Månad: september 2014

Konferensrapport – Ecclesiology & Ethnography

Tone Stangeland KaufmanSamtid

Det internasjonale Ecclesiology & Ethnography (E&E)-nettverket består av forskere fra ulike disipliner, men med en interesse for empirisk forskning på teologi, kirke og kirkelig praksis. I et par antologier, Ward (red.) og Scharen (red.), som kom i 2012 argumenteres det for viktigheten av å forholde seg til ”the concrete church,” som Nicholas Healy uttrykker det, eller ”den virkelige kirke”, med Harald Hegstads ord. Dermed blir det delvis idealistiske kirkesynet til for eksempel Stanley Hauerwas (en ikke helt ukjent figur her på bloggen) delvis problematisert fordi det ikke tar hensyn til den komplekse empiriske virkelighet som vi må forholde oss til. Forskerne i E&E-nettverket har et ønske om å tjene kirka med sin forskning, og argumenterer for at det er viktig å søke å bedre forstå kirka slik vi empirisk erfarer den. Jeg deler i høyeste grad dette anliggendet. Arbeidet med min egen doktoravhandling – en empirisk studie av norske menighetspresters spiritualitet – bidro til å fordype og nyansere min forståelse både av spiritualitet mer generelt og pastoral spiritualitet spesielt. Jeg tror vi som teologer har mye å lære av å forske empirisk. Og samtidig består dette nettverket i overveiende grad av teologer som både har teologiske interesser, deltar i teologiske samtaler og bringer teologiske perspektiver inn i det empiriske forskningsfeltet. Det synes jeg er spennende og viktig.

Det kan imidlertid oppstå spenninger mellom en teologisk og samfunnsvitenskapelig (samhällsvetenskaplig) forståelse av empirisk forskning på kirkelig praksis. Av den grunn diskuteres ofte normativitet og epistemologi; både teologisk og forskningsmessig i dette nettverket. Årets Durhamkonferanse ble også avsluttet med et panel ledet av Paul Fiddes om nettopp dette temaet der teologene Pete Ward, Clare Watkins, etikeren Robert Song, sosiologen Matthew Guest og jeg selv (som er teolog) deltok i panelet. Watkins var opptatt av å ikke skille så sterkt mellom det samfunnsvitenskapelige og teologiske. Hun mener at vi som teologer kan bruke alle de redskaper som er tilgjengelige for oss. Guest snakket om å skjelne mellom ulike publikum og lesere. Til samfunnsvitere er det ikke så enkelt å snakke om Den hellige Ånds normativitet som noen ellers ville hevde. Mens de mer etablerte forskerne har større frimodighet på å hevde teologiens fortrinn fremfor samfunnsvitenskapene, er det mer kronglete for Ph.D-studenter som må forholde seg til samfunnsvitere i doktorgradskomitèene. Selv tenker jeg at vi som teologer som forsker på kirkelig praksis må gjøre et ordentlig samfunnsvitenskapelig (samhällsvetenskaplig) håndverk, at vi må være transparente i forhold til de metodiske og epistemologiske valg vi tar og at selvrefleksivitet dermed blir viktig. Leseren skal kunne følge våre valg. Videre opplever jeg at Clare Watkins, Helen Cameron og deres kolleger har et godt poeng i sin måte å forstå det teologiske i slike prosjekter på fremstilt i boka Talking about God in Practice: Theological Action Research and Practical Theology (2010). De er kritiske til at teologien bare kommer inn som steg 3 i den pastorale sirkelen/syklusen (eller Don Brownings praksis-teori-praksis-modell, (Browing 1991)). Dette blir for statisk. I stedet er hele prosessen teologisk, men preget av ulike teologiske stemmer, hevder disse forfatterene. Jeg tenker også at både praksisfeltet, den kirkelig normative tradisjonen og den akademiske teologien på ulikt vis er preget av teologi. Jeg vil også hevde at forskeren er bærer av teologisk og epistemologisk normativitet. Fortsätt läsa ”Konferensrapport – Ecclesiology & Ethnography” →

5 helt ofilosofiska problem för teologen i den akademiska världen

Patrik HagmanSamtid

Att arbeta som teolog i universitetsvärlden är fullt möjligt och kan vara mycket givande. Denna miljö är när den är som bäst kreativ, generös och inspirerande. Därmed inte sagt att det inte finns problem med att bedriva teologi i denna miljö. Vissa av dessa problem gäller inte bara teologer.

