Ibland när jag säger att jag är intresserad av relationen mellan religion och vetenskap så möts jag av ett ansiktsuttryck som tycks säga: ”vad menar du med att du är intresserad av ’fundamentalism och vetenskap’?” Detta har lett till att jag funderar på att börja säga att jag är intresserad av relationen mellan ”livsåskådning och naturvetenskap” istället.
På en flygplats i London sa en tjej: ”There are people who would kill you for that statement” – alltså påståendet att jag är intresserad av vetenskap och religion.
I Läsarpodden som sändes häromdagen och som handlade om David Thurfjells bok Det gudlösa folket tar Patrik och Joel upp fenomenet att det ofta betraktas som ”lite pinsamt” att vara kristen. Jag är på ett sätt trött på den tematiken och vill helst skita i den. När människor lär känna en får de bedöma den man är, bakom de där etiketterna och konnotationerna.
Men samtidigt finns det något paradoxalt i det svenska offentliga klimatet och dess inställning till religion, och det är att å ena sidan är det endast drygt 20 % som tror på Gud och ungefär 10 % som är kristna – så att detta att vara troende är en tydlig minoritetsposition – samtidigt som vi talar om oss som ett ”kristet land” vilket på något vis gör att kristna blir både majoritet och minoritet på en gång. En nackdel med det är att den medvetenhet som finns när det gäller diskriminering av minoriteter inte tycks gälla i relation till detta att vara kristen eller troende.
Trots att vi är alltmer medvetna om hur det ”normala” i betydelsen ”det vanliga” ofta varit normerande och att det kan leda till diskriminerande beteende och nedvärderande attityder tycks ingen sådan medvetenhet finnas när det gäller det sekulära majoritetssamhällets förhållningssätt till religion. Religion är fortfarande ganska tabubelagt och känsligt.
Och visst: det finns något provocerande i religion. Den som är religiös säger ju att det finns en transcendent dimension i tillvaron som det är viktigt att upptäcka och förhålla sig till. (Samtidigt tror jag att vi som är troende behöver bli bättre på att kommunicera att vi tror att denna transcendenta dimension inte är förbehållen oss som är troende. Som Paulus säger: ”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Nej, i honom är det vi lever, rör oss och är till.” (Apostlagärningarna 17:27-28))
Samtidigt är det ju inte riktigt det här som gör att religion är tabu (eller?) – det är ju snarare för att ”dålig religion” blivit definierande för vad religion är.
Vi tycker väl alla att det är märkligt att man i USA knappast kan bli vald till president utan att säga att man är kristen. (Man påminns om Machiavellis råd att en framgångsrik furste bör framstå som – men absolut inte vara – gudfruktig.) Samtidigt tycks vi helt omedvetna om hur vi har en nästan motsvarande ”sekularismnorm” i Sverige.
En sådan norm kan ta sig olika uttryck. Till exempel kan den uttryckas genom att man upprätthåller en tolkningsnyckel där religion tänks vara oförenlig med vetenskaplighet, rationalitet och framsteg. Nyligen bevistade jag en religionslektion för 11- och 12-åringar. Flera av eleverna sa att de inte trodde så mycket på Gud utan mer på Big bang. Det slog mig efter lektionen hur ironiskt det är att det var en katolsk präst som formulerade big bang-teorin och att han fick kritik för att han skulle varit för influerad av sin kristna tro, eftersom många tyckte att big bang-teorin implicerade en skapare. Den vedertagna synen på den tiden var istället att Universum var evigt och statiskt. Själva uttrycket Big Bang myntades av Fred Hoyle, astronom och ateist som tyckte att teorin var mycket problematisk av just det skälet att det enligt honom tycktes peka mot en skapare. I en radiointervju sa han: ”I don’t think there was a ’big bang'” angående tanken att Universum vid tidens början började expandera explosionsartat.
Men den uttrycks på ett väldigt direkt och i mina ögon ofrivilligt komiskt vis i följande löpsedel:
Alice Bah Kuhnkes okända förflutna innehåller alltså knark, trafikbrott, utvikningsbilder och ”gudstro”!
En utmaning för kristna är att försöka väcka medvetenhet om den här normen på ett intelligent och konstruktivt vis. Det är först då vi (troende eller inte) kan problematisera den, analysera vad den står för och förändra den. Pluralism kan inte gärna förenas med ett misstänkliggörande av gudstro i sig.