God jul Aletheia!

Läsarna fortsätter sin julklappsutdelning med en gåva till de ihärdiga  bloggarna borta på Aletheia. Dem förärar vi ett exemplar av Leon Festingers klassiker från 1957, A Theory of Cognitive Dissonance. Kognitiv dissonans är Festingers begrepp för den mentala stress som en person upplever när vederbörande plötsligt inser att han omfattar två radikalt motstridiga tankar eller värderingar på samma gång.

Aletheia har haft många agendor genom åren, men de vi nu särskilt tänker vi är att man samtidigt vurmar för SD och för en kristendom mer präglad av judiska seder och traditioner. Frågan är: får en sådan ”judaiserande” kristendomstolkning plats i ”nationen Sverige” som Sd ser den? I interjvun med DN:s Niklas Orrenius reder Björn Söder ut begreppen:

Måste man vara nationalist för att vara del av det Sverige du vill se?

– Absolut inte. Jag har säkert rätt mycket gemensamt med en liberal som är uppväxt i Sverige – även om vi har olika politisk uppfattning. Men vi har en samhörighet, vi firar samma högtider och har även en del grundvärderingar gemensamma, som tron på demokrati och på rättigheter för kvinnor. Därför kan vi ha en samhörighetskänsla.

De svenskar som har flera identiteter då? Du talar ju om att vi har människor från ”andra nationer” boende i Sverige.

– Ja. Det finns exempelvis människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige.

Sd:s nationalismbegrepp sägs ju vara ”öppet” genom att det inte beror på etnicitet (som ju inte kan ändras) utan på kultur, som kan förändras. Samhörigheten mellan ”en liberal uppväxt i Sverige” och Söder bygger enligt honom inte på åsiktsgemenskap, utan på att man firar samma högtider och delar vissa ”grundvärderingar”.

Men om man inte firar samma högtider då? Om man är en ”etnisk svensk” som tar till sig en judisk identitet – övergår man då enligt Sd till den judiska nationen, och upphör att vara svensk i kulturell mening? Den frågan skickar vi med Aletheia att fundera över i mellandagarna – tillsammans, förstås, med Festingers klassiker om kognitiv dissonans! God jul!

Julklappsutdelning: Till Kulturutskottet och Per Bill

Det lackar mot jul, och Läsarna tänkte försöka dela ut några väl valda julklappar till behövande. Först ut är kulturutskottet och dess ordförande Per Bill, som föräras ett exemplar av Jürgen Habermas Borgerlig offentlighet. I denna moderna klassiker beskriver den tyske sociologen och filosofen Habermas det offentliga samtalets betydelse för demokratins framväxt och fortlevnad. Grunden för demokratin är enligt Habermas en ny sorts offentlighet,  där det öppna samtalet blir det främsta medlet för att bygga samhället.

Det centrala forumet för dessa samtal blev från 1700-talet tidningar. Här presenterades idéer och förslag, som när de låg i tryck kunde  diskuteras av dem som så ville (eller kanske snarare: av dem som hade tid, kunskap och kände sig berörda). Dialogen och det kritiska samtalet var avgörande i denna typ av offentlighet. Men Habermas varnar också för att när marknaden allt mer reglerar medierna så minskar offentligheten, liksom dynamiken i samtalet.

Habermas må idealisera svunna tiders ”öppna offentlighet”, men har en poäng i den iakttagelsen att demokratin är förbunden med levande offentliga samtal. Gärna på idéplanet, det vill säga inte bara kommentarer till gårdagens politiska beslut och uttalande. Just denna funktion fyller många kulturtidskrifter, och i en tid då tidningsdöden redan utarmar det offentliga samtalet framstår en minskning av det tämligen ringa statliga stödet som ganska improduktivt.

Vi hoppas att biologen Per Bill,  kulturutskottet ordförande och tillika moderaternas kulturpolitiske talesman, kommer på bättre tankar efter att ha ägnat mellandagarna åt Habermas. Principen om den starkastes överlevnad kanske funkar i biologin, men tillämpad på kulturpolitiken leder den tyvärr till tystnad eftersom den som ensam överlever inte har någon att samtala med. Bättre då, med en annan bild från naturen, att låta tusen blommor blomma!