 

  1. Nytt är inte alltid bra

    I den akademiska världen förväntas man vara innovativ och nyskapande. I praktiken tenderar det betyda att man premieras för att hänga med i trender och hänvisa till ”heta” namn. Det säger sig självt att bara för att en person eller ett sätt att tänka är inne är det inte nödvändigtvis bra för teologin.

  2. Ansökningar korrumperar

    Som teolog i den akademiska världen förväntas man skriva oändliga rader av ansökningar om projekt, stipendier och liknande. I dessa förväntas man framställa sig själv och sina tankar på möjligast spännande sätt. Man uppmuntras i praktiken att spä på. Med andra ord: man tränas i oärlighet.

  3. Man kan inte ta med sig sin CV in i himlen

    Speciellt som yngre forskare måste man publicera mycket och på rätt förlag och i rätta tidskrifter. Annars har man små chanser att någon gång får en fast tjänst. Sällan ifrågasätts det vettiga i att publicera artiklar och böcker som få läser. Mera avgörande: publicerbart är inte det samma som viktigt.

  4. Att tala sant är större än att tala objektivt

    Det moderna vetenskapsidealet – som visserligen är starkt på tillbakagång – ställer vissa krav på vetenskaplig teologi. Problemet är inte att dessa krav skulle vara för höga för god teologi utan tvärtom. Den kristna teologin ställer själv betydligt högre krav på sig själv – man bör tala sant, rent, rätt och kärleksfullt om Gud. Det är en stor frestelse att nöja sig med att använda intersubjektivt verifierbara metoder.

  5. Teologinörderi är inte att följa Jesus

    Vi lever i en kultur som premierar nörden, så även i den akademiska teologin. En teologinörd är en teolog som har en massa kunskap om ett område, kan jargongen utan och innan, och kan ge sin åsikt om 100 franska filosofer innan frukost, men som inte kan använda sin kunskap till att säga något om verkligheten. Teologinördar klarar sig mycket väl i den akademiska världen – åtminstone så länge de inte behöver undervisa.

Postsekulär svensk universitetsteologi

Joel HalldorfSamtid

Så akademin är postsekulär – men vad innebär det för svensk universitetsteologi. Hur teologisk är det idag möjligt att vara inom akademin i Sverige idag? Jayne Svenungsson, Ola Sigurdson och Mattias Martinsson, som företräder ämnet på tre teologiska utbildningar i landet, ger besked:

Vid sidan av den kritiska och självkritiska hållningen hos den samtida systematiska teologin tillkommer även en konstruktiv dimension. Uppgiften hos en vetenskaplig teologi är inte bara att återge vad andra har uttryckt av teologiskt intresse. Som kritiskt reflekterande vetenskap om människans religion har teologin också en egen röst och kan mycket väl resonera om hur vi skall tala om Gud på ett fruktbart sätt i dag. Det betyder inte att den systematiska teologin ser det som sin uppgift att vara proklamatorisk, vilket vore att förväxla dess uppgift med det religiösa vittnesbördets. Dess bidrag består snarare i att presentera kritiska tankemöjligheter i ljuset av samtidens utmaningar. Den systematiska teologins modus är snarast konjuktivets och har sålunda med hypotetiska eller möjliga förhållanden att göra: så här skulle vi kunna tänka om Gud, kyrka, man, kvinna etc. Den konstruktiva dimensionen består emellertid inte i att presentera ett antal tankemöjligheter som ett rikt smörgårdsbord där religiösa kunder kan välja vad som faller dem i smaken; till uppgiften hör ockås att kritisk diskutera varför ett alternativ är att föredra framför ett annat.

Ur Systematisk teologi – en introduktion, s 16

Översatt: Man får argumentera för en teologisk övertygelse, men man får inte argumentera för övertygat!

Veckans tema: Teologin på det postsekulära universitetet

Joel HalldorfSamtid

I de första västeuropeiska universiteten var teologin vetenskapernas drottning; i det moderna, däremot, ifrågasatte somliga hennes närvaro helt och hållet. Eftersom man på universitet sysslar med vetenskap och förnuft så hörde hon inte hemma där, sas det. Ty till skillnad från vetenskap så arbetar teologin med premisser som som inte är tillgängliga för alla, utan enbart för de troende.

Denna syn på vetenskap raserades under slutet av 1900-talet. Feminismen fick äran att hålla i yxan när det sekulära universitetet fördes till stupstocken. Feministerna visade att ideologi och tolkning var en del av det akademiska hantverket. Myten om det neutrala, sekulära (vita, västerländska…) förnuftet avslöjades som den bluff den alltid varit. Vetenskapsteoretikern Karl Popper inkluderade även naturvetenskapen i den nya ordningen:

the empirical basis of objective science has nothing ”absolute” about it

I denna nya akademiska värld finns insikten att det egentligen inte är annorlunda att utgå från en specifik teologisk position än att utgå från att Gud inte finns. Som den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish formulerat det:

What, after all, is the difference between a sectarian school which disallows challenges to the divinity of Christ and a so-called nonideological school which disallows discussion of the same question? In both contexts something goes without saying and something else cannot be said (Christ is not God or he is). There is of course a difference, not however between a closed environment and an open one but between environments that are differently closed.

