldrig hinner ta mig an Kierkegaard på allvar. Men för att ha något slags strategi i mitt läsande har jag delat in mitt läsande i fyra kategorier. Det är min ambition att hålla igång de tre första typerna av läsning mer eller mindre hela tiden – en ambition som jag utan att ta bekymmer av det sällan når upp till. Dessa är: (1) Jobbrelaterad läsning (2) breddande och fördjupande läsning (3) Annan läsning.

Vad den jobbrelaterade läsningen handlar om är säkert rätt klart. Det är sådan jag måste läsa för kurser jag ska hålla, artiklar jag ska skriva, kanske böcker jag skall recensera eller bedöma på något sätt. Inte ofta kan det handla om läsning som är en ren plåga, men det kan också vara den läsning som lär en mest eftersom det ofta handlar om ganska djupgående böcker på områden som man antingen vet rätt mycket om (och därför kan ta till sig mycket väl) eller inte vet något alls om (och därför lär sig mycket). Jag försöker hålla denna läsning helt och hållet på arbetstid.

För att bli en god teolog tror jag det är mycket viktigt att man inte bara sysslar med denna typ av läsning. Att vara expert på ett område är inte samma sak som att vara en god teolog. Den andra kategorin, som alltså består både av breddande och fördjupande läsning är därför helt nödvändig. I denna kategori placerar jag dels ”viktiga” nya böcker, som inte kanske på ett uppenbart sätt är kopplade till mina forskningsintressen men som hjälper mig att ha koll på ”vad som är på gång”. Utmaningen här är att kunna skilja på hype och verkligt viktiga nya böcker.

Det problemet har man inte med den andra delen av denna kategori, som mest handlar om att läsa teologiska klassiker. Här handlar det väl mera om vilket teologisk tradition man tänker sig att man står. Jag håller som bäst (efter ett par års uppehåll) att arbeta mig genom Tomas Summa Theologica, en läsning som ger otroligt mycket. Jag kommer knappast någonsin att publisera vetenskapliga texter som bygger på denna läsning, men t.ex. i min bok Om Sann Gemenskap finns det ganska stora delar som är inspirerade av Tomas. Också ”moderna klassiker” passar in här. Allt detta är otroligt viktigt för den som verkligen vill kunna säga något om kristen teologi och inte lita på hörsägen eller fejk. Mestadels sysslar jag med denna läsning på bussen till och från jobbet.

Den tredje kategorin handlar om ”icke-teologisk seriös läsning”. För mig handlar det oftast om politisk filosofi eller samhällsvetenskapig litteratur eller bra journalistik. Det vill säga, litteratur som hjälper mig att relatera teologin till vår samtid. Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt, jag läser igenom Shakespeare’s samlade verk. Shakespeare är ju inte direkt känd för att vara teologiskt insiktsfull – snarare är det frånvaron av religiös tematisk som är intressant. Däremot är han etiskt mycket spännande och för mig som är intresserad av hur moderniteten uppkommer är han väldigt klargörande. Och Shakespeare har ju haft så otroligt starkt inflytande på den västerländska kulturen att det alltid är värdefullt att lära känna dessa klassiker. Denna kategori av läsning gör jag hemma, mestadels innan jag börjar sova.

Det finns en fjärde kategori också: ren underhållning. Jag hinner – som ni kanske förstår – inte med mycket av det slaget, det är oftast under semestern som jag tar mig tid att läsa t.ex. romaner. Man kan förstås försöka intala sig själv att den underhållning man tycker om egentligen hör hemma i någon av de andra kategorierna – whatever rock’s your boat – men jag tänker mig att det oftast är att lura sig själv. Därmed inte sagt att denna typ av läsning är dålig eller onödig. Men man bör väl vara på det klara om vad som är vad.

Så tänker jag. Jag är vädligt nyfiken på hur, ni kära läsare, tänker kring ert läsande!

