Nyligen utkom Thomas Manns roman Doktor Faustus i ny svensk lovordad översättning. Romanen, som kan läsas som en allegori om Tredje rikets uppgång och fall, låter de centrala karaktärerna brottas med olika metafysiska dilemman som relaterar till centrala filosofiska och politiska diskussioner under det tidiga nittonhundratalet. Det är fantastisk läsning som både berör och bildar. Genom att redogöra för diverse excentriska lärare vars lektioner huvudkaraktärerna bevistar, avhandlas allt från musikteori till relationen mellan teologi, framsteg, och vetenskap, samt problemen med hegeliansk systembyggande metafysik. Manns alter ego ägnar även ett par sidor till kritik av såväl pietism som liberalteologi och dess tendenser att separera ”det religiösa” och ”det politiska”.
Enligt mitt förmenande är ”liberal teologi” en tulipanaros, en contradictio in adiecto. Kulturbejakande och villig att anpassa sig till det borgerliga samhällets ideal som den är degraderar den det religiösa till en funktion av den mänskliga humaniteten och diluerar det extatiska och paradoxala, som är så väsentligt för den religiösa anden, till etisk framstegsvänlighet. Det religiösa går inte jämt upp i det blott och bart etiska, och så blir följden att den vetenskapliga och den egentligt teologiska tanken åter går isär. Den liberala teologins vetenskapliga överlägsenhet är visserligen obestridlig, heter det nu, men dess teologiska position är svag, ty i dess moralism och humanism saknas insikten om den mänskliga existensens demoniska karaktär. Den är bildad, visserligen, men grund, och av den verkliga förståelsen för människans natur och livets tragik har den konservativa traditionen i grund och botten bevarat långt mer, heter det, varför den också har ett djupare, angelägnare förhållande till kulturen än den progressiva borgerliga ideologin. (s.133)
Om ni inte redan valt ut er sommarläsning rekommenderas Doktor Faustus å det varmaste – oavsett vad man tycker om ”liberal teologi”.