Skägg, skönhet och evighet

Kan vi hitta ett bättre exempel på hur kristen tro och vår tids kultur faktiskt är svåra att kombinera än frågan om vad som är viktigare: nytta eller skönhet? Vi lever ofrånkomligen i en tid där nyttan är det högst värdet. Så inte Augustinus. För honom är sådant som enbart är vackert viktigare än sådant som har en praktiskt funktion. Som skägget.

The fact that the beard exists as a manly adornment and not for purposes of protection is shown by the beardless faces of women, who are the weaker sex and for whom a beard would therefore be more suitable if it were a protective device. If it is true, therefore – and no one can doubt it – that, of all our member which are visible to us there is not one in which beauty is sacrifices to usefulness, while there are others which have no use other than to contribute to the body’s beauty, then we can, I think, readily understand from this that, when the body was created, dignity too precedence over necessity. After all, necessity is a transitory thing; whereas the time is coming when we shall enjoy each other’s beauty without any lust, an enjoyment which will specially redound to the praise of the Creator, Who, as it is said in the psalm, has ’put on praise and comeliness” (Gudsstaden XXII, 24).

Skägget är alltså ett förebud om det eviga livet!

(Och även om det inte går att förneka att Augustinus här ger prov på en tidstypisk syn på kvinnor – och deras (eventuella brist på) skönhet – så torde detta citat åtminstone skapa problem för dem som anser att Augustinus är fientligt sinnad till kroppen…)

#60minuter och samtal om Gud

KarlOveKnausgard

Eric Schüldt har kommit halvvägs i sin poddcast 60 minuter, där han intervjuar diverse kulturpersonligheter. Fem avsnitt är ute av vad som totalt ska  bli tio. Den som ännu inte lyssnat  har mycket att se fram emot!

Formen är enkel och på sitt sätt självklar: två personer, ett samtal, 60 minuter. Men det som gör det speciellt är till att börja med Schüldts genuina intresse för dem han pratar med. Givetvis har han läst på och allt det där som förväntas av en seriös journalist – men det är något mer. Han har inte bara läst, utan också tänkt efter. Schüldt har ett spår, ett ärende;  tankar, teorier och frågor som han vill testa på den han samtalar med. De som intervjuas blir tagna på allvar, vilket det bidrar till att de öppnar upp sig så.

Detta gör samtalen väldigt personliga, samtidigt som de får viss ”nerv” genom undran om personen som blir intervjuad ska haka på eller inte. Som när Schüldt i början av samtalet med Knausgård ställer den något kryptiska frågan:

Vad tror du finns, längst inne i hjärnans djup?

Här skulle Knausgård ju kunna svara: ”Vad är det för en fråga?” eller ”Hjärnan har inget djup, den är en grå massa”, eller något annat tjurigt. Men det gör han inte. Det är något i närvaron, redan där i början av samtalet, som gör att han hakar på, tar frågan på allvar – och så steg för steg så rullas hans författarskap upp på ett sätt som i slutändan överraskar honom själv. Personligen gillade jag verkligen samtalet med konstnären Karin Mamma Andersson  av bland annat detta skäl: hon fattar hela tiden, och hakar omedelbart på. Det blir ett väldigt levande samtal!

Intimiteten i samtalen kommer också av att Schüldt vågar tala om det som idag hör till det mest privata i den svenska offentligheten, nämligen Gud. PO Enquist får frågan när han ”senast bad” i vuxen ålder och vad han tror att Jesus skulle tycka om hans böcker. Med Kristina Lugn talar han om gudstro och litteratur, och med Karin Mamma Andersson om ikonens blick. Knausgård får höra att Schüldt betraktar honom som en ”kristen författare” – och det är som att mycket faller på plats för honom själv när han hör det!

Det är, som teologen Patrik Hagman konstaterade i en tweet, som att postsekulariteten nu äntligen ”händer” i svensk offentlighet. Dvs. det går att tala – verkligen tala – om de här sakerna på platser som inte är kyrka och med människor som inte är präster. Det är inte längre ”givet” att det offentliga samtalet ska vara sekulärt, utan det har, på fackspråk, blivit postsekulärt.

Sedan nittiotalet har vi vant oss vid att offentliga personer kallat sig själva som ”troende” eller ”kristna”. Men talet om detta har i mesta fall handlat om att man ”får en väldigt styrka” eller ”hämtar mening/vägledning/tröst” ur tron. Även i den offentliga bekännelsen så hålls det med andra ord på en privat nivå, med Gud som en slags personlig coach. Men samtalen i 60 minuter blir verkliga samtal, inte rapporter från en privat horisont. Här resonerar man om hur gudstro eller religiös tematik influerat, färgat eller inspirerat ett konstnärskap. Det blir konkret och djuplodande. Det är en ny typ av samtal i svensk offentlighet.

 

 

 

 

 

 

Det kristna hushållet, inte den kristna familjen

Skärmklipp 2014-12-09 16.49.02Kristen samhällssyn i dess olika former tenderar betona familjen gentemot individualism och kollektivism på ett eller annat sätt. Eftersom de flesta vet att den moderna kärnfamiljen (mamma-pappa-barn-familjen) knappast existerade före 1950-talet är det vanligt att man för att försvara familjen i just den meningen tar till biologiska argument: kärnfamiljen som det som rent biologiskt för samhället vidare.

