Symposium: Ner med objektiviteten!

Jag måste erkänna att jag gillar Wendell Berrys analys av universitetets predikament i ”The Loss of the University” – skriven för 30 år sedan! På många sätt är det ju en numera välkänd humanistisk analys: Universitetet ägnar sig inte längre åt att forma människor, detta som en gång var bildningstraditionens kärna, utan har degenererat till att blott erbjuda en sorts karriärförberedande specialistinformation. Och vi som arbetar med högre utbildning känner väl alltför väl igen några av problemen: den disciplinära isoleringen; genomströmningskravet som pressar ner kunskapsstandarden; humanioras kris! Men jag tycker ändå att Berry har insikter här som går en bra bit utöver vad som vanligtvis får plats i den här debatten. Låt mig kort lyfta fram några av de punkter som drabbade mig när jag läste:

Ner med objektiviteten (med en nickning mot Paul Feyerabend)! Berrys kritik av ”industrialiseringen” av universitetet leder till en sort marxistisk analys av alienationen mellan universitetsläraren och kunskapen: detta att vi inte behöver bry oss om vad vi – ytterst sett – gör med vår ”produkt”, och inte heller med hur den används i världen utanför universitetet. Och om man fortsätter att förstå objektivitet som ett kriterium för god vetenskap, och med ”objektivitet” förstår ett personligen oengagerat, distanserat förhållningssätt till sitt studieobjekt (det vi forskar och undervisar om), kan det ju inte bli på något annat sätt. Den objektiva forskaren får inte bry sig om hur kunskapen om klyvningen av atomkärnor eller genteknik används i världen. Möjligen som privatperson, men inte som objektiv forskare. Men objektivitet så förstådd skiljer med nödvändighet kunskapen från vad det är att vara människa, från ett omdöme om vad som är bra för människorna och världen, från ett passionerat etiskt ställningstagande. Om allt detta måste den ”objektiva” vetenskapen tiga still. Tillsätt istället ett råd av etiska specialister! Berrys poäng: Detta är inget universitet!

Detta hänger nu samman med en annan viktig poäng som Berry gör: ”If one is concerned, if one cares, about the truth or falsity of anything, one cannot be objective.” Paradoxalt nog kräver en strikt objektivitet att vi inte ska bry oss om huruvida det vi undersöker och undervisar om är sant eller inte. Hur skulle man kunna undervisa filosofi, teologi eller litteratur på såna premisser! Och om man ändå skulle göra det, vad hade man lärt sina studenter!

Det duger inte längre att säga att objektivitet är ett visserligen ouppnåeligt men ändå gott ideal. Det är det inte! Att försöka vara neutral till sitt studieobjekt har aldrig lett till vetenskapliga genombrott, men bara till att man fört både sig själv och sina studenter bakom ljuset. Till detta säger nu Berry: ”If teachers aspire to the academic virtue of objectivity, they must teach as if their subject has nothing to do with anything beyond itself.” Och vad lär sig studenten genom en sådan lärare? Att det som studeras är isolerat från den övriga världen, och att inte närma sig det med personligt engagemang. (Som tur är har ju nästan alla lärare – och i synnerhet de goda lärarna – misslyckats i sina objektivistiska föresatser.) Och här är min cliffhanger: Det som vi inom akademin velat säkra genom vårt tal om objektivitet måste istället åstadkommas genom att akademin odlar de moraliska och intellektuella dygderna! (Läs gärna en intressant ledare om detta av David Brooks i New York Times.)

Till sist måste jag säga något om Berrys Augustinska analys av friheten. För han säger ju – och här hör man ekot av Stanley Hauerwas – att man inte kan förvänta sig av studenten att kunna välja vad han eller hon ska studera, vilka ämnen och böcker som är viktiga osv. Det är ju just för att lära sig detta som en universitetsutbildning är avgörande. Men detta är ju också en kritik av det moderna liberalistiska frihetsbegreppet som sådant, som betonar att människan själv ska välja sitt liv, utan att fundera över hur den människa är formad som fattar detta val. Universitetet är på gott och ont en plats där människor formas, det är i första hand en plats där föreställningsförmåga och fantasi uppövas och organiseras och bara sekundärt en plats för kunskapsinhämtande (även om dessa så klart är sammanflätade). Verklig frihet är därför inte ett ingångsvärde, utan ett slutresultat. Okej, men vad är min poäng? Att universitetet bara kan göra detta väl om det ägnar sig åt att diskutera och bedöma vad som är viktigt och avgörande i ljuset av universitetets människoformande uppgift – vad måste studenterna lära sig, vad måste de läsa för att bli den typen av människor som kan fatta vissa livsval med ett lite större mått av frihet? Kort sagt, universitetet måste hålla sig med en sort augustinsk ordo amoris (kärlekens ordning), som indikerar vad som är värt att älska! (Argumentet påminner lite om det som Eric Gregory gör i förhållande till politisk teori.)

Wendell Berry sätter inte bara fingret på universitetets problemen, han pekar på alternativ: En forskning och undervisning där lärare och studenter närmar sig sina ämnen och studieobjekt med hela sin person, som om de gjorde något av stor angelägenhet, något som påverkar inte bara dem själva och universitetet, utan hela det samhälle i vilket det verkar. För ett sånt universitet har den åtråvärda friheten också ett innehåll och det måste i alla sina delar bäras av en vision om vad den människa är som det håller på att forma. Att de svenska universiteten, nu 30 år efter att Berry skrev sin text, skulle närma sig ett sånt perspektiv framstår inte som ett sannolikt scenario.

Addenda:
– Möjligen finns här något att lära av den amerikanska modellen med ”liberal arts”, där fokus traditionellt har legat på en sorts generellt förberedande för en viss sorts mänskligt liv, och som tydligt bottnar i en uppfattning om vad som måste läsas för att detta ska vara möjligt. Men någon tydlig svensk motsvarighet har vi väl inte sett på länge, om någonsin?
– Sen måste vi ju också diskutera vidare hur den kristna traditionen kan bidra när det gäller att tänka utbildning och universitet. Hur ska vi själva tänka utbildning (inte minst teologisk)? Har vi något att bidra med till det vidare samtalet?

Kommentera