Symposium: Påvligt misstag

The importance of ecology is no longer disputed. We must listen to the language of nature and we must answer accordingly. Yet I would like to underline a point that seems to me to be neglected, today as in the past: there is also an ecology of man. Man too has a nature that he must respect and that he cannot manipulate at will. Man is not merely self-creating freedom. Man does not create himself. He is intellect and will, but he is also nature, and his will is rightly ordered if he respects his nature, listens to it and accepts himself for who he is, as one who did not create himself. In this way, and in no other, is true human freedom fulfilled.

Man frågar sig, vad är det för uppfattning om ekologi som Benedict arbetar med här? Om vi tar hans argument baklänges klarnar det. Natur hos människan är den del av människan som människan inte själv kan bestämma utan måste foga sig efter. Människan lever väl när hon lever i enlighet med sin natur – denna natur är ett uttryck för Guds skaparvilja. För Andens närvaro i människans liv, eller med ett annat uttryck, för den naturliga lagen.

Det knepiga blir när Benedict kopplar detta till ekologins tal om natur. Det finns givetvis olika typer av ekologi, men Benedict verkar förutsätta en ekologi som tänker sig naturen som ”ren” där människan inte hindrar den eller förstör den, ett slags stabilt och harmoniskt system som rullar på av egen kraft. En sådan syn var vanlig i ekologins barndom, men ingen seriös ekolog tänker så. Tvärtom vet vi idag att ekosystem aldrig är stabila över längre tid, utan ständigt byggs upp och bryts ner. Naturen är inte ordnad.

Följaktligen blir kopplingen mellan ekologi och naturlig lag förstådd som Guds vilja mera problematisk. Om vi skall förstå människans natur i enlighet med ekologins syn på natur kan vi faktiskt inte förstå ett väl levt liv i termer av att leva i enlighet med sin natur. Snarare måste det handla om vilka drag i vår natur (om det finns något sådant) som vi vill leva efter och vilka vi bör motarbeta. Något som jag tänker mig Benedict skulle hålla med om.

Så jag antar att orsaken till att han för detta retoriskt attraktiva men filosofiskt problematiska resonemang verkar vara att han här jobbar med den arketypiskt moderna distinktionen natur-kultur – snarare än den teologiska natur-nåd.

På det hela taget ett misstag man inte väntar sig att en påve skall göra.

– Patrik Hagman

8 thoughts on “Symposium: Påvligt misstag

  1. Jag måste säga att jag läser detta helt annorlunda. Natur finns, som du säger, och målet är att kulturen ska vara i harmoni med naturen. Men det finns så att säga olika nivåer av ontologi här. Skapelsens grundackort är godhet, kärlek, sanning, etc. (Platon–Augustinus–Benedict, eller för den delen: Genesis: ”Gud såg att det var gott”).

    Men det finns också fall, vilket förstör naturen. Men fallet är inte en del av naturen, där uppfattar jag det som att du och Benedikt (och jag) går skilda vägar. Fallet är en inkräktare. Den är en del av hur vi defacto har det, men den är inte en del av vår sanna natur.

    Jag uppfattar, för att summera, talet som en uppmaning till människan att se till att det verkligen finns en kontinuitet mellan natur och kultur (dvs. detta är för Benedikt inte en teologisk ”naturlig” distinktion, utan när kontinuiteten saknas är det en tragedi, en konsekvens av fallet.)

  2. Jag var säkert otydlig ovan – kanske min poäng är att här verkar det finnas flera olika naturbegrepp som inte relateras till varandra i texten. Ekologins naturbegrepp går inte att på detta sätt kopplas till naturlig lag utan att den senare blir helt orimlig, om man inte har en väldigt naiv ekologi. Natur är ett begrepp som är notoriskt korrumperbart – Yoder har någon fin lista nånstans där han räknar upp alla vitt skilda idéer som genom tiderna har försvarats som naturligt – allt från nudism till nazism. Om vi skall arbeta med natur som teologiskt begrepp måste vi knyta det väldigt starkt till skapelsebegreppet (inkl. fallet), inte använda det som en genväg till politisk relevans vilket jag tycker Benedict gör här.

