Vad är materialism?

Är det inte ganska lämpligt att fortsätta diskussionen om materialism på Kristi himmelsfärds dag: ”Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg. 1:11)

Christoffer förfäktade här nyligen ett slags fysikalistisk (anti-dualistisk) emergensteori om medvetandets uppkomst, som bygger på en ”icke-reduktiv” materialistisk förståelse av världen. En sådan teori är enligt Christoffer förenlig med Thomas av Aquinos övertygelse att inomvärldsliga orsaker på egen hand kan frambringa allt som existerar i skapelsen.  Jag invänder inte mot det inomvärldsligt tillvända i emergensteorin, men bara det faktum att Thomas skapelseteologi rymmer änglar skulle jag säga blottar en avgrund mellan honom och modern materialism. Det finns många skäl att diskutera materialismen vidare; mycket står på spel i förståelsen av människans plats i skapelsen.

Jag översatte idag ett längre stycke av David Bentley Harts egna tankar kring emergensteori från First things 2013, som kanske kan gynna en fortsättning på diskussionen:

För ett par månader sedan började jag att läsa en bok av sociologen Christian Smith med titeln What Is a Person?. Om det ämnet har jag inget viktigt att utlägga just nu – även om det är mycket intressant – utan den enda anledningen till att jag tar upp det i denna text är att bokens inledande kapitel påminde mig om ett annat ämne som jag länge velat skriva om. Till centralt stöd för bokens huvudargument tar Smith en bestämd föreställning, om naturlig “emergens”: det vill säga den till synes enkla idén att det i naturen finns sammansatta fenomen vars utmärkande egenskaper och förmågor uppkommer (“emerge”) ur samspelet mellan dess grundläggande delar, trots att dessa egenskaper och förmågor inte ingår i delarna som sådana.

En “emergent”, dvs. uppkommen helhet är, med andra ord, mer än, “eller i vilket fall annorlunda än” summan av dess delar. Den helheten är inte enbart följden av en ansamling urskiljbara krafter som sammanstrålat från en källa utifrån, utan den är resultatet av en bestämd ordning av relationer dessa krafter sinsemellan, som åstadkommer någonting helt nytt i naturen.

Det här påståendet är förstås alldeles riktigt i en allmän betydelse, men det är också alldeles felaktigt i flera särskilda bemärkelser, inte minst som Smith utvecklar det. Enligt honom är en emergent realitet sådan att den trots dess konstanta beroende av sina beståndsdelars naturliga egenskaper likväl äger nya kännetecken och drag, som helt och hållet är oreducerbara till beståndsdelarnas egenskaper.

Men detta är ju helt bestämt felaktigt. Åtminstone kan det inte på något vis vara sant som ett påstående i strikt materiella termer om fysiska processer, organismer och strukturer. Om inget annat så förbjuder den allmänna moderna vetenskapliga förmeningen strikt sådana hävdanden. Från ett “fysikalistiskt” perspektiv värt namnet finns det inget sådant som emergenta egenskaper som bryter med egenskaperna hos de föregående orsaker från vilka de har sitt upphov; rent principiellt för fysikalismen måste varje ting vara reducerbart genom en rad “geometriska” steg till sina minsta beståndsdelars fysiska attribut.

De som avviker från denna princip blandar i de allra flesta fall ihop oreducerbarhet med identitet. Smith använder exemplet med vatten, som, trots att det är sammansatt av de två mycket lättantändliga grundämnena väte och syre, i sin unika sammansättning äger förmågan att släcka eld. Därför, säger Smith, är vatten “oreducerbart till det som utgör dess beståndsdelar.” Ingalunda. Vattens motståndskraft mot eld är inte identisk med någon inneboende egenskap hos vare sig väte- eller syremolekyler, utan det är tveklöst reducerbart till de särskilda molekylära egenskaper som i en viss kombination orsakar väte och syre att upphäva varandras antändningsbenägenhet.

Ett skenbart mer lovande exempel som Smith tillägger i sin bok handlar om en dator: vilken han noterar är sammansatt av kisel, metall, plast, elektroimpulser och så vidare, men som fungerar på sådana sätt som inte kan påvisas härstamma ur någon enda av datorns enskilda delar, och vars funktion kvalitativt skiljer sig åt från en ren ansamling av delarnas egenskaper i något slags totalsumma. Här förvärrar dock Smith bara sitt tidigare misstag genom inte se att det som skiljer datorns förmågor från de enskilda kapaciteter som dess olika beståndsdelar äger, inte alls är någon emergent egenskap, utan istället kausal påverkan från ett kreativt intellekt som agerar på dessa beståndsdelar utifrån.

Om vi betraktar datorn som ett rent fysiskt fenomen så är inget av det som den gör – till skillnad från vad ett intellekt med avsikter gör med en dator – något mer än det matematiskt förutsebara resultatet av summan av dess fysiska delar. På den rent materiella nivån är vad än som är “emergent” också reducerbart till det från vilket det emergerar; annars vore “emergens” bara en term för något slags magisk övergång mellan intrinsikalt oförenliga realiteter.

Hur som helst har jag egentligen ingen gås oplockad med Smith. I slutändan har han helt rätt i att en dator inte är reducerbar till dess fysiska komponenter. Mer än så gör han helt rätt i att argumentera för (vilket är avsikten med hans bok) att mänskligt personskap inte kan reduceras till purt fysikaliska krafter och händelser. Problemen med hans resonemang hänger bara på den kausalitetsmodell som han tagit bruk av. För til syvende og sidst är det inte emergensprincipen utan snarare formell kausalitet som reduktionismen misslyckas med att förklara, ja till och med står helt blind inför.

I fallet med datorn, till exempel, så är dess funktion mer än summan av de inneboende egenskaperna hos dess fysiska komponenter, eftersom en ytterligare, utifrån besjälande kausalitet, som själv vägleds av en final orsak, har lagt dessa fysiska komponenter till rätta i en avsiktlig struktur som inte i någon meningsfull bemärkelse kan sägas ha uppkommit från komponenterna själva. (Den småaktige fysikalisten skulle här förstås vilja hävda att datorbyggarens intellekt och handlingar i sig själva bara är fysiska händelser, och att datorn således fortfarande har uppkommit ur och därmed är reducerbar till en större samling materiella orsaker; men det har inget med saken att göra och råkar dessutom vara fullkomligt felaktigt.)

Varför är den här kausalitetsdistinktionen alldeles särskilt viktig? Huvudsakligen för att det verkar helt uppenbart för mig att det finns fenomen i naturen som sannerligen inte kan reduceras till deras fysiska förutsättningar, och att detta faktum ådagalägger i sig självt materialismen, fysikalismen eller naturalismen, som bokstavligen otroliga åskådningar. Tillvaron, existensen själv, är kanske praktexemplet på en otvivelaktig sanning om världen som inte är reducerbar till fysiska orsaker (eftersom alla fysiska orsaker som skulle kunna finnas redan måste existera!). Men medvetandet kanske är ett mer lättfattligt exempel…

Kommentera