”Teologiskt tycker jag som kyrkan”

Som några kanske noterat började jag förra veckan som ledarskribent på tidningen Dagen. I samband med det blev jag intervjuad av tidningen och fick bland annat svara på hur min ”teologiska grund” ser ur. Jag svarade:

Teologiskt så tycker jag som kyrkan. Jag är inte så innovativ i den meningen, utan mer intresserad av hur det som kyrkan alltid tyckt ska levas och gestaltas i vår tid.

Detta möttes av en del kommentarer – somliga uppskattande, andra upprörda. Och så några roliga, som min gode vän, modeprästen Ludvig Lindelöf som fyndigt twittrade: ”‘Teologiskt så tycker jag som kyrkan.’ – Ideologiskt så tycker jag som politiken?”

Jag inser att det finns problem med att formulera sig som jag gjorde – finns det något ”klassiskt kristet”? Borde man inte tala om ”kristendomar” snarare än ”kristendom”; ”early christianities”, i stället för ”early Christianity”. Etc., i det oändliga.

Givetvis är detta i en mening riktigt. Givetvis kan man inte enkelt sätta likhetstecken mellan tro i olika kontexter och olika konfessioner, vilket jag gjorde i citatet ovan.

Men.

Jag skulle ändå vilja försvara detta sätt att uttrycka sig, och tar här min utgångspunkt hos den [mycket] katolske historikern och teologen Brad Gregory, och hans The Unintended Reformation. Han skriver följande om reformationen och post-reformatorisk teologi:

[E]arly modern Protestants and Catholics [tended] to emphasize their points of difference rather than of commonality, precisely the opposite of what has characterized ecumenical efforts in the past half-century.

(s. 377)

Går det att tala om ”kyrkans tro” som något gemensamt? Ja, givetvis är tron kyrkorna emellan inte identisk – men det finns rätt mycket som är samma. Den Nicenska trosbekännelsen, till exempel. Den slår fast att Gud är skapare, Jesus gudomlig frälsare som dött för vår skull, Anden är livgivare, dopet förmedlar av frälsningen och kyrkan är de heliga gemenskap. Här finns såväl treenigheten som inkarnationen, och det är inte ingenting, utan tvärtom grundbultarna i den kristna tron.

Även när det gäller områden där det finns explicita teologiska skillnader så tror jag, som George Lindbeck, att det inte är så stort avstånd som vi kanske i förstone antar. Ta exempelvis nattvarden. Kyrkorna är oense när det gäller Kristi närvaro i elementen – vissa tror på transubstantiation, andra föredrar att tala om realpresens, åter andra talar om Kristi närvaro genom Anden.  Men om vi väljer en annan ingång än den filosofiskt-teologiska, och frågar vilka kyrkor som som betraktar nattvarden som en helig måltid där den troende möter Gud, så kan vi vara ganska säkra på att samtliga skriver under på det påståendet.

Samma sak när det gäller ämbetet: det teologiska språket varierar, men uppfattningen att det finns ett ledarskap vars identitet inte bara är knutet till personlig kompetens, utan också till gudomlig kallelse, är generell. Skärselden är en specifik katolsk lära, men jag tror att de flesta protestanter skulle hålla med om att erfarenheten av att från andra sidan graven, ur ett fullkomlighetsperspektiv, blicka tillbaka på ett bristfälligt liv kommer vara lite smärtsam. Och så vidare.

Givetvis finns det skillnader – men poängen är att de inte behöver överdrivas. (Kanske är de mest avgörande skillnaderna av filosofisk art, men där går skiljelinjen inte mellan kyrkorna utan inom dem.) Därför vill jag stå fast vid uppfattningen att man, som en utgångspunkt, ändå kan tala om att hålla sig till ”kyrkans tro”.  Givetvis innebär ett sådant svar en viss luddighet – men den som är intresserad är välkomment att be om specificeringar angående hur mer exakt den som uttalar sig så tolkar det!