  3. Det hela hänger på hur man förstår raden ”there is also an ecology of man”. Dvs, hur mycket av den ekologiska diskursen är han beredd att tillämpa på människan. Det är inte klart i texten. Man kan ju se det som en helt ”konstnärlig” brygga, utan direkt filosofisk tyngd, då är det helt ok, om än kanske lite oärligt. Men om han menar att här finns en analogi eller t.o.m en starkare likhet blir det problematiskt.

  4. ”The importance of ecology is no longer disputed” Här är formuleringen så pass bred att det med tanke på den politiska publiken inte är omöjligt att likna det vi i sverige skulle kalla för ”miljöfrågorna”. Även om han tidigare avsäger sig association med politiska partier utan mer ororar sig för en kulturellt förhållningsätt till ”naturen” som är problematiskt.

    Sen skapar han ett nytt ekologibegrepp för att kontrastera det vi kallar för ”miljöfrågorna” med ”the ecology of man”.

    Sedan beskriver han vad han menar med den. Att liksom vi måste ta hand om och respektera naturen, måste vi ta hand om och respektera människan.

    Först nu går han in och ger ”sin” bild på det hela. Hittils är han väldigt allmän.

    ”Man is not merely self-creating freedom. Man does not create himself. He is intellect and will, but he is also nature, and his will is rightly ordered if he respects his nature, listens to it and accepts himself for who he is, as one who did not create himself. In this way, and in no other, is true human freedom fulfilled.”

    Egentligen ganska klassisk katolsk lära i ämnet. Handlar om att se sig själv såsom skapad och gud som skapad. Samt att lyssna på sin kropp och acceptera vem man är (det som landstingen i sverige idag föreskriver Basal Kroppskännedom och Kognetiv Beteende terapi för). Dock är den stora poängen att det leder till större frihet genom acceptans.

    I din kommentar anar jag att du läser in mycket av det du önskar han skulle säga.

    ”Benedict verkar förutsätta en ekologi som tänker sig naturen som ”ren”.” Att han har en naiv syn på naturen. Att han inte vet någonting om att naturen hela tiden är i förändring (inte läst rätt böcker). Samt att efter han har missförstått naturen tar han sin missförstådda natursyn och tillämpar den på människan(!) (the ecology of man).

    På det hela taget ett misstag man inte väntar sig att en påve skall göra.

    Kanske ligger misstaget i din läsning av texten?

  5. Som sagt ger han inga ledtrådar hur han tänker sig att dessa ekologier är relaterade till varandra. Men det han säger verkar tyda på att han i båda fallen ser naturen som ”given”, vilket är problematiskt, åtminstone om man ser det som given i samma mening…

  6. Benedikt är högst medveten om de många svårigheterna med att argumentera för den naturliga (moraliska) lagen. Jag tror inte man måste säga _allt_ på samma gång, och jag är inte heller säker på att det är han som gör en kultur-natur-åtskillnad här. Han skriver bland annat detta i essän ”The Moral Foundations of a Free State” i boken Values in a Time of Upheaval:

    ”Natural law has remained – especially in the Catholic Church – one element in the arsenal of arguments in conversations with secular society and with other communities of faith, appealing to shared reason in the attempt to discern the basis of a consensus about ethical principles of law in a pluralistic, secular society. Unfortunately, this instrument has become blunt, and that is why I do not wish to employ it to support my arguments in this discussion [about nature as a foundation for law]. The idea of the natural law presupposed a concept of ”nature” in which nature and reason interlock: nature itself is rational. The victory of the theory of evolution has meant the end of this view of nature. According to this theory, which seems to go broadly unchallenged today, nature per se is not rational, although it does contain rational behavior. The concept of nature on which the former natural law was based had various dimensions; the only one that survives today is the well-known proposition formulated in Ulpian, early in the third century after Christ: ”Ius naturae est, quod natura omnia animalia docet (”The law of nature is that which nature teaches all living beings”).” But this does not suffice to answer our questions, which do not concern that which is common to all animalia but rather envisage specifically human tasks that human reason has created and that cannot be answered without reason.

