Tankar efter Coakley

läsarna coakley (1)

Som en del vet var teologen Sarah Coakley i Sverige förra veckan. Hon var huvudtalare på Pilgrims höstmöte, där hon gjorde intryck genom både vad hon sa och genom den hon är: Kombinationen av värme, fromhet och intellektuell resning och integritet är ovanlig! Dessutom var Läsarna var med och ordnade ett teologdygn, där vi var samlades ett tiotal personer för att samtala med och ställa frågor till henne.

Efter dessa rika dagar är det fyra saker som framför allt blivit kvar hos mig.

  1. Det första gäller metoden i hennes bok God, Sexuality, and the Self: att hon utgår från erfarenheten i bönen av att ”någon ber i mig” (jfr Paulus i Rom 8: Anden ropar i oss), och gör denna erfarenhet till ingången i trinitarisk teologi. Det är, tycker jag, ett fantastiskt spännande sätt att ”teologisera” genom att låta Skrift, erfarenhet och tradition (teologiskt språk) mötas.
  2. Coakley skriver också mycket om ”sektens” (engelskans sect har inte samma negativa konnotationer som svenskans, utan syftar mer på ”täta, valda religiösa gemenskaper”) betydelse för kyrkan. Hennes ideal är (som jag förstår det) ecclesiolae in ecclesia – den lilla, täta gemenskapen som en surdeg inom den stora kyrkan. Det som kom fram som en tanke under vårt samtal var om detta också gäller teologin. Dvs. att teologin – eller teologen – behöver, eller i alla fall mår bra av, erfarenheten av både ”sekt” och ”kyrka”. Det skulle förklara rörelsen bland teologer, mot sin motpol: dvs. de som kommer ur ”kyrkomiljö” kan ibland söka sig mot ”sektteologi”, medan de som kommer ur sekter söker sig mot kyrkan. Man gör det i ett försök att komplettera sig, så att man blir teologiskt hel! Det är åtminstone en mycket mer intressant förklaring än den tröttsamma psykologisering som annars dominerar… (Jag har fö en sådan teori om gudstjänsten i frikyrkan i boken Söndag: att väckelsens möten fungerar bäst som kompletteringar till kyrkans gudstjänster, och att det blir problem – för både sekten och kyrkan – när de separeras och ”mötet” försöker stå på egna ben)
  3. Coakley förklarade även sin betoning på askes på ett intressant sätt som en utveckling eller kanske skärpning av Alasdair MacIntyres praktik-definition. Habitueringen, att genom vanan internalisera vissa dygder, är också en del av askesen, men det hon vill lägga till är ett mått av ansträngning: det kostar lite. Praktik med MacIntyre riskerar, som hon sa, bli något som ”vi bara råkar göra”. Askesen är mer intentional och också mer ansträngande.
  4. Slutligen var det väldigt inspirerande med vårt avslutande samtal om kyrkan i vår tid, där Coakley betonade behovet av fungerande katedraler. Det behövs modeller, föredömen att imitera i vår tid, menade hon. Platser där bönens låga brinner, där man är noga med liturgin och där predikan är framstående – och det vår gärna vara de fysiska katedralerna i storstäder. Det behövs också, fortsatte hon, platser för reflexion och forum där man skapar högkvalitativa teologiska texter (här nämnde hon för övrigt bloggar!) och så vidare. Andlig fördjupning är, märkte man, för henne något som gärna får manifestera sig i form av kvalitet och skönhet.

3 thoughts on “Tankar efter Coakley

  1. Var kan jag finna mer om hennes snack kring habituering? känns som att det ligger nära det vi sysslar med och skulle hjälpa mig att tränga djupare!

Kommentera