I söndags flög jag hem från Liverpool och en konferens med titeln Political Theology: The Liberation of the Postsecular? Arrangörer var Association for Continental Philosophy of Religion.
Av en händelse mötte jag Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén på flyget hem. Vi var båda fulla av intryck och av hopp om kyrkornas och teologins framtid. Hon hade varit i York där hon som första kvinnliga ärkebiskop fått tala till det anglikanska kyrkomötet och sedan gå i procession med ärkebiskopen av York och ärkebiskopen av Canterbury i York Minster. Hon visade mig en bild av de tre skrudade ärkebiskoparna sida vid sida på sin mobil: ”Ja, vi ser ju fåniga ut i mössorna, men det var en stor händelse, kyrkligt och politiskt.”
Det finns förstås hur mycket som helst att berätta från en konferens, och jag känner också att jag vill berätta, åtminstone något. Jag vill berätta om all den kraft och kreativitet som finns i teologin i vår tid. ”Det har aldrig varit så viktigt med forskning i humaniora som det är idag”, sade någon. ”Våra röster behövs akut i en värld där extremism sprids i samma snabba takt som jorden eroderar och klyftorna mellan fattiga och rika växer.”
Catherine Keller visionerade snarast profetiskt med en underbar blandning av desperation och hopp utifrån rubriken ”A Political Theology of the Earth”. Under resten av konferensen visade hon på ett imponerande sätt (och tror jag djupt ärligt) att hon menar allvar med sitt tal om entanglement, d.v.s. att all materia hänger samman och så även vi som kroppsliga såväl som tänkande och skapande varelser. Ingen lämnades utan omsorg, om det så handlade om att ge alla samma chans att smaka hennes jordnötter på puben, att få sittplatser, talartid, utrymme för sina perspektiv eller få den lyhörda uppmärksamhet vi alla har rätt till.
Daniel Barber kritiserade på samma gång delar av teologin som kapitalismen genom sin filosofiska appell mot conversion, vilket för honom fick stå för själva den logik som hyllar utveckling, framsteg och därmed andlig såväl som kapitalistisk tillväxt. Liksom Kellers hade hans presentation profetiska kvaliteter om än av ett lite annat slag, och möjligen ville även han understryka sitt budskap om att avstå ambition och framsteg genom att förefalla dagen-efter-sliten konferensen igenom…
Saba Mahmood visade med konkreta politiska exempel från vår tid hur västerlandets sekulära ideologiska argumentation ibland fungerar som en spegelbild av islamismens Egypten. Och oj, oj vilken cool kvinna och talare, min nya idol! Ingen skugga bör falla över de andra, men dem kände jag bättre till sen tidigare.
Katherine Sarah Moody talade om bl.a. Peter Rollins och presenterade också en bild av Paulus långt bortom den potente missionären eller den marxistiske profet han kommit att bli i samtida politisk teori. Istället visade hon en Paulus som förlorat sin identifikation med romarrikets makt samtidigt som hans nya identitet ständigt ifrågasätts. En hemlös, sårbar och märkt Paulus som genom sin svaghet visar på ett annat sätt att vara troende, politisk medmänniska i världen.
Hela konferensen inleddes med en humoristisk självreflektion av en Spinoza-fantast från Liverpool Hope University. Han beskrev hur hans barn en dag inte ville följa med honom till kyrkan sedan de insett att han inte tror på allt som står i trosbekännelsen. De vägrade helt enkelt lämna bilen på kyrkans parkering, de ville inte vara en del av hans hyckleri: ”So what DO you believe, dad??”, frågade de ilsket.
Han gick hem och skrev en bekännelse:
Tonårssönernas entusiastiska reaktion blev: ”Yeah, yeah, dad, whatever…”
Så med denna rapport vill jag önska god semester. Vi verkar kunna koppla av i lugn förvissning om att världen alltjämt är stadd i välsignad förvandling, i alla hörn av kristenheten.