Ett försvar för billig nåd?

Jag håller på och arbetar med en text som utgår från Dietrich Bonhoeffers berömda text om ”billig nåd”, en av 1900-talets starkaste teologiska texter. Det är inledningskapitlet till hans bok Nachfolge, på engelska (The Cost of) Discipleship. Det är en text som är så ”hel” att det är svårt att veta vad man skall göra med den, annat än bara citera rakt av. T.ex. det här:

Cheap grace means grace as a doctrine, a principle, a system. It means forgiveness of sins proclaimed as a general truth, the love of God taught as the Christian ‘conception’ of God. An intellectual assent to that idea is held to be of itself sufficient to secure remission of sins…. In such a Church the world finds a cheap covering for its sins; no contrition is required, still less any real desire to be delivered from sin. Cheap grace therefore amounts to a denial of the living Word of God, in fact, a denial of the Incarnation of the Word of God.

Det är otvivelaktigt så att Bonhoeffer här pekar på ett av de mest centrala problemen i luthersk kyrklig praktik och att det är en kritik som är lika aktuell idag som 1937. Frestelse att predika nåd utan efterföljelse är lika reell nu som då, och antagligen lika vanligt.

Så vad gör man med en sådan text, utöver att uppmuntra folk att läsa den? Jag tänker mig att eftersom denna ”billiga nåd” är så vanligt förekommande borde det väl vara möjligt att komma med en kritik av Bonhoeffers kritik? Och då menar jag inte att ytterligare försöka förbättra den, aktualisera den eller så – vilket väl är det jag personligen skulle vara benägen att göra. Men eftersom så mycket kyrka fungerar just så här borde det väl gå att komma upp med ett argument för den billiga nåden som ett autentiskt uttryck för kristentro?

Jag ställde frågan till vårt kaffegäng här på teologen vid Åbo Akademi. Vi kom på några möjliga strategier.

För det första skulle man kanske kunna hävda att det som Bonhoeffer kallar för den billiga nåden inte är hela sanningen. Att kyrkan predikar en helt ”kravlös” bekräftelse där inget sägs om att ta sitt kors och följa Jesus är ett taktiskt eller terapeutiskt drag – dagens människor har så mycket krav på sig att man först måste predika att de är ok som de är. Först sedan kan man ta itu med vad det betyder att följa Jesus och leva som kristen.

För det andra skulle man kunna säga att Bonhoeffer genomför ett klassiskt exempel på att maktutövning. Vem har egentligen rätt att ställa krav på människor i Guds namn? Måste vi inte lämna den saken åt Gud om vi inte skall hamna i en situation där den med starkast röst och mest inflytande mer eller mindre godtyckligt tar sig rätten att definiera hur kristet liv skall se ut i vår tid?

Jag ser inga större problem med att bemöta dessa invändningar, och tänker mig att det gäller de flesta av er läsare också. Men nu undrar jag – hur skulle du försvara den billiga nåden?

Bloggtips: Konstnären som teolog


Min församling i Lund, Sankt Thomas av Aquino, rymmer så många fantastiska människor. I vår kyrkokör sjunger till exempel ikonmålaren Lars Gerdmar, som nog är bekant för de flesta av er. Han sägs vara Bäst i Sverige inom sitt gebit (även om det också sägs att ”bäst” egentligen inte är en teologisk kategori!). Hans ikoners alldeles säregna estetik manar till bön och eftertanke.

Nu har Lasse dessutom blivit med blogg, och jag vill särskilt rekommendera ett av hans blogginlägg – ”Världen som ikon” – som handlar om Mysteriet Människans så kallade ”materialitet”. Citat:

Det fysiska, biologiska livet är i den troendes ögon ej blott och bart en naturnödvändighet. Enligt henne är skapelsen och materien i sig buren av det mirakulöst förtätade. Dess bländande skönhet och hisnande djup, alla dess underliga substanser och energikonstellationer, som oupphörligt sluter sig samman, modelleras och besjälas, som glödande framträder i form, färg och rörelse, fascinerar, fängslar.

