Podda höstmötet!

Höstmötet2014-5413

Fotograf: Zandra Erikshed

Nu kan du podda Pilgrims höstmöte, med många väldigt fina föredrag. Här finns sr. Sofis gedigna och insiktsfulla ”Ära då Gud med er kropp” och Norman Wirzbas fantastiska två föredrag (eller bibelstudier) om teologi och ekologi. Dessutom Andreas Nordlanders ”Hunger i tv-kockarnas tid” (en vandring med Augustinus i moderniteten),  Eric Schüldts ”Människan och maskinen”-föredrag om mystik och vardags liksom Bengt Rasmusson viktiga ”Digitaliserade relationer”.

Naomi Klein och och risken att övertänka

Nej, klimatförändringen kan vi inte välja att glömma bort.

Naomi Kleins tredje tjocka bok This Changes everything. Capitalism vs. the Climate  gör mestadels precis det den skall göra: visar att det inte kommer att gå att göra något åt klimatproblemet så länge vi har det ekonomiska system vi har,  eller åtminstone att dessa två problem är intimt sammanbundna.

Jag hör till den generation som upplevde Kleins första bok No Logo från 1999 som ett uppvaknande ur den politiska drömvärld om att liberal demokrati och kapitalism hade ”avslutat historien” och var på väg att lösa alla problem. Hennes andra bok The Shock Doctrine från 2007 är i mitt tycke den bästa boken i genren politisk journalistik från vårt århundrade – den kombinerar en otroligt stark och klargörande tes – att nyliberalismen konsekvent utnyttjar katastrofer för att driva igenom förändringar som i stort sett ingen vill ha – med fantastiska berättelser om hur denna tes genomförts på plats efter plats.

Stora delar av den nya boken håller Kleins sedvanliga höga nivå. Hon synar den nutida oljeindustrin i sömmarna, visar på det otroliga destruktivitet moderna utvinningsmetoder för med sig. Hon kommer också med mördande kritik mot stora delar av miljörörelsen som på 80-talet gick in för att arbeta mera med storföretag än mot dem, vilket har lett till rent groteska övertramp som miljöfonder som själva borrar efter olja i naturreservat.

Det som framgår med all tydlighet är att om vi ska kunna göra något åt klimatförändringen måste vi lämna merparten av de fossila bärnslen som ännu inte är utvunna i marken. Det är på detta mål vi måste fokusera.

Men sen tappar boken en hel del fart i den tredje fjärdedelen. Kleins misstag, som jag ser det, är det klassiska. Hon försöker komma ner på en djupare nivå och nå nå fram till något slags förklaring på hur det kunnat bli så här. Här dyker klichéer som naturfolken med holistisk syn på naturen, det västerländska ”behärskande” förhållandet till naturen upp osv. Det här är intressant för det här är också de frågor där mycket miljöetik och ekoteologi har petat i de senaste decennierna. Om man hade en slant för varje bok som gör upp med ”vår” instrumentella syn på ”naturen” osv.  Frågor av den typen kan ju vara idéhistoriskt intressanta, men inget tyder på att denna typ av ansträngningar verkligen förändrar något.

Miljöförstöring är inte en metafysisk fråga, det är en politisk och moralisk fråga. Det finns, som jag ser det, en allvarlig risk att vi slösar bort tid och energi på denna typ av frågor istället för att syssla med viktigare typer av intellektuellt arbete, som att avslöja de strukturer som upprätthåller destruktiva maktstrukturer och döljer vem det egentligen är som vinner på att vi fortsätter bränna fossila bränslen.

Kleins bok får igen upp farten på slutet, där hon söker paralleller i vår historia till den anträngning som krävs för att stoppa klimatförändringen på en rimlig nivå. Hon hittar en – avskaffandet av slaveriet. Även det var ett system som höll upp världsekonomin – och det var moraliskt förkastligt. Men det gick att avskaffa och världen blev bättre av det. Hennes poäng är att det var en komplex historia där många typer av engagemang och aktivism samverkade – allt från slavuppror till den omfattande arbetet med att förändra attityder i Europa och USA som utfördes av olika gruper med olika bakgrund.

Ur teologisk synpunkt är det sista givetvis intressant, inte minst för att många av dessa grupper var kyrkor. Kan kyrkorna igen ta sig an den rollen – inte bara att hålla med om att klimatförändringen är ett problem utan aktivt arbeta för att förändra de attityder som gör den möjlig?

Not: även om jag står för att miljöfrågan inte är en metafysisk fråga bygger kapitalismen givetvis på en viss typ av metafysik som teologer och andra gärna kan kritisera. Så länge de också försöker göra något för att stoppa utvinningen av fossil energi!

I väntan på jul

För den normalsekulariserade svensken är adventstid och jultid i det närmaste samma sak.  För kyrkan har dock advent varit en förberedelsetid för mottagande av Kristus. För den som är intresserad av hur adventsljusstaken och adventskalendern passar in i detta förberedande kan jag rekommendera klippet nedan.  Alison Milbank, teolog och litteraturvetare vid Nottingham University,  ger här en intressant kortföreläsning om adventsfirandets historik och teologiska innebörd.

