Tid att fasta från stiliserade hjärtan

Jag har inte kunnat slita mig från bevakningen av rättegången om de så kallade sommarstugemorden. Kanske beror det på att extrema fall ibland tycks blottlägga mer alldagliga mönster. En sådan detalj finns i de lappar den åtalade kvinnan försökte smuggla ut från häktet, för att instruera sina närstående om vad de skulle säga till polisen. Lapparna är fulla av hjärtan och ”jag älskar dig”, vilket kontrasterar på ett intressant och svårgripbart sätt mot det övriga innehållet. Är detta kärleksbrev eller hotbrev? Kärleksuttrycken tycks avsedda att släta över och mildra de bestämda direktiven och hela den bisarra situationen. Det handlar mindre om en bekräftelse av en djup relation än om att i situationen uppnå sina egna mål.

I kristna sammanhang betonas ofta att den kristna kärleken är något annat än det som gemene man avser med kärlek. Även inom kristen teologi finns olika kärleksbegrepp, men när den kristna förståelsen av kärlek på detta sätt kontrasteras mot en utomkristen förståelse är det ofta agape-kärleken som lyfts fram som det kristna idealet. ”Kärlek ska här givetvis inte uppfattas som någon sentimental känsla, utan som en viljeakt som sätter den andres bästa framför det egna”, skrev exempelvis John Sjögren i SvD häromsistens.

Jesu heliga hjärta
Sacred Heart of Jesus. C. D. Smith.

Man kan också uttrycka detta som att agape-kärleken är en utåtriktad handling, mer som ett verb, en rörelse från Gud, genom människor och ut i skapelsen, medan den världsliga eller sentimentala kärleken är ett tillstånd hos en individ.

”Tro mig, jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar”, säger den åtalade kvinnan i en utfrågning. Det är här tydligt att hon inte menar ”älskar” i den kristna betydelsen. Om kärlek är något vi gör, är denna handling alltid livsbefrämjande och livsunderstödjande; den är en skapande kärlek eftersom den ytterst har sitt ursprung i Skaparen, som gett allt levande liv – av, i och genom sitt kärleksfulla väsen i den heliga Treenighetens gemenskap. Frågan om huruvida det är möjligt att döda och älska samtidigt har därför inte att göra med den enskilda individens moral, förmåga eller tillstånd; det är per definition omöjligt, om vi menar ”älska” i kristen mening. Dödsbringandet är per definition en kärlekslös handling. Om en kristen talar om död och kärlek i samma mening måste det vara för att tala med och om Jesus Kristus: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”.

Säger vi ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” måste vi alltså mena ”älskar” i den affektiva betydelsen: ’om jag känner vissa känslor för någon så förmår jag inte döda den’. För dem som redan är övertygade om kvinnans skuld är argumentet ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” föga övertygande; tar vi påståendet på allvar, kan vi ju av det lika gärna dra slutsatsen att hon troligen inte älskade personen ifråga. Ändå finns det något slugt i formuleringen; det är förnuftsmässigt svårt att motbevisa känslor, och det är socialt knepigt att ifrågasätta dem.

Men uttrycket ”jag älskar dig” tycks inte alls användas enbart i fråga om förälskelse. Det tycks ha blivit en fras vi kan ta till när vi har dåligt samvete, men inte vill kännas vid det. I stället för att bekänna vårt kärlekslösa handlande och be varandra om förlåtelse, försöker vi kompensera och släta över genom att använda en förment kärleksfull fras. ”Jag älskar dig, puss”, hörde jag en pappa fräsa surt till sin sjuåriga dotter, som avslutning på en lång utskällning.

Det finns ett märkligt självcentrerat element i alla dessa exempel: lapparna med hjärtan, ”jag skulle aldrig kunna döda någon jag älskar” och pappans sura ”jag älskar dig”. Det är som om vi använder kärleksbegreppet för att betyga den älskandes, vår egen, godhet. Detta kan nog inte enbart förklaras med att kärlek blir beteckning för ett affektivt tillstånd; vi betraktar väl inte förälskade människor som mer moraliskt högtstående än andra? Kanske är det ändå en rest från agape-kärleken som anas här, men förvrängd, eftersom det inte längre handlar om att som tjänare utföra kärleksfulla gärningar, utan om att framstå som en kärleksfull och därmed något upphöjd person, trots våra gärningar.

Jesu heliga hjärta, omsorgsfullt målat på en plåtjalusi i Cannes. Foto: Aron Lamm.

Sofia Lilly Jönsson talar om begreppsförvirringen i fråga om förlåtelse- och kärleksbegreppen som en bildningslucka. Språkligt lär vi oss dock betydelse helt enkelt genom att använda språket; vi bildar varandra genom att kommunicera med varandra. Jag funderar på vilken förståelse av ordet älska den sjuåriga flickan skapar när hon hör sin far använda det. Och vad menar och förmedlar jag egentligen själv när jag till exempel avslutar mina sms med en hjärtikon? ♥

Min lärdom av sommarstugerättegången blir att det är dags att fasta från reflexmässiga maskinhjärtan och vaga kärleksmanifestationer och söka efter mer konkreta uttryck för vad det är vi vill säga. Det krävs en betydligt större ansträngning för att formulera sig precist och noggrant, oavsett om det är välvilja eller tillgivenhet vi vill uttrycka, än för att klistra in ett hjärta. Vi kommer också att löpa stor risk att uppfattas som glädjedödare. Jag tror att det är värt det. Om vi ska lära oss urskilja de olika betydelserna av kärlek krävs ransonering.

Bilden av Jesu heliga hjärta är så totalt annorlunda än den stiliserade symbolen. Jesu hjärta är ett lidande hjärta, ett hjärta av kött, det ömmande hjärta som är hela skapelsens centrum och nollpunkt.

Kommentera