Varandets parfym och den porösa personen

I mars auskulterade några av oss Läsare en konferens om (den katolska) kyrkans framtid i en sekulär tidsålder. Den arrangerades vid jesuiternas Gregoriana-universitet i Rom. Charles Taylor – vars reflektionsmässiga praktverk A Secular Age är ett måste att läsa för alla som vill förstå fenomenet sekularitet – medverkade som huvudtalare tillsammans med den irländske filosofen William Desmond.

Desmonds anförande var en kommentar till Charles Taylors kända karakterisering av det moderna jaget som i grunden ”buffrat”, förkapslat i sin autonomi, snarare än ”poröst”, i betydelsen sårbart och öppet för beröring av det utanför-varande. Här är det inte nödvändigtvis fråga om att den moderna människans natur har förändrats substantiellt från föregående tidsåldrar, utan att vårt ändrade sätt att se på världen sedan senmedeltiden har lett till att vi lever i den på nya sätt – att vi låter oss förtrollas och trollbindas av annat idag (även om Taylor menar att det buffrade jaget särskilt präglas av ett slags avförtrollning i förhållande till omvärlden).

Enligt William Desmonds fenomenologiska betraktelser pendlar vi människor egentligen dagligen mellan att vara buffrade och porösa. I poesi, musik och skratt upplever vi oss ofta genomträngda av tillvaron i sådan mån att vi ”lyfts ut ur oss själva”. I bönens rum blir vi kanske mer porösa än någon annanstans, eftersom alltings ursprung, Gud själv, ju är bönens intention.

 

 

Former av kontemplation har traditionellt alltid hängt ihop med det filosofiska sökandet efter sanning. Men många sorters modernt tänkande, påpekar Josef Pieper, utgår istället från ett isolerat, ”rent” förnuft som måste våldföra sig på och slita med verkligheten för att bringa den under sitt bemästrande. Descartes epistemologiska meditationer börjar med virtuell kroppsstympning, poängterar John Betz i After Enlightenmentoch slutar i att det enda vi kan vara säkra på är att det finns ett res cogitans, ett tänkande ting som (kanske) är jaget. (Gud har reducerats till ett neuroslindrande instrument.) Carl von Linné ville inte bara som upplysningsman katalogisera växtvärlden, han ville som merkantilist industrialisera Sverige. Hans forskning öppnade för nya vägar att manipulera naturen för vinnings skull. (En dag borde ni läsa Linnés egna tankar om Gud och naturen. De vidimerar rakt av historikern Brad Gregorys exempel på hur fashionabel tidigmodern religionsfilosofi kunde ställas direkt i exploateringens tjänst.) Josef Pieper själv framhåller Immanuel Kant som ett sådant oupphörligt kämpande förnufts härold. Aldrig tillåter sig det kantianska subjektet att få vila i verkligheten (an sich).

William Desmond stämmer in i Piepers analys av Kant som en av upphovsmännen till det moderna buffrade jaget. Ett exempel från en fotnot i Kants tredje Kritik belyser för honom det faktum att moderniteten präglas av en ”allergi mot det porösa varandets parfym”(!). Kant skriver att han inte står ut med psalmsången från ett fängelse i närheten, som når honom mitt i arbetet. Han störs och hindras att tänka efter egen maskin.

Botemedlet måste enligt Desmond vara att varsamt odla vår förmåga till mottaglighet, att lära oss ”lida” tålmodigt i sårbarhet för det som blir givet utanför oss själva. Det är en kur som rekommenderas allt oftare i olika kulturella sammanhang. David Foster Wallaces bok The Pale King, om ett nära på outhärdligt liv på skatteverket i den amerikanska mellanvästern, skrevs i övertygelsen att bortom det buffrade subjektets tendens att uttråkas och följdaktligen vilja ironisera över tillvaron, så finns där en levande verklighet att uppmärksamma.

Jag tror inte att en ökad kontemplativ medvetenhet i vardagen löser alla världsproblem, men den röjer vissa specifika hinder i vår tid för att kunna möta och mättas av Gud, såsom hen ger sig själv åt oss i hela spektrumet av vår skapade existens.

1 thought on “Varandets parfym och den porösa personen

  1. Pingsthögtiden är en synnerligen väl vald helg för hängivenhet, men i det nya förbundet behöver vi inte vara låsta vare sig till tid eller plats för att ge oss hän till Gud i sårbarhet, eller med ett poröst och mottagligt jag. Att Immanuel Kant stördes av sången när han arbetade säger faktiskt mycket lite om hans övergripande filosofiska projekt. Allt som redan finns i oss och fungerar a´priori, som etiken och förmågan att tro betyder inte att Kant ställde sig emot Gudstro. Tvärtom, skulle nog många mena.

    Jag har själv endast läst Kant på en 5 poängskurs i filosofi och även efter dessa veckor hade vi bara skrapat ytan. Det är ett invecklat system där han sätter förnuftet och framförallt viljan mycket högt. Den goda viljan, den som vill det goda, och som tar sin utgångspunkt i ett praktiskt förnuft och en etik som vi som människor har tillgång till.

    Vi som tror på en Gud som samtidigt är en Ande som kan samverka med vår ande, vi tror ju på att Ordet samverkar med vår vilja att nå kunskap om Gud. Och med den insikten och kunskapen vi får tillsammans med Ordet och Anden kan vi verka i vår egen tid i med den vilja som Herren verkat in i oss. Då sker inte längre människans vilja utan det är Guds vilja. Halleluja!

Kommentera