Vad ska de upp på berget och göra? Om askes och äventyr.

Utsikt från La Verna.
Utsikt från La Verna.

Vad ska de upp på berget och göra? Frågan ställdes av poeten Aase Berg (!) i en radioessä häromveckan. Hon retar sig på att bergsklättrare och äventyrare – som orsakar stora samhällskostnader när de ideligen skadar sig och dör – sällan avkrävs något försvar för sin verksamhet, medan exempelvis kulturarbetare ständigt måste motivera sitt värv i lönsamhetstermer.

Berg söker i litteraturen, men finner inget egentligt svar på frågan. Men hon är nog något på spåren när hon jämför bergsklättrarnas skildringar av sina bravader med sin egen erfarenhet av att föda barn. Båda dessa verksamheter är extremt fysiskt krävande, och i båda tillstånden vittnar människor om att de befinner sig på gränsen – mellan vara och intet, liv och död, tid och evighet.

De mindre hårdhudade och mer blygsamma av oss kan kanske uppleva oss nära gränsen i mer vardagliga situationer, som när vi sitter i bilen, har sex eller hackar grönsaker och råkar skära oss i tummen. Men för att vi inte ska söka upp dylika aktiviteter i jakt på detta tillstånd, för att ett sådant beteende kan bli destruktivt, finns inom världsreligionerna praktiker som bön och fasta, praktiker som liksom bergsklättring är krävande, men på ett väldigt mycket mer långsamt, vardagligt och robust sätt.

Benediktinmunken David Foster utforskar den kontemplativa bönen som gränstillstånd i boken Contemplative prayer: a new framework (2015). När han inledningsvis ska definiera sitt studieobjekt beskriver han hur människor har vittnat om erfarenheter av ’peak moments’ i vitt skilda situationer som exempelvis omvändelseögonblick men också gisslansituationer och isolering. Foster fortsätter sedan:

Limits are found not only at extremes like these. The boring ordinariness of things is where people usually practise contemplative prayer, where there is therefore a way of exploring the edge of life. It is why ’desert spirituality’ seems to speak to contemporary experience as eloquently as it does […] There is just the sense of being there aware, as it were, of just the hardness of the chair and an empty stomach, ready to turn the mind and heart to anything but God.

Bönen som träsmakens gränstillstånd. Foster beskriver hur den mystiker som uppehåller sig vid slutpunkten för det hon står ut med alltmer börjar erfara denna gräns som en tröskel in mot evigheten.

På sätt och vis måste ju den regelbundna bönen vara ännu mer krävande än en bergsbestigning. Bönerytmen bara fortsätter, dag efter dag måste de bedjande uthärda i tomheten, utan att ha någon aning om hur långt det är till toppen. Låter den sig anas i dimman kan den försvinna lika fort igen.

En annan uppenbar koppling till bön som jag gjorde när jag hörde Aase Bergs essä är förstås att många heliga platser sedan urminnes tider är och har varit just berg. Det är naturligtvis inte samma sak att vandra upp till en klippgrotta för att sätta sig där och be som att göra en expedition till K2:s topp. Men när jag ser framför mig berget Arunachala i södra Indien (som jag själv aldrig besökt annat än i fantasin, där Henri Le Saux, den franske benediktinen som drog österut och kom att kallas Swami Abishiktananda, fortfarande sitter i sin grotta med ett leende på läpparna) eller det grönskande, toskanska berget La Verna (där den helige Franciskus tog emot sina stigmata efter en lång period av fasta och bön), då tänker jag att också asketernas grottfastor är extremt fysiskt krävande aktiviteter, som de dras till av längtan efter att få uppehålla sig i livsupplevelsens gränsland. Och liksom äventyrarna beter sig förstås också vissa asketer på sätt vi kan ifrågasätta. Det kan väl aldrig vara bra att förstöra sin hälsa för resten av livet genom att sova på bara klippan i flera veckor?

Det finns förstås ännu värre beteenden vi kan ägna oss åt för att erfara gränstillståndet. I den mån kontemplativa människor inte blir främlingslegionärer, inbrottstjuvar eller missbrukare beror det kanske inte så mycket på deras höga moral som på att de inte behöver uppehålla sig i dödens närhet på sådana påtagliga sätt för att känna att de lever. Det räcker att lära sig någon beprövad böneteknik, och hålla fast vid den.

Ett dygn rymmer 86 400 sekunder, och minst lika många erbjudanden att stanna upp och tacka Gud för det liv som är, förundras över den ömhet han visar oss bara genom att låta sin Ande vistas i våra hjärtan. Oavsett om detta är en långtråkig dag, en smärtsam dag, en glädjefylld.

Bergsklättraren och den fromma bedjaren har det gemensamt att de bär på en längtan som är så stark att den får dem att ändra livsstil. De skiljer sig båda från den som aldrig velat kännas vid denna längtan. Men för den som ber är den mest utmanande resan den som går inåt, för att parafrasera fjällvandraren Dag Hammarskjöld.

Äventyrarna ser till att ha kontroll över extremerna. För de flesta av oss vore deras prestationer helt otänkbara. För den som lever med kronisk sjukdom eller smärta är till exempel bergsklättring lika omöjligt som befängt; hon behöver bara vakna på morgonen för att erfara motsvarande kroppsansträngning. För att denna plåga ska kunna föra henne till ”the edge of life” är det något annat som behövs. Kanske måste hon bli en kontemplativ människa.

Jag har ofta retat mig på mindfulnessindustrins sätt att göra en vara av något så grundläggande som det att ta in stundens närvaro med sina sinnen. Varför går inte folk bara ut och plockar blommor? kan jag tänka, en strålande junidag som denna. Måste de verkligen gå dyra expertkurser och lära sig pretentiösa anglobuddhistiska termer för att kunna höra näktergalen, gatubruset eller sina egna andetag? Men tills kyrkan mer frimodigt börjar dela med sig av den kontemplativa kristna traditionens skatter kommer det nog att fortsätta kännas närmare till hands för de flesta att vända sig till en konsult än till en asket. Om de då blir tilldelade mindfulnessövningar i stället för att ge sig ut på livsfarliga bergsklättringar, då får vi väl vara tacksamma. Då kan ju sådana övningar rädda liv.

1 thought on “Vad ska de upp på berget och göra? Om askes och äventyr.

Kommentera