Under änglars inflytande

Under den där förflugna veckan som den skånska sanden faktiskt värmde under sulorna fick salig Newmans Apologia följa med i strandväskan. Det var strax innan jag blev pappa, så nu får jag post factum läsa klart kardinalens redogörelse hemma i soffan, även om vädret nu ännu en gång bjuder er övriga ut i värmen (det gäller även alla stackars icke-skåningar).

I barndomen läste jag många omvändelseberättelser, men ingen var riktigt som den här. En mer grannlaga intellektuell konvertitstory har väl världen knappast sett. Nu är förståndets väg bekant nog inte den vanligaste till omvändelsen, och den vägen är inte all; Augustinus Bekännelser beskriver till exempel en intellektuell resa, men lodar andra djup och bränner till på andra punkter än hos Newman. Men Newman blev ledd i sitt sökande efter sanningen, från den plats han blivit stadd på; 1800-talets akademiska gräddhylla i Oxford.

Men några vidare reflektioner över Newmans väg till Sanningen dröjer från mitt håll. Istället har jag fäst mitt intresse vid knappa två sidor i bokens andra kapitel. Där för Newman fram vad som kanske kan kallas fröet till en fornkyrklig politisk teologi (eller snarare angelologi), som också på sätt och vis tangerar Läsarnas diskussioner om materialismen och dess alternativ:

Mina idéer om änglarna hade sitt upphov, antar jag, i den alexandrinska skolan och den tidiga kyrkan. Jag ansåg att de inte bara var tjänare åt Skaparen i de judiska och kristna frälsningsskedena så som Skriften avtecknar dem, utan också som hans tjänare i att fullborda den synliga världens gång. Jag betraktar änglarna som rörelsens, ljusets och livets egentliga orsaker, och som det fysiska universums elementära principer. De låter oss ana, genom våra sinnens iakttagelser av deras verkningar, lagar om orsak och verkan och det vi kallar naturlagarna. Denna lära utvecklade jag i min predikan för Mickelsmäss 1831, där jag säger följande om änglarna: ‘Vartenda andetag, varenda stråle av ljus, varenda vacker scen är så att säga skörten av klädnaderna, dräkternas vattring, till dem vars ansikten skådar Gud.’ Jag frågar mig även vad tankarna hos en människa vore, som ‘när hon betraktar en blomma, en ört, en småsten eller en ljusstråle, ting hon behandlar som någonting underlägset henne i existensens hierarki, plötsligt uppdagade att hon befann sig i någon mäktig varelses närvaro; någon som varit fördold bakom de synliga ting hon nyss betraktat; någon som genom att skymma sin visa hand var den som gav tingen deras skönhet, nåd och fulländning, såsom Guds redskap för just detta syfte; någon vars själva klädedräkt och prydnad dessa ting var, som hon varit så ivrig att undersöka?’ Därför: ‘må vi med tacksamma och odelade hjärtan tillsammans med de Tre Heliga Männen säga: ”Prisa Herren, alla hans verk, lovsjung och upphöj honom i evighet…”‘

Utöver detta tänkte jag också att det vid sidan av hopen av onda andar fanns ett mellansläkte, δαιμὁνια [daimónia], som varken var i himlen eller helvetet; de var delvis fallna varelser, nyckfulla och egensinniga; ädla eller sluga, välvilliga eller ondsinta, vad det begav sig. Dessa varelser alstrade ett slags inspiration eller intelligens åt människornas släkten, nationer och samhällsklasser. Från dem följde staters och sammanslutningars handlingar, som så ofta skiljer sig från enskilda individers handlingar. Från dem härrörde staters och regeringars liksom religiösa gemenskapers och samfunds egenart och ingivelser. Jag tänkte mig att dessa hoper levde genom vissa osynliga Makter. Att jag föredrog personliga framför abstrakta förklaringar ledde mig otvunget till en sådan uppfattning. Jag ansågmig finna medhåll i Daniels bok, där Perserrikets änglafurste omnämns; och jag tänkte mig att det var sådana mellanvarelser som Apokalypsen syftade på i talet om de sju kyrkornas änglar.

År 1837 utvecklade jag min lära vidare. I ett brev påpekade jag för en nära och kär vän, Samuel Francis Wood: ‘Jag har en idé. Den mässa som fäderna firade (Justinus, Athenagoras, Irenaeus, Clemens, Tertullianus, Origenes, Lactantius, Sulpicius, Ambrosius och Gregorius av Nazianz) betonar att änglarna, trots att Satan fallit från skapelsens begynnelse, föll innan syndafloden och förälskade sig i människornas döttrar. Detta har nyligen slagit mig som en slående lösning till en föreställning som jag inte kan skaka av mig. På Daniel verkar det nämligen som om varje nation hade sin skyddsängel, och jag kan inte annat än tänka att det finns varelser med ett stort mått av gott i sig – om de än har stora ofullkomligheter – som är livsprinciperna för vissa institutioner, … ta England som exempel, med sina starka dygder, och sin ändock svaga katolicism.

[min övers.]

Kommentera