Symposium: En europeisk påve

How do we recognize what is right? In history, systems of law have almost always been based on religion: decisions regarding what was to be lawful among men were taken with reference to the divinity. Unlike other great religions, Christianity has never proposed a revealed law to the State and to society, that is to say a juridical order derived from revelation. Instead, it has pointed to nature and reason as the true sources of law – and to the harmony of objective and subjective reason, which naturally presupposes that both spheres are rooted in the creative reason of God. Christian theologians thereby aligned themselves with a philosophical and juridical movement that began to take shape in the second century B.C. In the first half of that century, the social natural law developed by the Stoic philosophers came into contact with leading teachers of Roman Law. Through this encounter, the juridical culture of the West was born, which was and is of key significance for the juridical culture of mankind. This pre-Christian marriage between law and philosophy opened up the path that led via the Christian Middle Ages and the juridical developments of the Age of Enlightenment all the way to the Declaration of Human Rights and to our German Basic Law of 1949, with which our nation committed itself to “inviolable and inalienable human rights as the foundation of every human community, and of peace and justice in the world”.

Jag skulle vilja inleda detta symposium kring påve Benedict XVI:s tal till den tyska bundestagen år 2011 med en reflexion som tar sin utgångspunkt i denne kyrkoledares kulturella identitet. Fram till Franciskus har alla påvar kommit från Europa, men frågan är om någon varit mer europé än Benedict. Han var inte italienare, som de flesta före honom och inte heller östeuropé, som sin närmaste föregångare.

Benedict kom från centraleuropa, och såg på nära håll  Europas kaotiska och mörka 1900-talet.  Han återkom ofta till frågan om Europas identitet.

Det finns en kamp om berättelsen om Europa som Benedict kastar sig ut i. Enligt den ena storyn är Europa som något som skapas från 1700-talet genom att man kastar ut religionen. Mot denna betonar Benedict kontinuiteten: en stig som går från antiken, via medeltiden och upplysningen och fram till deklarationen för mänskliga rättigheter i mitten av 1900-talet.

Basen för allt är syntesen mellan hebreisk monoteism, grekisk filosofi och romersk rätt. Det är samma syntes, märk väl, som skapar både kyrkan och Europa – eller ”the inner identity of Europe”, som Benedict formulerar det i slutet av sitt tal.

Det kan låta hegemoniskt, men samtidigt är det flexibiliteten som betonas: kristendomen har, till skillnad från en del andra religioner, ingen gudomlig blåkopia för nationernas lagar. Hur dessa lagar stiftas måste varje tid och kultur förhandla om. Men det finns ett gemensamt  sätt att resonera, vissa givna utgångspunkter. Basen är tron på en objektiv rätt som ligger förborgad i världen (naturen) och som är åtkomlig för alla människor av god vilja.

Tonen i talet är vänlig och inbjudande, men det finns en mycket allvarlig underton. Utan en tro på Sanningen kan politikern inte vägledas i sitt arbete av något annat än viljan till makt.

Kan Europa överleva med sådana politiker?

– Joel Halldorf

Kommentera