Därför är universiteten, som så mycket annat, idag postsekulära. Teologin plats må ifrågasättas då och då av någon övervintrad modernist, men är ganska lätt att försvara. Men tyvärr saknas ofta kunskapen om denna sköna, nya religionsvänliga värld.  Matthew Milliner listar tre orsaker till varför det ibland är så:

If you don’t think academia has gone religious you either 1) haven’t been there in a while, 2) are pretending to ignore such an obvious development or 3) are part of a religious subculture invested in the notion of ”secular academia” as a foil that galvanizes institutional identity, justifies a lack of engagement, and rallies donors who don’t know better.

Den tredje är värd att fundera lite extra på. Som Milliner konstaterar är kyrkliga företrädare ibland bland de sista att upptäcka vad som skett – delvis för att de driver personliga projekt som bygger på en principiell motsättning mellan teologi och akademi!  Men teologin får plats på de postsekulära universiteten. Däremot behöver formen och förutsättningarna för dess tillvaro fortfarande diskuteras. Detta tänkte vi ägna veckan åt.

Staten och kapitalet

Sebastian EkbergSamtid

Så här efter valet, som verkat så ödesmättat och slutgiltigt – helt avgörande för Sveriges ekonomiska framtid – kan det vara värt att påminna sig om Karl Polanyi och hans beaktansvärda tes, att den moderna ekonomins historia närmast kan beskrivas som en maskopi mellan kapitalägare och en allt mer komplex stat, på det så kallade ”civilsamhällets” bekostnad. Inte ens vid den tid då allt tog fart på riktigt, under 1800-talet i England, skapades ekonomisk tillväxt enkom av våghalsade kapitalistiska pionjärer som sökte att verka obehindrat utan statens inblandning:

There was nothing natural about laissez-faire; free markets could never have come into being merely by allowing things to take their course. Just as cotton manufactures – the leading free trade indus­try – were created by the help of protective tariffs, export bounties, and indirect wage subsidies, laissez-faire itself was enforced by the state. The thirties and forties saw not only an outburst of legislation repealing restrictive regulations, but also an enormous increase in the administrative functions of the state, which was now being endowed with a central bureaucracy able to fulfil the tasks set by the adherents of liberalism. To the typical utilitarian, economic liberalism was a so­cial project which should be put into effect for the greatest happiness of the greatest number; laissez-faire was not a method to achieve a thing, it was the thing to be achieved. True, legislation could do nothing directly, except by repealing harmful restrictions. But that did not mean that government could do nothing, especially indirectly. On the contrary, the utilitarian liberal saw in government the great agency for achieving happiness. [1]

Stäm för all del in i analysen i den gamla progglåten ”Staten och kapitalet / sitter i samma båt”. Tanken är åtminstone värd att dröja vid ett tag.

För när Alliansen de senaste åren har ägnat sig åt vad någon kallat ”socialism för kapitalister” har detta varit lika lite av ett ideologiskt brott mot moderna föreställningar om en ”fri marknad,” som ett praxisbrott mot modernitetens ekonomiska och politiska historia. Den mest extrema yttringen för modernitetens ekonomiska patologier är Rysslands oligarker, som hade varit omöjliga utan Bolsjevikrevolutionen och den kommunistiska statens exproprieringar. Men de är just extrema undantag, kanske någon vill säga. Det räcker bara då att betänka vilka det är som har våra egna liv i sina händer; välfärdsstatens byråkrater, bankernas diton, och därtill försäkringsbolagens. Allt för den största möjliga lyckan. Som alltid råkar sammanfalla med den sammanlagda, abstrakt räknade ekonomiska tillväxten.

Är det dags att börja föreställa sig en alternativ modernitet? Jag själv längtar efter vad man kan kalla en post-liberal politisk rörelse i Sverige, i stil med brittiska Lord Maurice Glasmans ”Blue Labour.” (I många bemärkelser har vi förstås en bättre situation än britterna, genom den svenska modellen, men fackförbunden verkar modstulna av sitt minskade inflytande i relation till en allt mer socialliberal socialdemokrati.)

[1] Polanyi, The Great Transformation, 147.