Vardag i det förlovade landet (Hundarna på huvudgatan)

The dogs on main street howl,
‘cause they understand,
if I could take one moment into my hands
Mister, I ain’t a boy, no, I’m a man,
and I believe in a promised land.
– Bruce Springsteen ”The Promised Land”

I Elin Grelsson Almestads nya roman “Hundarna på huvudgatan” (Bokförlaget Atlas, 2016) är det just tron på det förlovade landet som står i fokus. Eller kanske snarare den förlorade tron på detta land. Romanen utspelar sig kring två rörelser som på senaste tiden allt oftare anklagas för att ha tappat tron, och därmed också relevansen i dagens samhälle: Svenska kyrkan och socialdemokratin. Johanna, romanens huvudperson, växer upp i Norrland som dotter till kommunens och Socialdemokratiska partiets starke man och blir sedan präst i Svenska kyrkan. Boken blir så en inifrånskildring av två rörelser, två folkhemskolosser, som båda grundar sig i en förhoppning och en strävan efter en bättre värld men som idag allt mer tyngs av sitt arv snarare än vågar hoppas på den blomstertid som kommer. I romanen är det tydligt att något har gått förlorat.

På miniorerna är det sorgligare än i skolan. Ett ris av vide står i entrén till församlingshuset. Med lila och gula fjädrar i sig. Men annars pratar de mest om Jesus och vad som hände med honom i Jerusalem. På söndag skall man minnas hur Jesus red in i Jerusalem på en enkel åsna och alla trängdes och jublade åt honom som om han vore en kung. En vecka senare var han död. Det går inte riktigt att få in. Trots att korset hänger i församlingshemmet, längst fram i kyrkan och överallt hos mormor och på de flesta hänger Jesus och dör. Det är som om Johanna vant sig vid bilden så pass att hon glömt vad den föreställer. Som när man säger ett ord så många gånger att det tappar sin betydelse och bara låter konstigt i munnen till slut. (s.54)

När ett ord tappar sin betydelse på det sättet som Elin Grelsson Almestad beskriver så blir det tomt och innehållslöst. Men då blir det också möjligt att fylla den där tomheten med lite vad som helst. Det är kring den tomheten och försöken att fylla den som romanen kretsar. I kyrkan blir den döende Jesus en tom symbol som inte längre övertygar eller skakar om så som den en gång gjorde. Traumat i döden, glädjen i uppståndelsen, tron och hoppet som föds på nytt. I romanen är allt det där försvunnet i beskrivningen av ett nutida Sverige som mest handlar om att förvalta ett arv som sedan länge glömts bort. Ett arv som tömts på innehåll och kan ersättas med lite vad som helst. What would Jesus do? Vad skulle Palme tyckt? Ingen vet längre.

Men den där tomheten finns förstås inte bara i kyrkan eller socialdemokratin utan i varje människa. I Johanna, Sanna, Lars och Josephine. I Johannas föräldrar, kommunpampen och den som står vida hans sida. Alla som befolkar ”Hundarna på huvudgatan” försöker fylla den där tomheten  med de medel de har till buds stående: alkohol, hemrenovering, partiet eller kyrkan. Den enda som i boken inte tycks bära tomheten är mormodern, hon som också är den enda som har sina rötter i den tid då kyrkans och socialdemokratins värderingar såsom de ser ut idag formades. Hon som fortfarande har kvar innehållet och meningen i orden. Alla andra längtar efter något annat.

There’s a dark cloud rising from the desert floor
I packed my bags and I’m heading straight into the storm
Gonna be a twister to blow everything down
That ain’t got the faith to stand its ground
Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and brokenhearted – Bruce Springsteen ”The Promised Land”

Men det blåser inga stormar. Varken i kyrkan eller socialdemokratin. Allt går på som det alltid har gjort och den enda som stormar är Johanna. Men i sitt engagemang för traktens flyktingboende är hon allt för ensam och blir snart utbränd då det inte finns några strukturer som bär henne i församlingen eller i samhället. Det finns inget sätt att värja sig mot omänskligheten i det som sker. Förvirrad och vilsen, med brustet hjärta, står hon ensam kvar. Hon med idealen, med viljan och engagemanget.

Som präst i Svenska kyrkan känner jag igen mig i berättelsen allt för väl. Inte för att jag upplevt allting själv, men för att jag känner alla de människor som Grelsson Almestad beskriver. Johanna är i mångt och mycket mina kollegor: Hon som blev utbränd, han som drömde om en affär med en kollega, hon som är idealist utan en församling i ryggen, han som gör allt för att vara lojal mot sin församling trots att den inte är lojal mot honom. Jag känner dom alla.

“Hundarna på huvudgatan” är i sanning en samtidsroman. Den är som en januaridag med duggregn och knappa plusgrader: ärlig och skoningslös. Den berättar om livet när allt är grått och alla gett upp och bara längtar hem. Om tomheten.

Welcome home to my Broken Promise Land
where the sun don’t shine / and the cold wind whines
Welcome home to my Never Ending Land
where the skies are grey / there’s no star to lead my way
you said you’d never walk away – Weeping Willows ”Broken Promise Land”

Och där någonstans i ärligheten och tristessen, i snålblåsten och mörkret, bland alla besvikelser och alla förluster så finns det ändå ett hopp. För människan kan inte leva utan hoppet. Men det är ett svårköpt hopp och det krävs mycket av en människa för att inse att hon kanske måste ge upp den gamla drömmen om det förlovade landet för att börja tro på något igen.

I believe in the love that you gave me / I believe in the faith that can save me / I believe in the hope / and I pray that some day it may raise me / above these badlands – Bruce Springsteen ”Badlands”

Kommentera