The summer of Laudato Si!

Två institutioner som ofta uppmärksammas på den här bloggen är påven samt den amerikanske agrare poeten Wendell Berry. Därför känns det naturligt att också uppmärksamma essän ”The Pope and the Plowman”  från First Things, som just diskuterar likheter mellan encyklikan Laudato Si & Berry.

Ett utdrag:

Francis and Berry both preach against an individualism that trumps community and compassion; note the Creator’s love for his creation regardless of its utility to humanity; and affirm a special status for people but rebuff a theology that equates our “dominion” with an unfettered domination. They decry what Francis calls the “rapidification” of culture and the over-specialization of knowledge; reject a hyper-dualism that completely severs body and soul, the spiritual and the earthly; and are even similarly wary of our relational reliance on electronic screens. Berry famously described “eating” as “an agricultural act.” Francis, quoting his predecessor Benedict XVI, makes a similar, if broader, point: “Purchasing is always a moral—and not simply economic—act.”

The two also offer extended criticism of what the Pope calls a “deified market” and Berry deems “an opposing religion, assigning to technological progress and ‘the market’ the same omnipotence, omniscience, unquestionability, even the same beneficence that the Christian teachings assign to God.” Moving on from the shared renunciations, they each praise the actions often taken by small landowners and local peoples and affirm the value of physical work and artistic beauty. In short, both men refuse to swallow the myth of progress or, conversely, diagnose humanity as a planetary cancer.

2 thoughts on “The summer of Laudato Si!

  1. Vi har en institution på närmare håll, en själsfrände till de två här nämnda, som är värd omläsning (sommarens gåva). Här ett stycke ur Det visa hjärtat (Norstedts 1989), och kapitlet ”Legenden om änglarnas schackspel i vita salongen”:

    Det är alldeles tydligt att himlen menar att ett framgångsrikt slutspel för människans och jordens del förutsätter en vis återsakralisering av jorden och livet och kosmos för att dämpa den moderna människans fruktansvärda glupskhet.

    Jag förstod i klarhet att ”vis återsakralisering” var nyckelordet. Inte endast sakralisering, ty frånsidan av det heliga för de gamla sakrala kulturerna är fruktan. Sekulariseringen var i sina unga dagar en frihetsrörelse. Nu är den destruktiv. Vis sakralisering är både frimodig och ödmjuk. Den är inte fruktans sakralisering utan ömhetens och tillhörighetens. Den vågar bruka materien, men förbrukar den inte. De ser både åtskillnad och samband. Den gör oss till jordens varsamma örtagårdsmästare. Ödmjukhet är att inta sin rätta plats i planetens liv.

    Och då förstod jag, att det mest grundläggande inte var återsakralisering utan återupptäckten av kosmos sakralitet. Däremot kan man tala om återsakralisering av våra tankar, ögon och händer.

    Människan är jordens präst. Hennes skönaste uppgift är att välsigna, helga allt skapat, celebrera kosmos mässa och välsigna Skaparen, människans mest gudomliga gärning. O, må Skapelsens mässa, med människan som celebrant, ljuda från jorden som vore den universums altare.

    Återsakralisering är det heroiska försöket att i tänkande och kännande återfinna kosmos sakralitet och se sambandet mellan ande och materia, mellan österns Intet och västerns Vara. Denna symbios mellan Vara och Intet är den enda nyckel som passar den jordiska framtidens lås. Detta sade änglarna i klartext. Och de bör ju veta. Skapade andar som de är, kan de hinderfritt röra sig mellan atomer, tankar, känslor och tider. Framtidens verklighetsuppfattning borde stå närmare idealismen än materialismen.

    Änglarna betonade att Gud även talade kemispråk och biologispråk. När vi går in i helheten smeker oss naturen, när vi bryter helhetens heliga lagar slår den oss. Och den slår hårt. Och vi drar många med oss i vårt fall. Och vi tar många med oss i vår rättfärdighet. Ty allt hör samman.

    ”Helighet” är inte en egenskap hos materien så som ”utsträckning”. Den är en god möjlig relation, ett välsignat sätt att se. En kvinna har inte kärleken som egenskap på samma sätt som sitt blonda hår, men hon kan vara älskad. Så är det med allt skapat och oskapat. Vi kan se på det med vördnad eller likgiltighet. Vi kan behandla det skapade som det sakrala brödet på altarbordet eller det dagliga, välsignade profana brödet på köksbordet. Vi kan trampa på brödet och förvandla jorden till en soptipp.

    Profant och heligt är människans mest livgivande sätt att förhålla sig till världen, inte endast profant, inte endast heligt, till dess klyftan mellan dessa två är överbryggad. Även detta betonade de heliga änglarna.

    Eftersom den moderna människan bygger tak av ljus, stress, underhållning, arbete, gatlyktor, organisationer, dogmer, ting och åter ting, tak mot himlen, som hon ser som tecknet för det meningslösa tomrummet, får hon inte ro. Alltid är det någon läcka i taket om måste tätas – och så rämnar hela lagningen. Med en doft av helighet över och vördnad inför livet behöver hon inte längre älska makt så mycket, älska det döda framför det levande och av ständig oro, driven, bullra, resa och behärska så mycket. I det heliga är hon alltid i centrum. Hon är framme. Hon behöver inte meritera sig mer. Hon ÄR redan. Och Tiden lugnar ner sig när någon knäpper händerna.

    Människan är nu hemma under himlens öppna tank

    Hon börjar glädja sig över kosmos integritet.

    ”Gud” blir ett namn för ”integritetens Integritet”.

    Människan inser som en följd av detta att brott mot jordens lagar bör beivras med ännu större kraft än brott mot landets lagar. ”En jordens domstol” för jordens skydd, med stor vetenskaplig kompetens och mäktig auktoritet, måste byggas upp. Där skall finnas även ”Framtidens försvarare”, var och en av dem tilldelad en av de kommande hundra generationerna.

    Vattnen, luften, växterna och djuren skall ha inte endast jurister till sin hjälp. Även bild- ord- och tonkonstnärer skall söka ge de språklösa språk och återge dem som har språk seendets och lyssnandets förmåga. Efter syndafloden välsignade Gud inte endast människan utan också djuren.

Kommentera