Symposium: Sann frihet

The importance of ecology is no longer disputed. We must listen to the language of nature and we must answer accordingly. Yet I would like to underline a point that seems to me to be neglected, today as in the past: there is also an ecology of man. Man too has a nature that he must respect and that he cannot manipulate at will. Man is not merely self-creating freedom. Man does not create himself. He is intellect and will, but he is also nature, and his will is rightly ordered if he respects his nature, listens to it and accepts himself for who he is, as one who did not create himself. In this way, and in no other, is true human freedom fulfilled.

Som Benedikt anmärker är det inte särskilt populärt att i västvärlden i dag tala om en tingens naturliga ordning, åtminstone inte för människan. Därför uppmärksammar han den miljörörelse som växte fram under 70-talet och som betonar att det finns en viss ordning i skapelsen som vi inte får våldföra oss på.

I miljörörelsen finner påven alltså en anknytspunkt för ett samtal med den moderna, sekulära människan om just människans egen plats i skapelsen. Det finns konkreta villkor även för människans blomstrande.

Samtidigt är detta ingen apologetisk strategi – Benedikt söker här inte efter teologiska korrelationer med samtidskulturen. Tvärtom. Han påpekar att vår föreställning om en ordning i tillvaron måste sträcka sig bortom det vi idag föreställer oss som ”naturen.” Naturen är i själva verket tillvaron som helhet, och inkluderar allt skapat, människan inräknad.

”Natur” står tyvärr i modern tid för allt det som hindrar vår frihet, eftersom vi förstår frihet uteslutande i termer av vilja. Viljan ser vi därtill som överordnad naturen. Dominikanen Servais Pinckaers spårar denna djupt rotade idé tillbaka till de senmedeltida franciskanska moralteologerna, som lärde att viljan är själens enskilt högsta princip, och att allting är underordnat den. Vad som följer av en sådan lära är det han kallar för den likgiltiga friheten:

Freedom lay entirely in the power of the will to choose between contraries, and this power resided in the will alone. It was the power to opt for the yes or the no, to choose between what reason dictated and its contrary, between willing and not willing, acting and not acting, between what the law prescribed and its contrary. Thus freedom consisted in an indetermination or a radical indifference in the will regarding contraries, in such a way that actions were produced in a wholly contingent way. As Gabriel Biel was to say, freedom was essentially the power to move in two different directions. It was qualified by an indifference to the opposites.
Thus understood, freedom was practically identified with the will, as the origin of willing and acting, as a power of self-determination. In this way it came to constitute, in some way, by itself alone, the very being of the person, at the source of all action. It was in this sense that Sartre could write: ”My freedom is not an added quality or a property of my nature; it is the very stuff of my being.” [1]

Kyrkofäderna och skolastikerna lärde något annat: att viljan, intellektet och känslan alla verkade i en viss riktning, det vill säga att människan har en naturlig aptit för godheten, sanningen och skönheten – för att dessa tre är hennes, och hela skapelsens bestämmelse. Frihet är att låta sig fångas av dessa tre storheter, att bli ”insvept i Guds vilja” som Augustinus ska ha uttryckt det.

Om talet i sin helhet kan man dock fråga sig: vem skulle tro allt detta idag? Benedikt framstår kanske som optimistisk, rentav naiv. Jag tror faktiskt att han är väl medveten om hur mörk situationen är. Desto större skäl att tala sanningen i kärlek.

 

[1] Pinckaers, The Sources of Christian Ethics, 331-332.

2 thoughts on “Symposium: Sann frihet

Kommentera