5 thoughts on “”Teologiskt tycker jag som kyrkan”

  1. Tack för vettig kommentar om ”kyrkans tro”. Ser att du undviker ”klassisk kristen tro” som av många idag uppfattas som ett polemiskt ställningstagande. Till båda kategorierna skulle jag vilja klassa den bibliska förbundstanken som går som en röd tråd genom gamla och nya testamentet, dvs gamla och nya förbundet. Några centralmotiv: Gud skapar människan till sin avbild, (syndafall), Gud utväljer olika människor för att med dem skapa ett nytt förbund med mänskligheten, exempelvis Noa, Abraham, Mose. Förbundet ingås med en rit som specificerar förbundsvillkor, ofta olika lagar, och konsekvenser av att bryta mot förbundet, välsignelser och förbannelser. Israels folk lever inte upp till förbundet, vilket profeterna påpekar. Jesus instiftar ett nytt förbund genom sitt liv, död och uppståndelse. Förbundsvillkoren omförhandlas. Vem är egentligen på Guds sida? Judar? Tullindrivare? Syndare?

    Denna Bibelns stora berättelse ger en tolkningsbakgrund för att förstå Bibelns olika böcker och centrum i den kristna tron. Vem är idag Guds folk? Hur vet man det?

  2. Ja, exakt! – den berättelsen är ju väldigt grundläggande, och en berättelse som kyrkorna har gemensamt. Egentligen kan man fundera på om den inte är det mest fundamentala för identiteten (kanske mer fundamental för identiteten än de trossatser jag nämner, även om man naturligtvis inte ska ställa dem mot varandra), dvs. hur ”vanliga kristna” uppfattat sin plats i världen, kosmos och historien. Tack för kompletteringen!

  3. *Men om vi väljer en annan ingång än den filosofiskt-teologiska, och frågar vilka kyrkor som som betraktar nattvarden som en helig måltid där den troende möter Gud, så kan vi vara ganska säkra på att samtliga skriver under på det påståendet.

    **Visserligen ur en helighetssynvinkel. Dock är det en astronomisk skillnad i praktiken mellan RKK:s nattvardssyn (och i viss mening även den ortodoxa motsvarigheten) å ena sidan och en traditionell protestantisk å den andra. Det katolska mässoffret och prästens roll i det ständigt upprepade oblodiga offrandet av Kristus i eukaristien (lägg till detta fromma katolikers identifikation med Jesus och kexet i bemärkelsen tillbedjandet av elementet) är en styggelse och ur ett ekumeniskt perspektiv en oöverbrygglig hädelse.

    *Skärselden är en specifik katolsk lära, men jag tror att de flesta protestanter skulle hålla med om att erfarenheten av att från andra sidan graven, ur ett fullkomlighetsperspektiv, blicka tillbaka på ett bristfälligt liv kommer vara lite smärtsam. Och så vidare.

    **Joel! Du tycker alltså teologiskt som (Romersk-Katolska) Kyrkan när det gäller ovanstående. Det är nog snarare så att få protestanter anser att en fortsatt helgelse/rening av människan sker i en hinsida mening före den kroppsliga uppståndelsen.

    Magnus

  4. Jag läste fel först och fick det till att du sade: ”Teologiskt tycker jag om kyrkan.” Men det kanske inte är så tokigt det heller.

  5. Jämför man bara predikningar och kyrkliga dokument så riskerar man att underskatta skillnaderna.

    Skillnaderna finns framför allt i praktiken (som ju säger något om vad vi tror). Hur firar vi nattvard, och hur ofta? Hur ber vi? Använder vi preventivmedel? Är vi asketiska? Gör vi bot? Hur firar vi jul? Etc. Jämför man dessa punkter så finner man enorma skillnader mellan fromma pingstvänner och fromma katoliker. Dessa olikheter är inte ytliga utan visar på nästan väsensskilda kyrkor.

Kommentera