Björk – språk och toner som öppnar världen

for in love we are immortal, eternal and safe from death

En skilsmässa kan på ett smärtsamt sätt bekräfta hur sammanflätade våra kroppar, själar och medvetanden är med andra människor. Den isländska artisten Björk vittnar om sådana erfarenheter på sitt senaste album Vulnicura. I en dynamisk helhet av musik och texter skildrar hon skilsmässan mellan henne och hennes man. På albumets olika spår får vi följa henne genom skilsmässans olika faser. Björks öppna sinnen och de erfarenheter hon gör kräver ett språk som spränger det tankerum som en populärterapeutisk begreppsvärld erbjuder. I texterna vävs ord, bilder och begrepp från många olika sammanhang samman till en helhet med många nyanser. Smärtan, sorgen, ilskan och utsattheten tvingar henne ut ur jagets begränsade livsrum. I låten Black lake skriver hon:

our love was my womb

but our bond has broken

my shield is gone

my protection taken, I am one wound

my pulsating body suffering being

my heart is enormous lake

black with potion

i am blind drowning in this ocean

my soul torn apart

my spirit is broken

 

Sådant som i vår tid klassas som religion eller andlighet (och därmed lyfts ur det vardagliga, det kroppsliga och det politiska) är en ofrånkomlig del av hennes livsvärld, lika naturligt som atomer, korallrev och kärlek. Andligt, själsligt, kroppsligt – det ena kan inte skiljas från det andra.

I låten Family har det gått sex månader sedan separationen. Texten uttrycker ett behov av en plats, ett sammanhang eller ett altare där något kan få avslutas för att något nytt ska kunna ta vid. Det handlar om kropp, själ och ande. Det är inte fråga om att förändra genom att förändra tankar. Det handlar om att öppna sig för något (någon) som är större än tankar och känslor – söka en grund för ett reellt hopp.

is there a place

where I can pay respects

for the death of my family

show some respect

between the three of us

there is the mother and the child

then there is the father and the child

but no man and a woman

no triangle of love.

so where do I go

to make an offering

to mourn our miraculous

triangle

father  mother  child.

how will I sing us

out of this sorrow

build a safe bridge

for the child

out of this danger

danger

i raise a monument of love

there is a swarm of sound

around our heads

and we can hear it

and we can get healed by it

it will relieve us from the pain

it will make us a part of

this universe of solutions

this place of solutions

this location of solutions

 god save our daughter

god save our daughter

Björk är en god mentor för den som söker språk och uttryck som kan öppna världen bortom de reduktionistiska rum våra tankar så ofta tvingas röra sig i. Lyssna!

Symposium: En befäst dualism?

Is it really? – I find myself asking. Is it really pointless to wonder whether the objective reason that manifests itself in nature does not presuppose a creative reason, a Creator Spiritus?

Benedict inbjuder till viktiga reflektioner kring politik, tro och vårt ansvar för varandra och skapelsen. Han visar bland annat på den grundläggande problematiken med positivismens dikotomier – inte minst den mellan ”är” och ”bör”. Benedicts diagnos är konstruktiv. Däremot finner jag hans antydan till botemedel mer problematiska.

Som jag läser honom (i stor utsträckning med hjälp av den franske sociologen Bruno Latour) synliggör han några fundamentala problem med det moderna västerländska tänkandet och de dikotomier det förutsätter och befäster: subjekt–objekt, natur–kultur, immanent–transcendent, är–bör o.s.v.

I relation till de kunskaper vi har vad gäller de ekologiska utmaningarna är inte minst föreställningen om att människan är skild från naturen väldigt problematisk. I kyrkans tradition finns djupt rotade föreställningar som tvärtom hjälper oss att se att vi är ett med skapelsen (”Av jord är du kommen…”.). Nya Testamentets vittnesbörd tvingar oss också göra upp med allt för dualistiska föreställningar om förhållandet mellan Gud och människa, andligt och kroppsligt, immanent och transcendent.

