Etik och artificiell intelligens

För den som är nyfiken på etiska frågor kring artificiell intelligens, ur ett teologisk-etiskt perspektiv, kan följande podcast-avsnitt varmt rekommenderas:

BBC Radio 4 Beyond Belief: AI, 6 april, 28 min (http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/belief/all)

Debattörer är: Anders Sandberg, svensk filosof från Future of Humanity Institute in Oxford, Elaine Graham, Grosvenor Professor of practical Theology vid Chester University och Professor Lionel Tarrasenko, Chair of electrical engineering vidOxford University.

/Viktor

Böcker som ändrar läsarens väsen: Om lyckan att finna en bok som man inte visste fanns

Ibland händer det mig att en bok jag läser förändrar mig fullständigt. Böcker som när jag börjar läsa dem påverkar och för alltid ändrar mig som människa och det sätt på vilket jag ser på världen. Jag gillar att läsa sådana böcker, men det är inte så ofta som det händer. För ett tag sedan hände det emellertid, och det lite skumt, för jag hittade en för mig ny bok i en av mina oöppnade flyttkartonger som jag måste ha fått tag på i någon bokutdelning eller antikvariat för boken är sannerligen inte ny: Josef Sudbracks bok Att bedja är mänskligt. Ur vårt livs erfarenhet skall vi tala med Gud (Katolska bokförlaget 1977, originalet, Beten ist menschlich, på tyska gavs ut 1973), men för mig var den ny. Det är en liten bok, för liten att ens tas med ibland författarens främsta verk i den publikationsöversikt som finns på Wikipedia om honom. Författaren, Josef Sudbrack, var tysk jesuit och en av sin tids främsta mystikforskare, och boken som jag talar om skrevs av en ung forskare i vardande. Boken är ett försök att ge en helhetsbild över vad bön är i en kristen kontext, men utan att systematisera och låta bönen lyftas bort helt i teori. Istället så trycker Sudback på det djupt mänskliga, både individuella och gemensamma, att be till Jesus. Här följer två citat om det mänskliga i mötet mellan ett mänskligt ”Jag” och ett gudomligt ”Du”, det första utifrån ett antagande om det gemensamma vi-et, det senare utifrån en vacker kärleksmetafor:

Det finns inget tvivel om saken: utanför ett ”vi” är tro och bön icke längre kristna. Moltmann skriver med rätta: ”Om tron drar sig tillbaks till människans inre liv, så hamnar den i ett ghetto där den förgås” (s. 32, citatet från Moltman: Perspektiven der Theologie, 1968, s. 273).

Där kärleken och mötet bara åberopar spontaniteten, på ”gnistan”, kan man vara viss om att det faktiskt bara var ett irrbloss, ett bländverk. Utan övning, utan vilja, utan uthållighet är kärlek vara ett tomt ord. Men också gnistan, den ömsesidiga förståelsens genombrott, detta möte mellan två, som inte kan manipuleras och inte kan framkallas, hör också dit, och likaså det tredje, intellektet, insikten, förståelsen (s. 50).

På samma antagonistiska sätt menar Sudbrack att hans bok också är kontextuell och inte någon universell förståelse av bön. Han vänder sig till och med bort från detta och menar att:

På teologins språk klingar slutsatserna ur den kristologiska grundsanningen djärva och obetingade: människan når fram till sann bön endast därför att hon som människa är denne Jesu Kristi medmänniska och därför att man endast utifrån denna människa och i honom kan möta Gud. […]
På vardagens och praktikens språk låter dessa slutsatser begripligare: de låter uppmuntrande för bönens vardag. Det säger ingenting annat än att människan inte ska belasta sig med främmande, högtidliga, tillkrånglade former för sin bön, utan börja i sin egen mänsklighet, i sina erfarenheter och sina möte med andra, i vad hon själv sökt och funnit.
Varhelst det har funnits kristen bön, har människan bett på detta sätt, utifrån det faktum att hon är människa . […] Föreskrifterna för bönen är ingenting annat än försök att gripa och uttrycka det som angår människorna. Däri ligger deras betydelse liksom deras begränsning (s. 13)

Jag är också forskare om kristen bön, har bland annat skrivit en doktorsavhandling om medeltida bönders böneliv, men jag är förändrad av denna korta, 116 sidor, bok som skrevs för så många år sedan. Bön är så komplext att studera, men behöver studeras. Sudbracks bok har fått mig att inse hur djupt personlig bön är, och att bön alltid är aktuellt eftersom det är så mänskligt.  Hittar du boken, passa på att läs den! Men det är inte säkert att du blir förändrad, för sådana upplevelser är djupt personliga och beror på var man befinner sig i livet. Just nu befann sig mitt liv på en plats där denna bok blev något mer än en vanlig läsning, den läste mig och jag blev en annan människa. Härliga, omvälvande känsla!

 

PS. Om du undrar vem jag, som skriver detta, mitt första inlägg på Läsarna är, så heter jag Viktor Aldrin och är teol. dr. i religionsvetenskap, samt excellent lärare och är intresserad av forskning om bön och etik. Du kan läsa mer om mig på, min inte helt uppdaterade… hemsida www.viktoraldrin.se Jag kommer att framöver försöka skriva ett inlägg här minst en gång i månaden, så jag ser fram emot era kommentarer för att helt enkelt skriva bättre nästa gång… DS.

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).