Tvivel: nedgång

”Utan tvivel är man inte riktigt klok” – Tage Danielsson

När jag var tonåring fick jag frågan om jag hade tvivel. Jag svara dem att det hade jag absolut, kanske inte om Guds existens eller så, men att jag gärna ifrågasätter det jag läser. Det var ungefär så jag tänkte om tvivel väldigt länge, ungefär som ett kritiskt förhållningssätt till sin tro och livsåskådning. Jag hade då svårt att förstå när bibeln säger att vi ska be om att bli bevarade från tvivel. Tvivel är väl nyttigt och bra, tänkte jag. Kanske hade jag Tage Danielssons ord i tankarna, kanske Johannes av Korset. Han skriver om själens dunkla natt att,

Vid en viss punkt under den andliga färden lyfter Gud människan från nybörjarnivån till en mer krävande sådan. På denna nivå börjar hon ägna sig mer åt sitt andliga liv och mognar som kristen. En sådan människa får antagligen uppleva det som kallas ”själens dunkla natt”. Den ”dunkla natten” upplever man då man inte längre finner någon tillfredsställelse i sitt andaktsliv. Och orsaken är att Gud vill rena människan och lyfta henne upp till ett högre plan.När en människa har blivit omvänd av Gud får hon näring genom Anden, hon känner sig omsluten av honom. Som en kärleksfull mor tar Gud hand om den unga själen, tröstar den och ger den andlig mjölk. Det är ett stadium som människorna finner stor glädje i. De börjar be med stor iver och uthållighet. De ägnar sig åt alla slag religiösa handlingar därför att det ger dem en sådan glädje.Men det kommer en tid då Gud bjuder dem att gräva djupare. Han undanhåller människan sin ljuvliga tröst för att lära henne göra det goda och hindra henne från att lägga sig till med onda vanor.

Det kan hända att tvivel är förmågan att tänka kritiskt eller någon sorts utgångspunkt av att vara ’tomma kärl’ inför Gud. Men jag har svårt att riktigt hålla med Johannes av Korset i sin syn av själens dunkla natt. Tvivel är också, och som jag ser det nu, ett fall ner i ett existentiellt mörker där hoppet inte längre är synligt och om det är någon sorts andlig övning så är det en övning där man har blivit bortrövad hoppet om ett mål eller mening. Bönen i den sortens tvivel kunde jag bara karakterisera som en sak, tomhet och avsaknad. Inget ljöd i mina böner. Inget fanns där i det mörkret som jag befann mig i i min bön. Inte fann jag någon egen inre röst och inte fanns heller något gensvar och bön tillsammans med andra ökade bara ångesten över att mitt egna trosliv var så kargt och utan liv. I texten av Johannes av Korset får tvivlet, natten och mörkret ett syfte eller meningsfullhet. Det kan låta hoppfullt, men jag har svårt att få det att rimma med min upplevelse och visst står det i Ordspråksboken som Hebreerbrevet att Gud kan tukta sina barn, men är det tuktan att ledas in i ett mörker av meningslöshet?  Klagovisorna har, enligt min åsikt, bättre satt ord på tvivlet och drar inte några slutsatser om tuktan och lärdom,

Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Tanken på min nöd och hemlöshet är malört och gift. Den lämnar mig inte, och jag är betryckt. Detta går mig till sinnes därför våndas jag.

Tvivlets ökenvandring kan ibland talas om som något positivt, eller till och med eftersträvansvärt. Jag kan alltså inte se det så.  Jag hade hellre varit utan tvivlets erfarenhet, eller var det kanske otro? Men, min hjälp var den kristna gemenskapen och att andra kunde bära tron åt mig, eller t o m tro åt mig när jag inte kunde. Mitt frikyrkliga (och individualistiska) trosbegrepp (att vara stark i tron, finna sin egna tro osv) var tvungen att ifrågasättas något. Men när tron fick överlåtas till andra för att jag inte själv fann någon tro fann jag till sist att det i mörkret trots allt står ett kors. Inte för att det är en andlig övning, eller en nödvändig vandring, utan för att Jesus har valt att möta oss också i det mörkaste. Jag kan inte låta bli att vara tacksam att Einar Ekberg  spelades så flitigt i mitt barndomshem och med det den sången som fortfarande berör mig mest, Någonstans bland alla skuggorna står Jesus.

Finns det kors allt för tunga att bära,Blir prövningen stundom för svår?Finns det ingen som ser dina tårar,Och ingen som nöden förstår?Någonstans bland alla skuggorna står Jesus,För att hjälpa dig i nöden är han där.

Det är även därför att Gud valt att gå så långt som in i döden som Klagovisorna inte slutar där citatet slutar utan fortsätter,

Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet.

Denna insikt kan följa med fördjupad förundran efter svåra tvivel, men som David Hume lär oss, att A ofta efterföljs av B behöver inte betyda kausalitet.

Kommentera