Intressant är då att Augustinus, t.ex. explicit argumenterar mot familjen som biologiskt grundad enhet och i stället lyfter fram att den sanne paterfamilias är mån om att alla som lyder under honom (inkl. slavar) behandlas som om de var hans egna barn.

Therefore, though our righteous fathers had slaves, and ordered their domestic peace in such a way as to distinguish between the condition of their children and that of their slaves in respect of the temporal goods of this life; yet, in the matter of the worship of God – in Whom we must place our hope of eternal goods – they showed equal concern for all members of their household. …

A man’s household, then, ought to be the beginning, or a little part, of the city; and very beginning has reference to some end proper to itself, and every part has reference to the integrity of the whole of which it is part. From this, it appears clearly enough that domestic peace has reference to civic peace: that is, that the ordered concord of domestic rule and obedience has reference to the ordered concord of civic rule and obedience. (Gudsstaden XIX, 16)

Lutherska kyrkans ålder och identitet

På Kyrkans Tidning pågår en debatt om Svenska kyrkans ålder, föranleden av att att Uppsala ärkestift i år jubiléerar. Men är det riktigt att Svenska kyrkan räknar in den medeltida katolska kyrkans år till ”sin” ålder? Åsikterna går i sär. Som utomstående kan jag se det principiellt intressanta i frågan, men känner mig inte personligen så engagerad. Dock berörs viktiga frågor: kyrkosyn, historiesyn, frågan om apostolisk succession, och så vidare.

Frågan om ålder har ju med frågan om historisk kontinuitet att göra, och det har lutherska teologer alltid behövt brottas med. Den lutherskt högkyrklige (dvs. till skillnad från anglikanskt högkyrklige) strängnäsbiskopen U L Ullman (1837–1930) kommenterade det på sin tid. Utifrån hans organiska kyrkosyn var det viktigt att betona den lutherska kyrkans kontinuitet med historien. Till skillnad från de reformerta grenarna hade de lutherska kyrkorna bevarat denna, menade Ullman. Det man kan konstatera är att Ullman inte har samma behov av ekumenisk känslighet som lutherska teologer har idag – och som man dessutom ibland frustreras över att katolska företrädare saknar!

Så här beskriver professor Oloph Bexell i sin avhandling hur Ullman såg på saken:

Ullman uppfattar därför inte Luthers reformatoriska insats – till skillnad från Zwinglis och Calvins – såsom ett kyrkorgrundande eller som en sekterisk avsnöpning från medeltidskyrkan. Luther utförde endast en upprensning och en rening av den av Kristus och apostlarna en gång för alla grundlagda kyrkan, varigenom ”villfarelserna och missbruken” avlägsnades. Härigenom återupprättades den urpsrungliga församlingsordningen. Kyrkan organiska framåtskridande befordrades utan att banden med urkyrkan klipptes av. Idag framträder alltså den rätta apostoliksa kyrkan under namn av lutherdom, menar han. Det är där dess arv tydligast och bäst har förvaltats. [not]

[Fotnot] Ur apostlakyrkans jordmån spirade en stam, vars huvudgrenar så småningom växte på sned. Reformationen skapade en ny fortsättning av den ursprungliga apostoliska kyrkostammen med samma riktning som denna. Med ”saft och kraft” från urkyrkan växte den rätt upp mot himmelen. Vid reformationen upprättades kyrkan ”ur ett tursenåriget växande förfall.” […] Den reformerta kyrkan förnekar Andens närvaro i kyrkan under tiden mellan sig själv och apostlarnas dagar och bryter därför med allt i kyrkan som uppkommit under denna halvtannat årtusende långa epok, säger Ullman […] Det är då inte fråga om en organisk utveckling, utan om en ecklesiologisk revolution. Därmed blir Zwingli och Calvin den reformerta kyrkans grundläggare.

– Oloph Bexell, Liturgins teologi hos U L Ullman, s 77.

Chauvet som förhistoriskt klassrum?

First Things låter Maureen Mullarkey sig svepas med till Chauvet, och dess 35 000 år gamla grottmålningarna. Motiven förklaras ofta vara religiösa, och det kanske de är. Men Mullarkey tillåter sig fantisera om att det kanske helt enkelt var ett förhistoriskt klassrum.

Målningarna som sin tid power-points?

I love this bear. It was drawn with regard, even tenderness. Snuffling for berries or tubers, it does not display the posture of an object of veneration. Whatever else it might have represented in the day of its making, it comes to us as mortal, eking livelihood from a hardscrabble world:

It is not just whimsy that makes me wonder if prehistoric drawing had a possible tutorial function, among others. Chauvet, with its chambers, fireplaces, and—so crucial—solid roof, would have served beautifully as a classroom. We moderns project PowerPoint presentations onto walls or proxies for them. Aboriginal instructors had no screens, no blackboard. They worked straight on the wall. Imagine a huddle of little boys being initiated into the hunt before joining adults on the risky business of a kill. (A young boy’s footprint survives on the floor of Chauvet.)

A fantasy, perhaps. But I am fond of it. One reason it appeals to me is that it offsets, without evicting, unquestioned insistence on religious function alone. Dominant association of the primitive with the religious yokes the two together in facile accommodation to secular self-congratulation. Religion is for cavemen. We are past all that now, thank God.