Vi kan också ta hjälp av tänkare som Bruno Latour. Han har bland annat studerat hur naturvetenskapliga sanningar skapas genom komplexa processer i laboratorier där instrument, etiska överväganden, kollegialitet, teorier och mycket mer samspelar. Med Latour kan vi ifrågasätta gängse föreställningar om att vetenskap handlar om det nära och konkreta, medan religion och tro handlar om en verklighet långt borta. Latour ser sådana föreställningar som en frukt av moderniteten och enligt honom har det inneburit att religionen har förpassats bort från det vardagliga och konkreta. Gud har, å ena sidan placerats i en transcendent verklighet långt borta samtidigt som tron, å andra sidan, har placerats i människans inre i form av övertygelser.

Det är mot en sådan bakgrund jag upplever att Benedict riskerar att förbli fast i det dualistiska tänkande han försöker frigöra sig ifrån. Benedict vill värna det universella. Gott så. Men en viktig följdfråga blir då hur vi talar om och värnar det universella. Och det är här jag upplever att Benedicts teologiska resonemang inte hjälper oss att bryta med några av de fundamentala dualismerna i vår tid. Dualismen människa (kultur) och natur står orubbad. Och när han i dialog med Kelsen talar om en ”objective reason that manifests itself in nature” ligger det på lut att där finns en position utifrån vilken människan (åtminstone vissa människor) kan se hur allt hänger ihop.

Jag är naturligtvis medveten om att Benedicts teologiska tankefigur inte är ett barn av upplysning och modernitet, som han ju själv klargör. Men det finns något i dessa perspektiv som ändå ligger väldigt nära den ”moderna blicken” på naturen och människan: föreställningen om en ordning eller orsak som tillförs utifrån. Jag är väl medveten om att Benedicts formuleringar är öppna för tolkningar som kan vara mer välvilliga än mina. Men i relation till de utmaningar människan står inför och i dialog med tänkare som visar på konstruktiva vägar att röra oss bortom de moderna dualismerna (utan att trilla ner i det postmoderna diket) ser jag ändå klara begränsningar med Benedicts tankefigur. Finns det inte annat mer konstruktivt tankegods i kyrkans tradition att använda?

Varför inte ett tydligare trinitariskt perspektiv som skulle kunna ge ett större utrymme för att bejaka relationella dimensioner av skapelsen och människans plats i den? Så den fråga jag bär med mig efter att ha läst Benedicts tal är om han egentligen lyckas att göra upp med det dualistiska tänkande som präglar vår tid och som förpassar Gud och människans tro ut ur vardagens livsrum?

Lästips:

I en intressant artikel diskuterar Bruno Latour föreställningar om religion och vetenskap. Artikeln finns tillgänglig här.

I Giffordföresläsningarna 2013 bidrar Latour med spännande utmaningar för teologisk reflektion kring dessa frågor. Föreläsningarna finns tillgängliga här.

– Jonas Ideström

 

Samma värld

”Vi lever i samma värld!” Jag sitter i bänken i söndagens högmässa och lyssnar på prästens predikan. Hon har upprepat Jesajas tuffa ord som vi tidigare lyssnat till i gudstjänsten: ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderslöses talan, skaffa änkan rätt”.

Och hon fortsätter: ”Om vi accepterar att vi människor inte lever i olika världar, utan i samma, är Jesajas ord en käftsmäll”. Vi har ett ansvar för andra människor, här och i andra delar av världen. Prästen konstaterar att det mot bakgrund av ett sådant perspektiv inte går att skilja tro och politik åt. Vi är kallade att bli både ordets hörare och görare.

Bland oss som lyssnar finns flera som är engagerade i olika politiska partier och som inför valet syns i valstugor på torget några stenkast från kyrkan. Jag tänker på högmässan och oss som firade den och ser då hur Guds ord, politiskt engagemang, bön, delande av bröd och omsorg om människor vävs samman i en komplex och rik väv. Verkligheten låter sig inte delas in i slutna sfärer. Prästens ord och delandet av brödet hjälper oss att se att vi alla lever i en och samma verklighet. Människorna som sökt sig till kyrkan skapar genom sina kroppar och sitt engagemang förbindelser mellan valstugor och kyrkorum, mellan altare och torg. Högmässan fungerar som ett ihopsamlande. I liturgin får det som splittrats samlas ihop så att vi kan bli stärkta i tron att allt och alla lever, rör sig och är till i Gud.