Och passa för all del på att beställa en ikon av honom!

 

Ett herdabrev på livets och glädjens söndag

Tredje söndagen i advent omnämns som Gaudete (lat. ”Gläd er!”), då kyrkan särskilt påminner sig om orden ur Filipperbrevet: ”Gläd er alltid i Herren” – Kristus är nära! Sedan år 2000 ägnas denna söndag också åt att fira livets okränkbara gåva. Den helige Johannes Paulus II (tillsammans med sina efterträdare Benedikt XVI och Franciskus) talade ofta om att det i västvärlden existerar en ”dödens kultur”. Dödens kultur uppstår ur en oemottaglighet för människans sköra natur, vilket förlamar och förhärdar oss i mötet med svagheten hos de ofödda barnen, de fattiga, de psykiskt och fysiskt sjuka och de äldre. Livets söndag är en ekumenisk bönekoncentration i Sveriges kyrkor som syftar till att igen och igen våga se människan – se henne som är en Guds avbild, en Kristi ikon.

Biskop Anders Arborelius har dagen till ära författat ett herdabrev som man idag läser upp istället för predikan i samtliga av det katolska stiftets församlingar. Tonvikten i brevet ligger på evangeliets etiska kärna, att Jesus, Guds kärlek, är särskilt närvarande i och bland samhällets svagaste. Jag citerar:

Vi måste bli fria från allt som binder oss vid det som är oväsentligt och fåfängligt, så att vi kan ta emot honom med hela vårt hjärta. Vi uppmanas att vända om och bli fria från syndens och själviskhetens tyranni. Jesus är alltid den som vill befria och hela, upprätta och helga. Advent är egentligen en tid för stillhet och eftertanke, men vi har ofta gjort den till den mest hektiska tiden under året. Shopping och julbord har trängt undan bön, bot och bikt. Som kristna får vi inte falla för konsumismens och frosseriets locktoner utan måste försöka återge advent dess speciella tonläge och färg. Det violetta, den liturgiska färgen under advent, hjälper oss att återupptäcka advents sanna karaktär. Idag firar vi också Livets söndag, då vi vill återupprätta vördnaden för det mänskliga livets okränkbara värde. Människan, skapad till Guds avbild, har rätt till sitt liv från det första ögonblicket av sin existens i moderlivet till det sista andetaget. Rätten till liv är den grundläggande mänskliga rättighet som ingen har rätt att beröva oss.

I våra städer kan vi inte ta många steg utan att stöta på en tiggare som vädjar om vår hjälp. Fattigdomen har blivit mer synlig och påträngande. De som behöver vår hjälp är inte bara det osynliga folket – de ofödda – utan det finns också många som är högst synliga för våra ögon. Vi kan inte komma undan. Vi måste ta ställning. Vi kan inte bara hänvisa till de sociala myndigheterna, som förvisso har sina skyldigheter, utan vi måste också pröva vårt eget samvete. På grund av sitt evangeliska uppdrag är Kyrkan kallad att ta ställning för dem som inte har någon röst och att ge ett särskilt företräde för de fattiga och svaga, för de oönskade barnen och de obehövda åldringarna, ja, för alla dem som vi inte räknar med. Ibland kan det tyckas oss övermäktigt. Det finns så mycket nöd, både materiellt och andligt. Men det är just då Jungfru Marias ord i hennes lovsång Magnificat kan få sin fulla genklang i oss och inspirera vårt sätt att tänka och handla: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte… Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder” (Luk 1:49-55). I Maria ser vi hur Guds medkänsla och kärlek till de små och svaga får sin fulla mänskliga återklang. Hon kan hjälpa oss att få ett medkännande hjärta med alla som lider och behöver vår hjälp. Hon som är vår moder kan genom sin förbön och sitt föredöme få vårt förhärdade och förstenade hjärta att tina upp.