Islam: utkast till en bildningsresa

islam

BBC Radio 4:s podd In our time är en fantastisk bildningsresurs. Upplägget är enkelt och genialt: den skicklige journalisten Melvyn Bragg möter tre ledande experter inom ett fält för att diskutera ett givet ämne. Alltifrån universums ålder och neanderthalarna till den Nicenska trosbekännelsen.

Jag uppskattar verkligen formatet. Jag har svårt att lyssna på poddföreläsningar för jag tappar bara bort mig, men ett samtal är dynamiskt och tillräckligt varierat för att jag ska hålla fokus. Att det är experter som redogör gör att man slipper lyssna på populister som sitter och gissar. Man får rapporter från forskningsfronten, men Bragg ser till att de grundläggande frågorna besvaras (”Vad hände? Varför? Hur vet vi det?”), och att lyssnaren alltid hänger med genom att kräva klarhet och förtydliganden så fort det blir dunkelt.

Ett sätt att lyssna är att fördjupa sig i ett ämne genom att gräva fram allt i arkivet som har med det att göra. Under hösten har jag gjort detta genom att försöka  lyssna igenom allt om islam att göra. Bakgrunden är givetvis händelserna i Mellanöstern och de fruktansvärda IS. Deras framfart har för min del gjort behovet av att närmare studera islams historia och tradition närmast akut. Detta är en så rik tradition, och den förtjänar inte att associeras med så brutala mördare. Det kändes rentav som en plikt att lära känna den lite närmare när mörka rubriker om islam fyllde alla medier.

En bra början är  programmet om Sharia, hur det växte fram och utvecklades. Här ges bra beskrivningar av Muhammeds liv och arv, och av islams allra första år. Sedan kan man gå vidare till den arabiska erövringen och islams snabba spridning åren efter Muhammeds död. Därefter programmet om splittringen mellan Shia och Sunni, som sker mycket tidigt. Dessa tre program lägger en bra grund, och klargör många grundläggande saker.

Vill man fortsätta kronologiskt så kan man sedan lyssna på programmet om det strålande abbasidkalifet från mitten av 700-talet. Till denna period hör även avsnittet om det muslimska Spanien från 700-talet. Det är ett lysande program om hur kristna, muslimer och judar levde sida vid sida i ett mycket kreativ mix. Avsnittet om den store 800-talsfilosofen Al Kindi är en möjlig fördjupning . Mindre uppbyggligt, men likväl viktigt, är programmet om det tredje korståget på 1000-talet. Slutligen hör även de kända muslimska filosoferna Avicenna [] och Averroes till abbasidiernas era, och de har förärats var sitt avsnitt.

Historien fortsätter med mamlukerna från 1200-talet och om Safaviderna i Persien från 1600-talet. För den moderna tiden har jag tyvärr inte hittat någon annat program än det om fundamentalism i allmänhet, vilket naturligtvis blir för smalt.

Utöver dessa finns möjligheter till fördjupningar av olika slag. Som programmet om den store historiefilosofen Ibn Khaldun på 1300-talet eller det om Tusen och en natt.

14 program, ca 10 timmar. Det jag framför allt saknat var ett program om Koranen, ett om ”den historiske Muhammed”, ett om det Ottomanska imperiet och så några om islam idag.

 

 

 

Extas, erotik och PO Enquist

po_enquist_081022_125057-p_patrick_degerman_synk

Journalisten Eric Schüldts nya podd 60 minuter består av långa samtal med kulturpersonligheter. Den är verkligen värd att följa. Schüldt väjer varken för svåra frågor, djupa ämnen eller eftertänksamma pauser!

I det senaste avsnittet samtalar han med PO Enquist, författare till böcker som Nedstörtad ängelKapten Nemos bibliotek och Lewis resa. Enquist föddes i Hjoggböle i Västerbotten och växte upp inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Den kristna tron lämnade han dock under studieåren, något han bland annat skildrar i självbiografin Ett annat liv. Modern hade önskat att han blev präst, men så blev det alltså inte. Men förkunnelsen och sökandet präglar ändå författarskapet. Liksom förkärleken för religiös tematik.

Jag kanske är yrkesskadad, men när jag hör samtal av den här typen kan jag inte låta bli att höra den enskilda berättelsen som en berättelse om en generation. (Det är likadant när jag lyssnar på Värvet, där det oftast är en yngre generation – sextio- och sjuttiotalister – som berättar).

