Var hälsad / Det är fullbordat

img_0931
Mattias Grünewald, Korsfästelsen, ca 1515. Isenheimaltaret. Vid Kristi vänstra sida står Johannes Döparen och pekar: ”han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30)


Förlåten har fallit och tabernaklets dörrar gapar vidöppna. Människosonen hänger inför allas åsyn, men själv är Han dold i sin Faders famn, de mäktiga armar som håller upp korset. Likt Jona vilar Jesus i fiskens buk, men denna gång är det frivilligt; i dödsriket gästar Livet självt, predikande nåd och sanning. Kyrkan vördar tillsammans med Maria ömt Kristi brutna lekamen.

I år infaller långfredagen – Herrens Lidande och Död – den 25:e mars. Det är ett datum som med sitt exakt nio månader långa försprång till Kristi födelse vanligen utmärker Jungfru Marie bebådelse. I väst flyttas denna Annunciata-högtid till efter påskoktaven, medan östkyrkorna som regel alltid har en särskild liturgi förberedd för såna här sammanträffanden, till och med på den annars helt stilla långfredagen. Oavsett praxis ger detta relativt ovanliga tillfälle (senast hände det 2005 och nästa gång blir först 2156) ändå möjlighet till begrundan över de båda mysterierna.

Viss hjälp finns att tillgå här. Englands kanske främste teolog genom tiderna, Anselm och Julian av Norwich undantagna, nämligen John Donne, komponerade på förekommen anledning följande rader år 1608 med titeln ”Upon the Annunciation and Passion Falling upon One Day”:

Tamely, frail body, abstain today; today
My soul eats twice, Christ hither and away.
She sees Him man, so like God made in this,
That of them both a circle emblem is,
Whose first and last concur; this doubtful day
Of feast or fast, Christ came and went away;
She sees Him nothing twice at once, who’s all;
She sees a Cedar plant itself and fall,
Her Maker put to making, and the head
Of life at once not yet alive yet dead;
She sees at once the virgin mother stay
Reclused at home, public at Golgotha;
Sad and rejoiced she’s seen at once, and seen
At almost fifty and at scarce fifteen;
At once a Son is promised her, and gone;
Gabriel gives Christ to her, He her to John;
Not fully a mother, she’s in orbity,
At once receiver and the legacy;
All this, and all between, this day hath shown,
The abridgement of Christ’s story, which makes one
(As in plain maps, the furthest west is east)
Of the Angels’ Ave and Consummatum est.
How well the Church, God’s court of faculties,
Deals in some times and seldom joining these!
As by the self-fixed Pole we never do
Direct our course, but the next star thereto,
Which shows where the other is and which we say
(Because it strays not far) doth never stray,
So God by His Church, nearest to Him, we know
And stand firm, if we by her motion go;
His Spirit, as His fiery pillar doth
Lead, and His Church, as cloud, to one end both.
This Church, by letting these days join, hath shown
Death and conception in mankind is one:
Or ‘twas in Him the same humility
That He would be a man and leave to be:
Or as creation He had made, as God,
With the last judgment but one period,
His imitating Spouse would join in one
Manhood’s extremes: He shall come, He is gone:
Or as though the least of His pains, deeds, or words,
Would busy a life, she all this day affords;
This treasure then, in gross, my soul uplay,
And in my life retail it every day.

 

 

Kommentera