    By natural law, on the deepest level and at least in the modern period, was meant a rational law. Its last surviving element is human rights. These are incomprehensible without the presupposition that man as such, in virtue of the simple fact that he belongs to the species ”man,” is the subject of rights. His existence bears in itself values and norms that must be discovered but not invented. Perhaps the doctrine of human rights ought today to be complemented by a doctrine of human obligations and human limits. This might help shed new light on the question of whether there exists reason inherent in nature, and hence a rational law applicable to man and to his existence in the world. Today we would have to conduct the discussion of these matters in an intercultural context. Christians would see them as connected with Creation and the Creator. In the Indian world, they would be connected with the concept of dharma, the inherent regularity of existence; in the Chinese tradition, one would find the idea of the regulations laid down by heaven.”

    Sedan undrar jag vad du menar med att naturen inte är ”given i samma mening.” Om vi så att säga tar ett steg tillbaka från det uppenbara, att ”ekosystem” är romantiska föreställningar som inte längre är gångbara i naturvetenskaperna. Menar du att det inte finns en given skapelseordning som gäller för hela skapelsen, i hela dess mångfald, hur den än kunde uttryckas idag? Jag måste erkänna att jag inte längre minns Yoders uppräkning i Politics of Jesus, men är inte han rätt allergisk, i Barthiansk anda, mot själva konceptet naturlig lag oavsett vilken form det tar.

  7. Jag utgick också från att Benedict är medveten om den grundläggande kritiken mot naturlig lag-tänkande som bygger på tanken på naturen som statisk etc, därför reagerade på att han tar just den här genvägen i det här talet.

    Jo, Yoder följer nog rätt långt Barth här, men poängen är viktig, speciellt när man använder natur retoriskt på det sättet som Benedict gör i detta tal. Vi kan tala teologiskt om natur och naturlig lag, men då måste vi se till att vi undviker just den här typen av genvägar.

    Personligen tycker jag naturlig-lag människor borde läsa Tomas nogrannare. Den naturliga lagen – som är av betyligt mindre betydelse och inte lika med den gudomliga lagen – är ytterst minimalistiskt uttryckt: det handlar om det goda i att fortsätta leva och några liknande ytterst allmänna principer. Det är milslångt avstånd från det till ”mänsklig rättigheter” och specillt kopplingen mellan naturlig lag och mänskliga rättigheter uppfattar jag mycket problematisk.

    1. Jag instämmer i att identifieringen av liberala mänskliga rättigheter med naturlig lag är problematisk! Men jag tror inte att Benedikt har gjort den genvägen till sin överhängande strategi i alla lägen, utan bara här vädjar till en minsta gemensamma nämnare i dialogen med politiker, samtidigt som han i de viktigare sammanhangen talar om den naturliga lagen och de evangeliska uppmaningarna med en mer legitimt auktoritativ röst. (Jag hade apropå ingenting velat utforska eventuella samband mellan ”disciplina arcani” och politisk fronesis i kyrkan efter 325.)

      Vad gäller den naturliga lagens minimala innehåll hos Thomas är den åtminstone tillräckligt explicit om t.ex. äktenskapet för att man ska kunna konstatera att dagens västerländska samhällen förnekar denna institutions inneboende godhet (så länge man kommer ihåg att äktenskapet också är ett sakrament när det ingås i tron på Kristus, enligt Paulus i Ef 5:32.) Så när man i mänskliga rättigheters namn stiftar lagar som går emot den naturliga lagen är det ju ett typiskt bra tillfälle att påpeka diskrepansen. I texten jag citerade uppmanar Benedikt till utvidgandet av den politiska förståelsen av människan, till att rymma även skyldigheter och gränser. Det är ett steg på vägen bort från liberalismens reduktion av det sociala till den totala samlingen av subjektiva viljor.

Kommentera