Enquist, som är född 1934, tillhör dem som hade en ”tjock” kristen identitet att göra upp med. Men han hör också till den generation som ”byggde Sverige” från 1950-talet och framåt – och som självsäkert avfärdade religion till förmån för moderniteten med dess ingenjörskonst och vetenskap. Det är tydligt hur ambivalent Enquist är inför ”det religiösa”. Å ena sidan närmar han sig det hela tiden i sina böcker, å andra sidan blir nästan lite obekväm inför Schüldts frågor om detta. Han menar exempelvis att han ”aldrig bett” i vuxen ålder – ett helt osannolikt påstående från någon som vuxit i väckelsemiljö, som han också måste revidera när Schüldt påminner honom om den där snönatten på Island, då han nästan dog.

Enquist tror inte på Gud, men betraktar ändå varje dag efter åttiotalet, då alkoholen nästan tog livet av honom, som en gåva ”från Gud”, som han säger. Och när han resonerar kring varför han drack, då landar han i att det var hans starka kallelsemedvetande som jagade in honom i alkoholen. Han kände att han hade en uppgift, något att säga, men förmådde inte få fram det. Alkoholen dämpade ångesten och fick kraven att klinga av.

Som en samtida Gösta Berling.

För egen del är, av naturliga skäl,  Lewis resa den av Enquists böcker som jag läst noggrannast. Det finns många åsikter om hans porträtt av Lewi Pethrus där, men jag ser det som ett insiktsfullt psykologiskt porträtt. Hans försök att förstå Pingströrelsen är jag något mer tveksam till. Enquists ingång till att försöka förstå extatisk andlighet är erotiken, vilket han och Schüldt resonerar utförligt om i podden:

Enquist: Och det är möjligt att religionen, väckelserörelserna också, i sitt språk använde sexuella erfarenheter som de aldrig skulle drömma om att erkänna. Det är möjligt att Pingströrelsen… Och de är känsliga där! Många pingstvänner kan uppskatta boken, men så snart man kommer in på erotiken som undervattenström till religionen, eller tvärtom – att de möts på något sätt, hemliga underjordiska floder som blandar sig med varandra – då är det tvärstopp. ”Där tänker du fel”, säger de nästan upprört.

Schüldt: För det är ofta så du har beskrivit religionen. Att man ska vila i Jesu sår, blodet. Och det är ju omskrivningar [för det erotiska].

Enquist: Jag tror helt enkelt att det är så. Att den religiösa erfarenheten bottnar i en sensuell erotisk erfarenhet, och den är svår att beskriva. Men människor som har upplevt det vet vad det är. Och till dem kan man vinka och säga: ”Hallå, vi vet. Du vet.”

Kopplingen mellan religion, i synnerhet religiös extas, och erotik är i sig inte något märkligt. De djupa krafterna i människan möts på något sätt, flyter samman, i henne. Att jag ändå hör ändå till dem som haft problem med PO:s erotiska tolkningar av pingstväckelsen beror på den tendens till reduktionism som hela tiden ligger på lut hos honom. Som jag läser honom – både hans böcker och i intervjun – så finns det liksom en oförlöst spänning hos Enquist. Å ena sidan  den självsäkre modernisten som inte ens tror på ”Något”, å andra sidan väckelsepojken och konstnären, som har en känsla för att det ändå kanske finns ”något mer”.

När modernisten dominerar, då blir Enquists analyser freudianskt färgade plattityder: ”religion/extas är ingenting annat än sublimerad sexualitet”. Den typen av reduktionism är måttligt intressanta. I citatet ovan kommer detta perspektiv fram när han säger att han tror att ”den religiösa erfarenheten bottnar i en sensuell erotisk erfarenhet”. Men varför kan det inte vara tvärtom? Varför kan det inte vara så att det sexuella mötet och erfarenheten är ”andlig” – på sitt sätt ett fönster mot Gud?

Men detta andra perspektivet finns också hos Enquist, det mindre självsäkra, öppnare. Som när han säger, också ovan, först att erotiken är en undervattenström till religionen, och sedan fortsätter: ”eller tvärtom – att de möts på något sätt, hemliga underjordiska floder som blandar sig med varandra”. Här finns en helt annan öppenhet för vad som har företräde: om sexualitet är andlig, eller om andlighet är sexuell.

Detta inte är ordvänderi: Enquist säger verkligen två olika saker. Först att de ”blandar sig på något sätt”, sedan att den religiösa erfarenheten ”bottnar i” den erotiska. Detta pekar, menar jag, mot det oförsonade hos Enquists själv. På ytan är han en trettiotalist som brutit upp från religionen och internaliserat moderniteten med hela dess självsäkra avfärdade av religionen. Samtidigt finns där en känsla av mysterium, som författaren Enquist hela tiden återvänder till – tänk bara på explicit religiösa titlar om Nedstörtad ängel och Liknelseboken – men som han själv inte riktigt tycks ha redskap att internalisera.

Det är samma motsättning som kommer fram när han påstår att han aldrig bett i vuxen ålder, men sen tvingas rätta sig: Ja, utom den där gången på Island. ”Och vad hände då”, fortsätter Schüldt, ”Vad blev svaret?”

Ja, svaret blev… att jag reste mig upp och gick. Och blev räddad.