Boko Haram på marken

2015-01-202015-01-20 Joel HalldorfSamtid

Min ledare i Dagen idag behandlar den nordnigerianska terrorgruppen Boko Haram. Det jag försöker göra är egentligen att följa den metod som jag beskrev i den här artikeln om religion och våld, där jag (utifrån William Cavanaugh) menade att ”religiösa konflikter” måste förstås ”på marken”. Det vill säga utifrån konkret historia och sociologi, snarare än via skymmande generaliseringar – som att ”religion orsakar våld” (även då religion är en uppenbar drivkraft, som i detta fall.) Till skillnad från generaliserings-metoden så är den här metod lite ansträngande och kräver att man läser in sig rätt mycket på ämnet… Eftersom det kan vara lite svårt att hitta bra källor tänkte jag här dela med mig av det som jag hade mest användning för. (Jag utelämnar rent nyhetsmaterial, och fokuserar på analytiska texter.)

Isak Svensson, forskare vid Freds- och konfliktinstitutet i Uppsala, har skrivit boken Ending Holy Wars som jag hade nytta av för att förstå konfliktens natur. Svensson diskuterar olika typer av religiösa konflikter, och konstaterar att i denna konflikt i Nigieria är religionen verkligen en kärnpunkt. (Stora delar av boken finns tillgänglig på Google Books. )

Svenska Dagbladet hade en understreckare häromveckan som gav en bra överblick. Betoningen i analysen är att den nigerianska statens dysfunktionalitet är en viktigt orsak till konflikten. Ett nyckelavsnitt lyder:

Boko Haram kan ses som ett symptom på en stat som misslyckats med att skapa möjligheter för befolkningen, samtidigt som de styrande berikar sig genom korruption. Det har skapat ett utrymme för den här typen av organisationer som förespråkar ett totalt avståndstagande från etablerade institutioner. En regering som framstår som oengagerad och inkapabel att bemöta attacker mot befolkningen underblåser snarast medborgarnas oro, osäkerhet och missnöje.

Sedan hade jag väldigt stor nytta av den här omfattande och väl underbyggda artikeln från Gatestone Institute. Den gav lite längre historiska perspektiv, och visade hur västlig utbildning använts för att dela upp befolkningen i norr i ”elit” och ”allmoge”. Den skildrar också Boko Harams radikalsering, och hur de kom att ta till vapen.

Jag ville verkligen läsa kommentarer och analyser från andra än västliga kommentatorer, och fann Moses E. Ochonu, professormed inriktning på modern afrikansk historia vid Vanderbilt university. Han har skrivit denna mycket matnyttiga artikel med rubriken ”Toward a Better Understanding of Boko Haram.” Den håller verkligen vad den lovar. Artikeln bygger på hans omfattande forskning – här finns en längre vetenskaplig artikel om britterna i Nigeria tillgänglig.

Slutligen: Intervjun med rörelsens grundare, där han bland annat förnekar metrologiska förklaringar till regn, återfinns här. Och Susanna Birgerssons ledare, där hon kallar Boko Haram en ”ond lukt uppstigen från helvetet” här.

Om avvikande minoriteter

2015-01-192015-01-19 Joel HalldorfSamtid

Förra veckan skrev jag en ledare i Dagen om att de frikyrkliga en gång, tillsammans med romer och en del andra, var ”avvikarna” i det svenska enhetssamhället. Något att beakta när Sd nu utmålar en annan religiös minoritet – muslimerna – som de stora avvikarna, den kultur som inte får plats. Idag finns tyvärr frikyrkliga som delar denna analys. Man identifierar sig starkt med det moderna Sverige, och glömmer att detta moderna Sverige många gånger har velat ”bli av” med dem.

Här är tidningsnotisen som ledaren utgick ifrån. Och jag får väl säga som det ofta heter på facebook: om du kan läsa den – frakturstilen! – tillhör du de smartaste procenten av befolkningen! (Fast jag kan hälsa från arkiven att detta är en intelligens som, liksom det mesta, kan övas upp…)