Veckans tema: ”Den kristna rösten”

Så här veckan före valet vill Läsarna dra sitt strå till stacken genom att bidra med reflexioner kring partipolitik – och givetvis då från teologiskt håll.

Frågan är känslig. Att religion och politik inte har något med varandra att göra är något av ett modernt credo. Om de två blandas samman anses det leda till våld, eftersom religiösa människor innerst inne är oförnuftiga och våldsamma fanatiker. Som tårtaren av Kd:s Göran Hägglund kärnfullt formulerade det: ”Att göra politik grundad på religion ÄR extremism.”

Samtidigt är det orealistiskt att begära av en människa att hon i vissa stunder i livet ska välja bort en del av sin identitet. Att hävda att en religiös människa inte får låta hennes teologiska övertygelser påverka hennes partipolitiska sympatier är att avkräva henne ett mått av schizofreni.

Religion och politik hör alltså samman – men hur de gifter sig är långt ifrån självklart. Eftersom partipolitiken är en del av den här världen så kan det aldrig finnas en total överlappning mellan ett enskilt parti och Guds rike. Många kristna misstar sig på denna ganska elementära punkt, och försvarar ihärdigt ett visst politiskt parti, eller ett block, som om de vore ofelbara. Till dessa får man säga som Eric Voegelin ”Don’t immanentize the eschaton!”

Men den ofrånkomliga, om än kraftfullt förnekade, sammanblandningen av religion och politik går i andra riktningen också: politiska rörelser lånar friskt från religionen, i synnerhet religiösa utopier. John Gray har kommenterat att den moderna politiken egentligen bara är ett kapitel i mänsklighetens religionshistoria:

Modern politics is a chapter in the history of religion. The greatest of the revolutionary upheavals that have shaped so much of the history of the past two centuries were episodes in the history of faith – moments in the long dissolution of Christianity and the rise of modern political religion. The world in which we find ourselves at the start of the new millennium is littered with the debris of utopian projects, which though they were framed in secular terms that denied the truth of religion were in fact vehicles for religious myths.

Black Mass: Apocalyptic Religion and the Death of Utopia , s 1.

Som de balanserade och sunda människor som vi är tänkte vi försöka undvika alla dessa diken när vi denna vecka reflekterar över relationen mellan kyrka och partipolitik. Om detta slutar lyckligt kan vi förhoppningsvis alla gå till valurnorna (eller för den delen ligga på soffan) på söndag som hela människor, med våra religiösa och politiska övertygelser i skön förening.

2 thoughts on “Veckans tema: ”Den kristna rösten”

Kommentera