Tingens långsamma och eftertänksamma liv

I boken Klingsor berättar Torgny Lindgren på sitt oefterhärmliga sätt om bokens namne, en konstnär från Västerbotten. Det är en makalös berättelse om skapande och om människans förhållande till tingen. Klingsor har haft, vad som kan beskrivas som, en uppenbarelse. Han har funnit ett dricksglas i skogen som under många år har stått på en snedsågad stubbe. Klingsor upptäcker att glaset har ändrat form och anpassat sig till stubbens lutning.

Ute i skogen hade det stått upprätt, nu i kammaren där allt var inrättat med hjälp av lod och vattenpass lutade det så kraftigt att det tycktes vara på väg att falla. Och det var nu, så att säga knall och fall eller som en blixt från klar himmel som IAKTTAGELSEN hade kommit till honom: Glaset hade upplevt stubbens snedhet som sin egen, det hade känt snedheten som en egenskap hos det egna jaget och tagit beslutet att räta upp sig. […] Han hade så till sägandes satt sig in i glasets belägenhet, som ju i själva verket var alla substansers och urämnens belägenhet, han hade blickat djupt in i sig själv och sett att materia innerst inne var levande, att människans brådstörtat framrusande tillvaro i grunden inte ett skvatt skiljde sig från alla de andra föremålens långsamma och eftertänksamma liv. Det var detta han ville lära sig att framställa i bilder. Det finns ingenting, skrev han, som åtskiljer livet och döden.

Lindgrens smått absurda berättelse väcker igenkänning. Viljan att gestalta något som, så att säga, pekar bortom sig självt. Gestalta aningar om en djup och radikal enhet i och genom det till synes splittrade.

Så får Klingsor arrangera en utställning i sin egen hembygd. Då träffar han kyrkoherden.

När en stor bygdens son återvänder till torvan som fött honom, sade kyrkoherden, då infinner sig alltid en känsla av högtid, stolthet och självbekräftelse.

Det vet jag ingenting om, sade Klingsor.

Ditt måleri, fortsatte prästen, är inte alldeles främmande för det sakrala.

Det kan nog vara sant, sade Klingsor.

Det tycks mig att konfirmationsundervisningen har burit frukt.

Och Klingsor sade: Det har aldrig fallit mig in.

Det utgår en väldig kraft ur nattvardens heliga föremål, sade kyrkoherden. Alla döda ting blir som smittade av de vigda kärlens helighet.

Men inte heller det hade Klingsor någonsin tänkt på.

Det är det som är svårigheten, sade han anspråkslöst. Att förena det stoffliga med det eviga.

Och försona, sade prästen.

Ett möte mellan en konstnär och en förkunnare. Ett möte mellan konst och teologi. Ett möte mellan två människor och deras vilja att gestalta världen och tillvaron i relation till de uppenbarelser som präglar deras liv.

1 thought on “Tingens långsamma och eftertänksamma liv

  1. Märkligt, jag tänkte på Klingsor när jag såg rubriken. Jag har precis hunnit börja läsa den (jag är så svag för Lindgren). Jag gillar hur han beskriver glasets egendomliga ‘rättning,’ försoning(?) med sin sneda tillvaro på stubben som en kombination av stolthet och skam. Det är inte riktigt samma par som hos Luther, men jag kunde inte låte bli att tänka på människans belägenhet som simul justus et peccator.
    Uppskattad läsning – både din text som romanen.

Kommentera