Om vackra kyrkobyggnader

King's_College_Chapel,_Cambridge_15

King’s College Chapel i Cambridge, mitt lokala kapell, ska tydligen vara ett av de främsta exemplen vi har på ”Perpendicular Gothic”, en sengotisk byggnadsstil populär mellan 1300- och 1500-talet i England. Varma dagar ringlar sig turistkön lång kring den höga, smäckra byggnaden. Kalla dagar också för den delen; när terminen är i gång kan man gå på Evensong och höra de unga korgossarna sjunga sina Magnificat och brittiska körverk. Kapellet fyllde nyligen 500 år och med anledning av födelsedagen trycktes en tjock, tjusig broschyr med titeln ”King’s College Chapel 1515-2015: Art, Music and Religion in Cambridge”. Den inbördes ordningen är talande: först konst (en mörk Reubens som altartavla), sedan musik (tveklöst världsberömd kör), sist religion.

Religion. Det ordet. Låter det inte som just kapell, katedraler, fina triptyker, tjusigt broderade prästkappor, invecklade ritualer och processioner? Under Kingsgudstjänsterna ombeds föräldrar till små barn och andra oberäkneliga sitta på andra sidan skiljeväggen, i kapellets förrum. Därifrån kan de snabbt fly om ungarna skulle börja ge ifrån sig för höga ljud.

Byggnaden är imponerande, inga tvivel om den saken. Kanske skulle en människa från ett annat land och en annan religion tänka att de där kristna, de dyrkar verkligen sin Gud, de har byggt en kyrka vars torn skrapar mot himlen.

Men när de kommer in är det ingen där som frågar om de känner Jesus, om de ens hört talas om honom, denne enkle snickare från Nasaret som var och är världens frälsare. Prästen omväxlande läser och sjunger en utsökt liturgi tillsammans med kören och studenter och akademiker kallas fram för att läsa dagens gammel- och nytestamentliga text ur den vackra King James-översättningen. Kors- och ljusbärarna står rakryggade vid altaret. Ibland läggs kanske ett mer personligt meddelande in, gärna något om vårt hopp i himlen, om att allt kommer att ordna sig till sist. Men många av de tusentals människor som passerar genom kapellets portar känner inte Jesus personligen och har därmed inget reellt hopp.

Är det då Kristi kyrkas uppgift att ge dem en guidad tur av en vacker byggnad och hoppas att något av det kristna budskapet ska fastna på dem, mitt bland all brittisk artighet och alla målade fönster – eller är det kyrkans uppgift att vara obekväm, att ställa obekväma frågor, att bjuda in till Lammets måltid snarare än ännu en Bachkonsert i historisk miljö? Vad skulle den gamle anglikanen CS Lewis ha sagt?

Detta skriver jag delvis med anledning av att jag under sommaren fattat beslutet att lämna en annan statskyrka, Svenska Kyrkan (ett beslut, ska sägas, som fattades redan innan det märkliga debattinlägget i DN där fem anställda inom Stockholms domkyrkoförsamling menade att det finns fler vägar till Gud än genom Jesus Kristus). När jag surfade in på Svenska Kyrkans hemsida för att ta reda på hur man bär sig åt för att gå ur möttes jag av ett par motargument. Svenska Kyrkan ville behålla mig som medlem, förklarade de, eftersom jag ”Genom att betala kyrkoavgiften /…/ är med och stödjer /…/ ett rikt musikliv med körer och musiker” samt ”underhållet av våra kyrkobyggnader”. Som medlem hjälper jag också en kyrka som ”vill vara med och uttrycka den glädje man känner över att ha fått barn eller funnit en partner” och ”tillsammans med andra goda krafter vill vara med och bygga ett så bra samhälle som möjligt”.

Missförstå mig rätt. Ingen av dessa saker är dåliga i sig. Jag älskar vackra kyrkobyggnader och Bibeln förklarar att musik är ett underbart sätt att hylla Gud på. Äktenskapet är instiftat av Gud och definitivt värt att firas. Likaså befaller Jesus oss att ta hand om våra små och fattiga och vara goda krafter i världen. Men: Svenska Kyrkan säger ingenting om Jesus. De talar om ett gott samhälle, men nämner inte den som ensam kan förvandla det. Ska kyrkan vara en social instutition för välgörenhet, en gemensam festlokal och ett historiemuseum, en turistattraktion och konserthall – eller en del av den universella kropp som förkunnar Kristi liv och död, uppståndelse och himmelsfärd?

Det är en allvarlig fråga som både den svenska och den anglikanska kyrkan behöver svara på.

1 thought on “Om vackra kyrkobyggnader

  1. Tack för en fin text. Som vanlig pastor i en vanlig frikyrka är det en av mina uppgifter att ha ett samtal med de som begär utträde ur församlingen. Under åren har det blivit en del sådana samtal. Och det har allt mer kommit att intressera mig. Om du har tid och lust får du gärna skriva mer om hur du ser på kyrkan utifrån ett exit-perspektiv. Vad är det man lämnar? Vad lämnar man inte? De flesta jag möter har sällan ett bra språk för sina tankar och erfarenheter och därför kan det vara svårt att få en bra bild av det som sägs. Men jag hade uppskattat mycket att lyssna på dig som också har språket.

Kommentera