They all go into the dark

O dark dark dark. They all go into the dark,
The vacant interstellar spaces, the vacant into the vacant,
The captains, merchant bankers, eminent men of letters,
The generous patrons of art, the statesmen and the rulers,
Distinguished civil servants, chairmen of many committees,
Industrial lords and petty contractors, all go into the dark …
(T.S. Eliot, ur The Waste Land)

Kristendomen är en glädjens och hoppets religion. Grekiskans εὐαγγέλιον betyder just ‘de goda nyheterna’, och de är sannerligen goda: Kristus är uppstånden, den fallna skapelsen återlöst, vägen till himlen öppen. I kyrkan firar vi detta mirakel med jubel och lovsång.
Och ändå finns melankolin där. Fråga poeterna. Fråga Bibelns författare. Fråga Job, David, Salomo. Eller för den delen Jesus Kristus själv, “en smärtornas man och förtrogen med lidande” (Jes. 53:3). Som kristna befinner vi oss i en märklig situation: vi har ena foten i kungariket och andra i en ful och fallen värld där, som en ung John Keats skrev, “youth grows pale, and spectre-thin, and dies”. Han dog snart därefter, Keats, i tuberkulos, tjugofem år gammal. Så länge vi lever här lever vi med syndens konsekvenser.

T.S. Eliots The Waste Land skrevs under en period då syndafallet kändes särskilt akut, efter första världskriget. Eliot promenerade genom mellankrigstidens London och betraktade de svärmade folkmassorna, de som hade överlevt kriget men ändå måste dö:

A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.

Detta är en anspelning på – och nästan ett direkt citat ur – tredje sången i Dantes gudomliga komedi, där Dante och Vergilius nått helvetets portar och möter de nyligen döda, de som levt utan att välja vare sig ont eller gott och därför inte har en plats i varken himlen eller helvetet. De är många, och i Dantes inferno irrar de runt tillsammans med de Guds änglar som inte heller ville välja sida när Satan gjorde uppror. Dante förskräcks över de till synes oräkneliga döda.

Det är lätt att avfärda sin kristna melankoli som något onödigt eller syndigt, lätt att säga att döden är övervunnen; den är inte längre något problem. Bibeln lär oss ju trots allt att inte göra oss några bekymmer (Fil. 4:6-7), särskilt inte inför morgondagen, för ”Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt. 6:34). Men jag menar att det finns en betydlig skillnad mellan att oroa sig för sin egen jordiska välgång, för arbete, pengar, livskamrater, skola, planer, och att sörja det faktum att världen ser ut som den gör. När vi lyfter blicken från våra egna omständigheter ser vi en jord där terrorister mördar turister på en sandstrand i Tunisien, där barn svälter ihjäl, där kvinnor våldtas och misshandlas. Inte bara det, vi ser en jord där våra välmående grannar, vänner och kollegor är så upptagna med sitt vardagsliv att de väljer bort Gud. Somliga gör ett aktivt val, andra hinner liksom inte tänka på det. Orkar inte läsa Bibeln. Tycker att de har det bra ändå. Eller följer en falsk religion som vi i all välmening inte vill ifrågasätta.
När jag läser Eliots rader om de miljontals människor som uppslukas av mörkret manar det mig att tänka på det ansvar vi som kristna bär: ansvaret att sprida evangeliet, att nå ut med de goda nyheterna, att vara salt och blod och eld.

T.S. Eliot är sedan länge död. Hans liv var lika kort som allas våra liv, en hastigt uppflammande låga, ett andetag, ett rö som knäcks i vinden. I den kosmiska tidsräkningen fanns han knappt till. Men för vår Gud räknades hans liv, och ditt liv, och mitt liv, för vår Gud är evig. Det innebär att det mörker som är avsaknaden av hans närvaro också är evigt.
Begrunda det.