Under senare år har flera konversioner väckt stor uppmärksamhet och anklagelser av svek, inte bara medialt, utan även inom de kristna samfunden. Främst tänker jag dels på Stiftelsen Berget och dels på Ulf Ekman. Det var något i dessa människor som fick dem att byta en del av sin religiösa identitet, slita upp sina rötter från en jord och byta den till en annan.
Mina första levnadsår var jag med i ett kristet samfund, men när jag var 21 år gammal bytte jag mitt ursprung mot en annan religiös identitet, den i ett annat kristet samfund, för att några år senare, vid 32 års ålder byta igen, även denna gång ett identitetsbyte inom mitt kristna jag. Det kan tyckas som om jag är en sådan där person som hattar omkring och tror att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet, men den som tror det känner inte mig. Jag bytte samfund, och därmed också en del av min religiösa identitet för att överleva. Men det var också något som tvingade de som blev kvar att arbeta med sin egen identitet.
I en podcast från brittiska Beyond Belief (2015-09-14) i BBC Radio 4, behandlades fenomenet konversion och då i relation till de som var kvar och deras känslor. Rubriken för programmet var ”Betrayal” (svek på svenska). Det visade sig, möjligen föga förvånande, under programmets gång, att samtliga världsreligioner egentligen inte tycker särskilt mycket om konversioner. Så länge konversionen fungerade inom den ursprungliga kontexten, såsom att som hindu också be till Jesus i ett tempel, var det egentligen inga problem. Det var först när den ursprungliga gruppens/religionens åsikter lämnades för något annat, som att bara be till Jesus och avfärda de hinduiska gudarna som icke-existerande, som känslor av svek kom upp till ytan hos de som var kvar. På samma sätt var det inom judendomen, där det var accepterat, att blanda religioner som exempelvis judendom och buddhism (kallas på engelska för Jewbu) på det sätt som till exempel Leonard Cohen gör så länge den judiska identiteten och kulturen praktiserades, och även att sluta vara religiös, men att aktivt byta till en annan religion ledde till samma känslor av svek som hos hinduerna. Samtliga religioner, visade det sig i programmet, hade också svårt med att ha kvar sociala band till dessa personer. Valde man bort en religion så valde man således också bort den ursprungliga kontexten och därmed i realiteten många vänner och familj. Det var inte bara något som förekom i vissa sekter.
Då är det inte konstigt att dessa konversioner som ibland dyker upp, men inom kristendomen, skapar känslor av svek. För en person som konverterar lämnar något kvar hos de som blir kvar, känslor av oduglighet, otillräcklighet, svek. Det är dessa som många gånger hörs i debatten, så även i diskussionerna som förts kring Stiftelsen Berget och de i kommuniteten som konverterar.
För många år sedan, innan jag gjort min första konversion, var jag på ett kristet seminarium som handlade om just konversion inom frikyrkan. Det uppstod en märklig känsla av diskrepans mellan de som organiserade seminariet och de som lyssnade. Nämligen, att de organiserande (som var 50+ i ålder) menade att man skulle stanna kvar i sitt samfund oavsett orsaker till att lämna. Jag minns särskilt en person, som citerade en känd svensk kristen författare, som menade att man skulle stanna kvar i sitt samfund och lida för Kristi skull. För mig, som en del av lyssnarna (vi var alla under 30 i ålder) var ett sådant uttalande ett pinsamt försök till disciplinering och föga införstående. Det uppstod också en öppen konflikt mellan de organiserande och lyssnarna, och efter cirka en timmes diskussioner och samtal, avbröt samtalsledaren seminariet i förtid med en formulering om att de i panelen nog hade rätt och att ämnet var uttömt. Kvar var vi, som desperat försökte leva som kristna i våra samfund men som upplevde dessa på ett helt annat sätt än de äldre organisatörerna.
Några år senare valde jag att lämna det samfund som jag växt upp i. Jag gjorde det för att överleva både själsligen och andligen. En själ och ande behöver näring för att leva, och den planta jag höll på att växa upp till, fungerade helt enkelt inte i det samfundets jord. Alla plantor är olika och kräver olika jord, och jag vill idag inte kritisera det samfund jag då lämnade. Men för mig handlade det om överlevnad. Jag minns också känslan av att hitta hem i det nya samfundet, om hur saker jag kämpat för och emot inte längre var centrala längre. Men jag minns också hur alla gamla minnen och invanda praktiker var ointressanta för mina kompisar i det nya samfundet. De mindes sina ungdomsläger, inte mina, och hade en annan konfessionell historia i ryggsäcken än jag. Den känslan var smärtsam, som om en del av mig inte längre var relevant. Jag antar att de flesta som lämnar något livsviktigt för en annan identitet känner samma känsla, att delar av jaget inte längre fungerar utan mer hänger kvar på kroppen. För min egen del har jag insett att min konversion då, inte handlade om svek för min del, utan om överlevnad för min själ och ande, men nog lämnade jag kvar en känsla av svek hos mina gamla kompisar (och släktingar). Sedan dess så har jag än en gång bytt samfund, denna gång av mer pragmatiska skäl då det samfund jag gick med i gick upp i ett annat samfund jag inte sympatiserade med, och jag har istället gått med i ett samfund min fru och våra barn är med i. Men jag trivs i mitt nya sammanhang, och ser med mer erfarna ögon att det räcker med konversioner för min del, och att den planta jag växt upp till passar bra för den jag är och har en massa grenar som inte passar i just ett specifikt samfund (en person jag träffade under min studietid beskrev denna insikt att bli en teologisk bastard). Den plantan hade inte överlevt om jag inte fått ny näring av min första konversion. Ibland önskar jag, av hela mitt hjärta, att jag vore en sådan människa som alltid varit samma och kvar i samma ursprungliga kontext, för det hade varit enklare för just mig, men det blev inte så för mig.
Konversion handlar sällan om svek från den som konverterar, alltså att man konverterar för att hämnas på andra eller att ställa andra i dålig dager. Det handlar oftare om egen överlevnad. Men de som är kvar, blir givna en känsla de inte bad om – känslan av svek. Därför är det lätt att brusa upp och bli arg över någon annan människas konversion, just eftersom det säger så mycket om den egna identiteten. Den kanske mest kända konversionen inom kristendomen är trots allt inte Ulf Ekman eller Stiftelsen Berget, utan aposteln Paulus (se Apg. 9), men även biskop Augustinus av Hippos konversion(-er) hör också till de kristna ”konversions-klassikerna”. Den erfarenhet Paulus och Augustinus bar med sig av sin konversion färgade dem i sina verksamheter som apostel och biskop, men färgade helt säkert också de som han lämnade kvar. Känslan av svek fanns där, men också känslan av överlevnad (med de flesta delar av det egna jaget intakt). Konversioner är känsliga saker.