Att kyrkan är och ska vara en ihopsamlare bekänner vi varje gång vi stämmer in i kyrkans bekännelse att vi tror på en helig, allmännelig (katolsk) kyrka. Katolsk översätts ofta med universell eller allmän men den franske teologen Henri de Lubac pekar på att katolsk snarare syftar på ett ihopsamlande än ett utspridande (som han menar att ordet universell antyder). de Lubac konstaterar vidare att

[katolsk] antyder föreställningar om en organisk helhet…om en kraftfull syntes, om en verklighet som inte är skingrad utan, tvärtom, vänd mot ett centrum som borgar för dess enhet.

På så sätt kan högmässan som jag firade bli ett, om än bräckligt, tecken på att vi alla lever i en och samma värld och därmed har ansvar för varandra. Därför är varje klockringning till gudstjänst och mässa också en politisk handling. Från mässan sänds vi sedan ut för att bli ordets görare.

För några av oss innebär det att stå i valstugor och på torg för att föra politiska samtal, för andra tar sig engagemanget och ansvaret andra uttryck.

Att urskilja andarna

Ur Ignatius av Loyolas muntliga meddelanden nedtecknade av Luis Gonçalves:

Ignatius var mycket begiven på att läsa böcker med uppdiktat världsligt innehåll – en genre som brukar kallas riddarromaner – och då han nu kände sig tillräckligt frisk, bad han om några sådana böcker för att få tiden att gå. Men i huset fanns inga sådana böcker som han brukade läsa. Därför gav man honom en bok om Kristi liv och en om helgonens liv, båda på spanska.

I dessa böcker läste han ofta och blev stundtals gripen av det som han där fann framställt. Därvid hände det ibland att han tänkte tillbaka på det som han hade läst, andra gånger tänkte han på sådana världsliga saker som tidigare alltid brukat sysselsätta honom.

Men Herren kom honom till hjälp genom att låta sådana tankar avlösas av andra, som hade sin utgångspunkt i det han hade läst. Ty när han läste om vår Frälsares och om helgonens liv hejdade han sig för att eftersinna, och han tänkte för sig själv: ”Hur skulle det vara om jag gjorde vad den helige Franciskus gjorde eller vad den helige Dominikus gjorde?” Även dessa tankar sysselsatte honom en god tid. När något annat kom emellan återvände de omtalade världsliga tankarna, och också vid dessa dröjde han länge. Denna följd av sinsemellan helt olika saker pågick hos honom under lång tid, och ständigt uppehöll han sig vid den tanke som för tillfället återkom.

Men då visade sig följande skillnad: när han var sysselsatt med de världsliga tankarna fann han stort behag i dem, men när han sedan tröttnade på dem slokade han och kände sig missnöjd. När han däremot tänkte på alla de späkningar som han läst om att helgonen pålagt sig, uppfylldes han inte bara av tröst medan han sysselsatte sig med dessa tankar, utan de lämnade honom tillfredsställd och glad även sedan han övergivit dem. Visserligen lade han inte märke till det, inte heller funderade han närmare på denna skillnad för att riktigt kunna bedöma den tills slutligen en gång hans ögon öppnades något litet. Han började förundra sig över denna olikhet och fundera över den. Erfarenheten lärde honom, att han efter den ena sortens tankar blev ledsen och efter den andra glad. Detta var det första han övervägde vad Gud beträffar. Och när han senare författade de andliga övningarna, började han med denna erfarenhet som grund vinna klarhet i fråga om andarnas olikhet.

Källa:  Läsningar till Kyrkans dagliga bön VI (Stockholms katolska stift, Katolska liturgiska nämnden, 1996), s. 219-220.

Rekommenderad läsning: Ignatius av Loyola, Pilgrimens berättelse (övers. Fredrik Heiding SJ).