The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching

Jeg vet ikke om mange av denne bloggens forstår seg selv som homiletikere, men mange av oss forkynner eller underviser andre som gjør det. Det har skjedd mye i homiletikkens verden de siste tiårene, og utviklingen av prekenen forstått som samtale i motsetning til mer apologetiske tilnærminger til forkynnelse er et spennende bidrag. Etter først å ha beskrevet to ulike apologetiske og et ikke-apologetisk «nabolag” (henholdsvis det evangelikale og det liberale og det postliberale), argumenterer homiletikerne Ronald J. Allen og O. Wesley Allen Jr. for en post-apologetisk tilnærming til forkynnelse. Dette er «The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching» som boka heter.
Allen & Allen skriver:

Preachers who desire to foster and fund authentic postapologetic conversation shape their sermons to contribute to postmodern individuals’ and communities’ approaches to making meaning in a pluralistic setting by offering a tentative interpretation of, experience of, and response to God’s character, purposes, and good news. The postapologetic sermon contributes to meaning-making processes of those in the pews. It does not define truth that is persuasive and, therefore, must be acknowledged and accepted by all.

Disse forfatterne hevder fortsatt at predikanten befinner seg i en privilegert posisjon, men at vedkommende også er etisk forpliktet til å lytte til og fremme andre stemmer. Samtidig er predikanten selv ansvarlig for det som faktisk forkynnes og må kunne stå for det. En samtaleorientert preken anerkjenner likevel det tenative og foreløpige i ulike fortolkninger selv om man med overbevisning skal kunne si: «This is what I believe the church believes” eller “This is an experience of the gospel I offer you to experience.” Også innenfor praktisk teologi og praktisk ekklesiologi har man den senere tid vært opptatt av hvordan forholdet mellom ulike teologiske stemmer skal forstås og hvordan en samtale mellom dem kan tilrettelegges. Skal en av stemmene (Skriften, den kristne tradisjonen, trosfellesskapets praksiser slik de utøves eller proklameres) ha normativ forkjørsrett? Hvordan gjøres teologi i kirke, samfunn og på prekestolen?

Til tross for at de to forfatterne anerkjenner andres bidrag innenfor same retning, fremmer denne boka dette eksplisitt som en egen “skoleretning:”

To use a term typical of scholarly communities, the conversational neighborhood we describe is a ‘school of thought,’ a school of conversational preaching, that is, a group of scholars whose ideas, methods, and values are similar. While previous authors have introduced conversational themes, this book more directly plants a flag in the ground, names conversational preaching a school of thought, and invites others of similar orientation to gather around

Flere nordiske homiletikere har uttrykt en liknende forståelse av forkynnelsen. Bo Larsson har for eksempel hevdet at «prekenen er en replikk i en pågående samtale», Marlene Ringgaard Lorensen argumenterer for at prekenen er grunnleggende dialogisk og Marianne Gaardens empiriske forskning viser at tilhørerne er med-forfattere til den såkalte emergente preken (Gaardens begrep) som kan oppstå hos den enkelte tilhører i møtet mellom den forkynte prekenen, predikanten og tilhøreren i det Gaarden kaller «det tredje rum». Det finnes altså mange nordiske homiletiske røster som kan oppsøke flagget Allen & Allen har plantet og bli med i samtalen.

The Sermon Without End http://www.abingdonpress.com/product/9781630883218#.Vz7dWOTBZXg

1 thought on “The Sermon without End: A Conversational Approach to Preaching

  1. Jag är ju inte präst och har inte funderat så mycket på predikan ur detta perspektiv, men eftersom jag är dialogistisk språkvetare väckte detta inlägg många frågor.

    Utifrån ett Bachtinskt perspektiv är allt språk dialogiskt. Om vi tar en predikan som exempel, så uppstår predikans innebörd alltid i mötet mellan predikantens yttranden och lyssnarens förståelse och respons. Lyssnarens medskapande kan ske i en inre dialog, när predikantens ord möter lyssnarens förförståelse, eller om lyssnaren till exempel tar upp predikan i ett samtal vid kaffebordet efteråt, eller i något annat sammanhang. Så är mening och förståelse en ständigt pågående och dialogisk process. Detta gäller oavsett vad predikanten anser om detta och oavsett hur ensidigt eller inskränkt hans yttrande är.

    Men interaktion kan vara mer eller mindre dialogiskt strukturerad. Ett vardagligt samtal är dialogiskt strukturerat på så vis att alla deltagare bidrar till att spontant bygga upp och föra det vidare. Det kan förstås fortfarande vara så att en deltagare är mer dominerande, att alla inte vågar säga vad de tänker, och så vidare. Det spontana samtalets dialogiska struktur är alltså ingen garanti för att ”alla röster hörs”.

    Därför undrar jag: Hur menar de rent konkret att en predikan skulle bli ”conversational”? Vad är det i detta ord som de finner så eftersträvansvärt? Och vad vill de ha predikningar till – varför inte strunta i predikan och anordna ”teologisamtal” i stället? Som gudstjänstbesökare skulle jag nog tycka att det senare kändes mer ärligt.

Kommentera